Den här predikan höll jag på morgonmässan igår onsdag på Pastoralinstitutet. Den bygger på en bibeltext ur andra korintierbrevet (2 kor 3:4-8), som är en av texterna för i söndags, 12:e efter trefaldighet.
Friheten i Kristus är temat den här veckan, och frihet är ju ett väldigt värdeladdat begrepp men som kan betyda många olika saker. Är det som det sägs i Biskop Tomas frihetsvisa ”Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring”. Eller är det snarare som Janis Joplin sjunger, att ”freedom’s just another word for nothing left to lose”, frihet är bara ett annat ord för ingenting kvar att förlora.
I vår västerländska kultur – kanske framför allt det senaste århundradet – har friheten varit ett centralt värde. Modernitetens löfte handlade mycket om den fria individen som skulle – och kunde – bygga sin egen värld, fri från historiens band. Det bästa ting som kunde sökas. En del sociologer som skrivit om det postmoderna samhället – Zygmunt Bauman till exempel – har beskrivit det just som en tillvaro där friheten blev tom, där frånvaron av hinder istället blev en frånvaro av gemenskap, trygghet, mening. Människor är fullständigt fria men irrar ensamma och meningslösa runt i tillvaron – frihet som ingenting kvar att förlora. I det här sammanhanget blir frihet och trygghet motsatser – ska jag söka mig ut i världen, bestämma själv och riskera något med möjligheten att vinna lycka och frihet, eller ska jag stanna hos det jag har, välja trygghet och mening men aldrig veta vad jag kanske gick miste om?
Jag tror att friheten blir tom, om man bara ser den som frihet från något. Om en suverän individ ensam ska bygga sitt liv, ta alla beslut, strunta i historien och stå utanför alla sammanhang blir hon visserligen fri i betydelsen obunden av hinder. Men vad ska friheten finnas till, om det inte finns något mer, ingenting utanför mig själv som spelar roll.
Paulus beskriver visserligen i texten den kristnas frihet som en frihet från lagen, det är inte genom att uppfylla lagen som vi möter Kristus – bokstaven dödar, annorlunda uttryckt. Men det är inte en frihet ut i ingenting där jag själv ska bygga mitt eget liv och min egen lycka. Det är en frihet som handlar om tillit. Genom Kristus kan vi ha tillit till Gud, till att det inte är på vår förmåga som relationen till Gud beror, utan på Guds nåd. Och motsatsen till den dödande bokstaven som Paulus beskriver är inte vi själva, utan Anden. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. I gemenskap med varandra i anden blir friheten i Kristus inte en frihet från lagar och regler utan en frihet till något – frihet till gemenskap och möjligheter, men också till tjänst och ansvar. Frihet att se utanför våra egna behov och detaljer, frihet att ge av vår tid, vårt engagemang och våra resurser. Friheten att sätta vår tillit till Gud och därför inte vara bunden av ett ängsligt vaktande av positioner, revir och egna inmutningar för att istället kunna se till andras behov, gemensamma mål och vidare perspektiv och sammanhang. Inte en frihet från ansvar, utan en frihet till tjänst. Eller som Martin Luther uttryckte det: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig och samtidigt En kristen är allas tjänare och var man underdånig.
På något sätt är det väl som biskop Tomas visa, att frihet är det bästa ting som kan sökas i världen. Och det är ju lätt att filosofera så här kring frihet på ett teoretiskt plan för en som aldrig varit inlåst, levt i förtryck eller slaveri eller varit rädd för att bli dödad på vägen hem eller i hemmet. Frihet är ibland något oerhört konkret. Men även i konkret bemärkelse är friheten kanske inte så värdefull om den bara innebär ingenting kvar att förlora. Utan gemenskapen, tjänandet och tilliten blir det inte mycket av friheten. Så paradoxalt nog är den verkliga friheten detta att få stå till tjänst. I Kristus, av Guds nåd är vi befriade, fullständigt fria. Och just därför står våra liv också i Guds och andra människors tjänst.
torsdag 7. september 2006
søndag 30. juli 2006
Ögonblick av klarhet
Här följer en predikan jag skrev som övningsuppgift på pastoralinstitutet i våras, men som bygger på dagens (Kristi förklarings dags) evangelietext.
Har ni som jag längtat efter en uppenbarelse som den på förklaringsberget? Kristus förvandlad, Mose och Elia är där och Guds röst talar ur molnet. Svart på vitt, Jesus är Guds son och vi ska lyssna på honom. Allt är solklart och tvärsäkert. Enkelt, eller hur?
De flesta av oss lever våra liv med Gud på något mer oklara grunder, eller åtminstone på ett mer jordnära sätt. Gud går med i vardagen, ibland mer märkbar och ibland mindre. Men även utan brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder blir närvaron ibland tydligare än annars. Många vittnar om hur tillvaron blir liksom genomskinlig, hur livet syns i ett annat ljus och saker och ting plötsligt blir klara. Kanske behöver vi de där förklaringsögonblicken, när närvaron bränner till, för att lita på att Gud finns nära oss också annars.
Berget är en symbolladdad plats i Bibeln, för berget är platsen för mötet med Gud. Det är på Guds berg Horeb som Mose får se Gud och ta emot lagen, och det är på samma berg som Elia får möta Gud i en stilla susning. Vid flera tillfällen går Jesus upp på berg för att be eller för att möta Gud. Det är också på berget som Jesus talar till sina lärjungar för sista gången, när han ger dem den uppmaning som vi kallar missionsbefallningen, och löftet att vara med alla dagar till tidens slut. Berget som platsen för mötet med Gud är välkänt också för Petrus och de andra, så det är inte så svårt att förstå hans reaktion. Han förstår att han är med om något stort och heligt, och att han vill bevara ögonblicket. Tänk att få bygga sig en hydda mitt i klargörandet och förklaringen, att få slå sig till ro just där Guds närvaro är som tydligast och livet som klarast och enklast.
Men Petrus får inte bygga några hyddor. Och inte heller vi. Hur lockande det än är, så är ögonblicken av klarhet just ögonblick. Det kan vara frestande att slå sig till ro där, där tillvaron är självklar, ingenting är osäkert eller ifrågasatt. Men vår kallelse är inte att leva där. Vi får hämta kraft på berget, men sedan måste vi gå ner därifrån, ner i världen, i vardagen, i verkligheten. I den skyddade bubblan av tvärsäkerhet kanske tron kan kännas stark – men utan att den omsätts i kärlek eller handling vet vi inte om den bär.
Livet med Gud innebär att hela tiden leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Att leva med löftet att Jesus har lovat att vara nära oss varje dag, men utan synliga bevis på att det är så. Vi måste helt enkelt leva i tro och tillit snarare än i tvärsäkerhet och absolut kunskap. Det betyder inte att vi inte kan veta någonting, att kunskap är ointressant eller att allting är relativt. Däremot ger det en ödmjukhet inför att mitt möte med Jesus, mitt liv med Gud, kanske inte är det enda sättet som finns. Tron och livet med Gud är i ständig förändring och utveckling, och vi får hela tiden upptäcka nya saker. Då kan ögonblicken av klarhet bli genombrott eller ögonöppnare, om vi inte fastnar i dem utan vandrar vidare. Och den vandringen får vi göra tillsammans med varandra i tillit till att Gud faktiskt går med oss även ner från berget och in i vardagen, varje dag, hela livet.
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick
med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför
dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de
såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre,
det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig,
en för Mose och en för Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln
över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är
min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner
med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid
dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de
ingen utom Jesus. (Matt 17:1-8)
Har ni som jag längtat efter en uppenbarelse som den på förklaringsberget? Kristus förvandlad, Mose och Elia är där och Guds röst talar ur molnet. Svart på vitt, Jesus är Guds son och vi ska lyssna på honom. Allt är solklart och tvärsäkert. Enkelt, eller hur?
De flesta av oss lever våra liv med Gud på något mer oklara grunder, eller åtminstone på ett mer jordnära sätt. Gud går med i vardagen, ibland mer märkbar och ibland mindre. Men även utan brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder blir närvaron ibland tydligare än annars. Många vittnar om hur tillvaron blir liksom genomskinlig, hur livet syns i ett annat ljus och saker och ting plötsligt blir klara. Kanske behöver vi de där förklaringsögonblicken, när närvaron bränner till, för att lita på att Gud finns nära oss också annars.
Berget är en symbolladdad plats i Bibeln, för berget är platsen för mötet med Gud. Det är på Guds berg Horeb som Mose får se Gud och ta emot lagen, och det är på samma berg som Elia får möta Gud i en stilla susning. Vid flera tillfällen går Jesus upp på berg för att be eller för att möta Gud. Det är också på berget som Jesus talar till sina lärjungar för sista gången, när han ger dem den uppmaning som vi kallar missionsbefallningen, och löftet att vara med alla dagar till tidens slut. Berget som platsen för mötet med Gud är välkänt också för Petrus och de andra, så det är inte så svårt att förstå hans reaktion. Han förstår att han är med om något stort och heligt, och att han vill bevara ögonblicket. Tänk att få bygga sig en hydda mitt i klargörandet och förklaringen, att få slå sig till ro just där Guds närvaro är som tydligast och livet som klarast och enklast.
Men Petrus får inte bygga några hyddor. Och inte heller vi. Hur lockande det än är, så är ögonblicken av klarhet just ögonblick. Det kan vara frestande att slå sig till ro där, där tillvaron är självklar, ingenting är osäkert eller ifrågasatt. Men vår kallelse är inte att leva där. Vi får hämta kraft på berget, men sedan måste vi gå ner därifrån, ner i världen, i vardagen, i verkligheten. I den skyddade bubblan av tvärsäkerhet kanske tron kan kännas stark – men utan att den omsätts i kärlek eller handling vet vi inte om den bär.
Livet med Gud innebär att hela tiden leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Att leva med löftet att Jesus har lovat att vara nära oss varje dag, men utan synliga bevis på att det är så. Vi måste helt enkelt leva i tro och tillit snarare än i tvärsäkerhet och absolut kunskap. Det betyder inte att vi inte kan veta någonting, att kunskap är ointressant eller att allting är relativt. Däremot ger det en ödmjukhet inför att mitt möte med Jesus, mitt liv med Gud, kanske inte är det enda sättet som finns. Tron och livet med Gud är i ständig förändring och utveckling, och vi får hela tiden upptäcka nya saker. Då kan ögonblicken av klarhet bli genombrott eller ögonöppnare, om vi inte fastnar i dem utan vandrar vidare. Och den vandringen får vi göra tillsammans med varandra i tillit till att Gud faktiskt går med oss även ner från berget och in i vardagen, varje dag, hela livet.
mandag 13. mars 2006
Om förlåtelse och utmaningar
Här följer min predikan som jag höll i morse i morgonmässan i domkyrkan. Den utgår från Lukasevangeliet 7:36-50.
Det är min favorit-Jesus vi får möta i dagens text. Jesus som förlåter, som lyfter upp en kvinna som maktmännen föraktar, som talar i tydliga men underfundiga liknelser, Jesus som visar på Guds oerhörda nåd, kärlek och förlåtelse. En tacksam text, som är lätt att läsa eller höra. En konkret berättelse, med en liknelse i mitten som är lätt att förstå och så en tydlig poäng på slutet. Lite lagom utmanande men inte så mycket att det blir jobbigt.
Eller?
Jag tror att Jesus även vill utmana mig och dig i dagens text. Och jag tror att utmaningen ligger i dagens tema.
Temat för den här söndagen är Den kämpande tron. De andra texterna handlar bland annat om Jakob som brottas med Gud, om Elia som flyr från sina förföljare, om den kanaaneiska kvinnan som argumenterar med Jesus, om Paulus som beskriver sina svårigheter. Texter som på målande sätt beskriver hur människor utsätts för prövningar eller möter en Gud som de får brottas med, fysiskt eller verbalt. Och så den här texten, om hur Gud förlåter och upprättar en utsatt kvinna. Hur handlar den om den kämpande tron?
Farisén Simon har bjudit hem Jesus, som har tackat ja till inbjudan. När kvinnan, som kallas synderska, dyker upp verkar de flesta bli obehagliga till mods. Kanske inte bara för att hon inte anses fin eller godkänd, jag skulle tro att hennes kombination av kroppslighet och översvallande känslor inte var helt lätt att hantera eller förhålla sig till. Och när så männen i sällskapet muttrar om vem hon är avbryter Jesus dem och framhåller kvinnan som exempel på någon som fått mycket förlåtet och därför visar stor kärlek och tacksamhet, till skillnad från Simon. Jesus förlåter hennes synder, upprättar henne och lämnar männen förbryllade.
I sammanhanget är det så självklart att kvinnan är lägre stående, en som man inte vill ha med att göra. Hennes beteende är pinsamt och hennes närvaro oacceptabel. Jesus vänder på perspektivet, och gör henne till ett föredöme. Hennes känslosamma ömhetsbetygelser uppfattar han inte som pinsamma utan omtänksamma, hennes dramatik som ett utryck för äkta tacksamhet och kärlek. Fariséns svala korrekthet framstår som självgod eller känslokall. Samtidigt har han ju ändå bjudit in Jesus. Kanske var bara det ett risktagande, och kanske var själva inbjudan ett tafatt försök uttrycka det som kvinnan så konkret visade. Jag uppfattar inte Jesu ord till Simon som enbart tillrättavisande, när han pekar på att den som fått mycket förlåtet visar större kärlek. I hans berättelse finns också ett löfte. Förlåtelsen är en verklighet, för kvinnan såväl som för farisén.
Simon får sin tro utmanad, och får kanske kämpa med den, när hans uppdelning av vilka som är godkända och inte upphävs av Jesus. Jesus lyfter upp den mest utsatta till föredöme, upprättar henne och förlåter henne. Men är verkligen den största utmaningen för Simon att Jesus upphäver hans bilder av vem Gud är, när han förlåter kvinnan? Kanske är det, att förlåtelsen också gäller honom. Att den totala omvändning, förändring, upprättelse som Jesus ger kvinnan, möjligheten att börja om, att den finns också för honom.
Tron på att Guds kärlek, förlåtelse och nåd är gränslös och finns för var och en av oss är en grundpelare och en självklarhet i den kristna tron, och har så alltid varit. I berättelse efter berättelse hör vi om hur Jesus förlåter, upprättar och förnyar. Ändå är det så svårt att begripa att det faktiskt också gäller mig. Att kämpa med sin tro – eller att låta tron kämpa med mig – är inte bara att försöka förstå vem Gud är, hur obegripligheter kan hänga ihop eller varför det finns lidande trots att Gud är god. Allt det som brukar uppfattas som svårt och tungt, som Guds frånvaro. Guds närvaro, nåden, förlåtelsen är också obegriplig. Och att den finns också för mig
Det är min favorit-Jesus vi möter idag. Den Jesus som är lätt att gilla. Men också den Jesus som utmanar mig och vill få mig att förstå att jag kan vara farisén, som behöver få mina föreställningar utmanade. Och jag kan vara kvinnan som blir upprättad och upplyft, trots att varken jag eller min omgivning tror att det är möjligt. Den Jesus som vänder på perspektiven och inte gör det som förväntas. Den Jesus som alltid låter sin kärlek gå ett steg längre än vi kan tänka eller förstå - ända in i döden. Den Jesus som säger: För dig utgiven. För dig utgjutet.
En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid
bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick
veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och
ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina
tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem
med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv:
”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör
vid honom, en synderska.”
Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att
säga dig.” — ”Säg det, mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en
penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de
inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer
att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt,
skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till
Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte
vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat
dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter
hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har
smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för
sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet
visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De
andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter
synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
Det är min favorit-Jesus vi får möta i dagens text. Jesus som förlåter, som lyfter upp en kvinna som maktmännen föraktar, som talar i tydliga men underfundiga liknelser, Jesus som visar på Guds oerhörda nåd, kärlek och förlåtelse. En tacksam text, som är lätt att läsa eller höra. En konkret berättelse, med en liknelse i mitten som är lätt att förstå och så en tydlig poäng på slutet. Lite lagom utmanande men inte så mycket att det blir jobbigt.
Eller?
Jag tror att Jesus även vill utmana mig och dig i dagens text. Och jag tror att utmaningen ligger i dagens tema.
Temat för den här söndagen är Den kämpande tron. De andra texterna handlar bland annat om Jakob som brottas med Gud, om Elia som flyr från sina förföljare, om den kanaaneiska kvinnan som argumenterar med Jesus, om Paulus som beskriver sina svårigheter. Texter som på målande sätt beskriver hur människor utsätts för prövningar eller möter en Gud som de får brottas med, fysiskt eller verbalt. Och så den här texten, om hur Gud förlåter och upprättar en utsatt kvinna. Hur handlar den om den kämpande tron?
Farisén Simon har bjudit hem Jesus, som har tackat ja till inbjudan. När kvinnan, som kallas synderska, dyker upp verkar de flesta bli obehagliga till mods. Kanske inte bara för att hon inte anses fin eller godkänd, jag skulle tro att hennes kombination av kroppslighet och översvallande känslor inte var helt lätt att hantera eller förhålla sig till. Och när så männen i sällskapet muttrar om vem hon är avbryter Jesus dem och framhåller kvinnan som exempel på någon som fått mycket förlåtet och därför visar stor kärlek och tacksamhet, till skillnad från Simon. Jesus förlåter hennes synder, upprättar henne och lämnar männen förbryllade.
I sammanhanget är det så självklart att kvinnan är lägre stående, en som man inte vill ha med att göra. Hennes beteende är pinsamt och hennes närvaro oacceptabel. Jesus vänder på perspektivet, och gör henne till ett föredöme. Hennes känslosamma ömhetsbetygelser uppfattar han inte som pinsamma utan omtänksamma, hennes dramatik som ett utryck för äkta tacksamhet och kärlek. Fariséns svala korrekthet framstår som självgod eller känslokall. Samtidigt har han ju ändå bjudit in Jesus. Kanske var bara det ett risktagande, och kanske var själva inbjudan ett tafatt försök uttrycka det som kvinnan så konkret visade. Jag uppfattar inte Jesu ord till Simon som enbart tillrättavisande, när han pekar på att den som fått mycket förlåtet visar större kärlek. I hans berättelse finns också ett löfte. Förlåtelsen är en verklighet, för kvinnan såväl som för farisén.
Simon får sin tro utmanad, och får kanske kämpa med den, när hans uppdelning av vilka som är godkända och inte upphävs av Jesus. Jesus lyfter upp den mest utsatta till föredöme, upprättar henne och förlåter henne. Men är verkligen den största utmaningen för Simon att Jesus upphäver hans bilder av vem Gud är, när han förlåter kvinnan? Kanske är det, att förlåtelsen också gäller honom. Att den totala omvändning, förändring, upprättelse som Jesus ger kvinnan, möjligheten att börja om, att den finns också för honom.
Tron på att Guds kärlek, förlåtelse och nåd är gränslös och finns för var och en av oss är en grundpelare och en självklarhet i den kristna tron, och har så alltid varit. I berättelse efter berättelse hör vi om hur Jesus förlåter, upprättar och förnyar. Ändå är det så svårt att begripa att det faktiskt också gäller mig. Att kämpa med sin tro – eller att låta tron kämpa med mig – är inte bara att försöka förstå vem Gud är, hur obegripligheter kan hänga ihop eller varför det finns lidande trots att Gud är god. Allt det som brukar uppfattas som svårt och tungt, som Guds frånvaro. Guds närvaro, nåden, förlåtelsen är också obegriplig. Och att den finns också för mig
Det är min favorit-Jesus vi möter idag. Den Jesus som är lätt att gilla. Men också den Jesus som utmanar mig och vill få mig att förstå att jag kan vara farisén, som behöver få mina föreställningar utmanade. Och jag kan vara kvinnan som blir upprättad och upplyft, trots att varken jag eller min omgivning tror att det är möjligt. Den Jesus som vänder på perspektiven och inte gör det som förväntas. Den Jesus som alltid låter sin kärlek gå ett steg längre än vi kan tänka eller förstå - ända in i döden. Den Jesus som säger: För dig utgiven. För dig utgjutet.
Abonner på:
Innlegg (Atom)