söndag 30 juli 2006

Ögonblick av klarhet

Här följer en predikan jag skrev som övningsuppgift på pastoralinstitutet i våras, men som bygger på dagens (Kristi förklarings dags) evangelietext.

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick
med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför
dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de
såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre,
det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig,
en för Mose och en för Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln
över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är
min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner
med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid
dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de
ingen utom Jesus. (Matt 17:1-8)


Har ni som jag längtat efter en uppenbarelse som den på förklaringsberget? Kristus förvandlad, Mose och Elia är där och Guds röst talar ur molnet. Svart på vitt, Jesus är Guds son och vi ska lyssna på honom. Allt är solklart och tvärsäkert. Enkelt, eller hur?

De flesta av oss lever våra liv med Gud på något mer oklara grunder, eller åtminstone på ett mer jordnära sätt. Gud går med i vardagen, ibland mer märkbar och ibland mindre. Men även utan brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder blir närvaron ibland tydligare än annars. Många vittnar om hur tillvaron blir liksom genomskinlig, hur livet syns i ett annat ljus och saker och ting plötsligt blir klara. Kanske behöver vi de där förklaringsögonblicken, när närvaron bränner till, för att lita på att Gud finns nära oss också annars.

Berget är en symbolladdad plats i Bibeln, för berget är platsen för mötet med Gud. Det är på Guds berg Horeb som Mose får se Gud och ta emot lagen, och det är på samma berg som Elia får möta Gud i en stilla susning. Vid flera tillfällen går Jesus upp på berg för att be eller för att möta Gud. Det är också på berget som Jesus talar till sina lärjungar för sista gången, när han ger dem den uppmaning som vi kallar missions­befallningen, och löftet att vara med alla dagar till tidens slut. Berget som platsen för mötet med Gud är välkänt också för Petrus och de andra, så det är inte så svårt att förstå hans reaktion. Han förstår att han är med om något stort och heligt, och att han vill bevara ögonblicket. Tänk att få bygga sig en hydda mitt i klargörandet och förklaringen, att få slå sig till ro just där Guds närvaro är som tydligast och livet som klarast och enklast.

Men Petrus får inte bygga några hyddor. Och inte heller vi. Hur lockande det än är, så är ögonblicken av klarhet just ögonblick. Det kan vara frestande att slå sig till ro där, där tillvaron är självklar, ingenting är osäkert eller ifrågasatt. Men vår kallelse är inte att leva där. Vi får hämta kraft på berget, men sedan måste vi gå ner därifrån, ner i världen, i vardagen, i verkligheten. I den skyddade bubblan av tvärsäkerhet kanske tron kan kännas stark – men utan att den omsätts i kärlek eller handling vet vi inte om den bär.

Livet med Gud innebär att hela tiden leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Att leva med löftet att Jesus har lovat att vara nära oss varje dag, men utan synliga bevis på att det är så. Vi måste helt enkelt leva i tro och tillit snarare än i tvärsäkerhet och absolut kunskap. Det betyder inte att vi inte kan veta någonting, att kunskap är ointressant eller att allting är relativt. Däremot ger det en ödmjukhet inför att mitt möte med Jesus, mitt liv med Gud, kanske inte är det enda sättet som finns. Tron och livet med Gud är i ständig förändring och utveckling, och vi får hela tiden upptäcka nya saker. Då kan ögonblicken av klarhet bli genombrott eller ögonöppnare, om vi inte fastnar i dem utan vandrar vidare. Och den vandringen får vi göra tillsammans med varandra i tillit till att Gud faktiskt går med oss även ner från berget och in i vardagen, varje dag, hela livet.

Inga kommentarer: