söndag 11 februari 2007

Det levande ordet

Predikan på Sexagesima eller Reformationsdagen (11/2 -2007) i Köpings kyrka
Tema: Det levande ordet
Bibeltexter: Psaltaren 119:129-135, Romarbrevet 10:13-17, Johannesevangeliet 7:40-52

Vad är ett levande ord? Kan ett ord verkligen leva? Är det inte tvärtom så att orden tråkar ut, dödar, är tomma och meningslösa – ”mycket snack och lite verkstad”, ”det är bara tomma ord” säger vi ofta. Som menade vi att det är handlingar och action, att göra något som spelar roll? Snacka går ju… Men vad är orden värda om det inte ligger något bakom? Kan en människa verkligen tro eller älska eller hoppas bara på grund av ord, av vad hon får höra?

Men ändå är ju orden viktiga. Och kanske är levande ord inte direkt levande i sig, men att de gör levande. Ord som ger hopp och livskraft, som är grundade i verklig övertygelse, kärlek, engagemang. Det finns också en väldig kraft i benämnandet, att säga som det är, att kalla saker vid dess rätta namn. Att sätta ord på det som händer, på våra tankar och känslor kan befria och göra oss hela. Sanningen ska göra er fria, står det i Johannesevangeliet. Kanske är det sådana ord som är de levande orden? Ord som också har med tron, hoppet och kärleken att göra.

Den här söndagen som har temat Det levande ordet är också reformationsdagen, den dagen då vi lägger fokus vid de saker som var centrala i den lutherska reformationen. En av de absolut vikigaste punkterna var just ordet, bibeln. Luther menade att kyrkan ägnade alldeles för mycket kraft åt onödiga eller direkt felaktiga saker och att det var viktigt att gå till källan, nämligen Bibeln. Alla skulle kunna läsa bibeln själv, på sitt eget språk, och bibelläsningen, ordet, den intellektuella förståelsen uppvärderades. Men går det att tänka likadant idag – nu när vi vet så mycket om bibelböckernas tillkomsthistoria, om arkeologi och historia, om naturvetenskap och evolution. Går det att tro på bibeln idag, utan att säga att allt som står i den är bokstavligt sant och har hänt precis som det beskrivs?

Ja, jag är övertygad om att det finns mycket att hämta i Bibeln, att Bibeln berättar sanningar om Gud, om livet och världen och om att vara människa. Det går att läsa bibeln på allvar och att ha bibeln som grund för sin kristna tro utan att vara fundamentalist eller förneka den vetenskapligt baserade kunskap vi har idag. Bibeln är inte en lärobok i evolutionsbiologi eller historia, inte en instruktionsbok med exakta angivelser för hur varje människa ska leva sitt liv i detalj, inte heller en fullständig systematisk katalog över allt vi kan veta om världen eller Gud. Bibeln är en samling texter, skrivna av människor i olika tider på olika språk, i olika genrer och med olika syften. Det som förenar dem är att de utgör trovärdiga vittnesmål om människors möte med och erfarenhet av Gud, och om Guds handlande med världen och människorna i historien. För att ett vittna ska vara trovärdigt behöver inte vittnesmålet vara fullständigt, detaljer kan skilja sig åt eller vara oklara. Ett vittnesmål är alltid en berättelse ur en persons perspektiv, per definition subjektivt, och gör inga anspråk på att ha en fullständig och objektiv kunskap. Vittnet är trovärdigt ändå – eller just därför, att människor själv berättar om sina erfarenheter.

Luther lär ha sagt att ”Bibeln är inte guds ord, men Guds ord finns i bibeln”. Jag tolkar det som att varje bokstav inte kan läsas som en instruktion direkt från Gud, men att Bibeln som helhet och i dess kärna berättar om Gud och är Guds tilltal till oss. Och framför allt så handlar bibeln om den som verkligen är Guds levande ord, Jesus Kristus. Luther kallade Kristus för Bibelns kärna och stjärna, och menade att varje bibeltext måste läsas i ljuset av Kristus, av att gud blev människa för världens skull, och att frälsningen inte är beroende av människors gärningar utan enbart av nåd. Jesus är det levande ordet, ordet och löftet som fick liv och kropp – ”ordet blev kött” som det så mustigt uttrycks i den gamla bibelöversättningen. Guds kärlek till oss är inte tomma ord, inget snack med lite verkstad. Gud har lagt handling bakom sina ord när orden blev handling. Gud är inte en avlägsen opersonlig makt som finns långt borta, utan en Gud med erfarenhet av det mänskliga livets villkor i alla dess bästa och värsta delar.

När Jesus talar till människor, talar han inte med tomma ord eller meningslöst snack. När Jesus talar väcker det liv – upprättar och befriar, tröstar och ger mod, provocerar och förbryllar. Maktens män vill göra sig av med honom samtidigt som de inte riktigt förstår vad han menar, vem har är eller vad han vill. Jesus talar med de levande orden, de som är vad vi behöver eller det som gör oss sannare och friare. Sådana ord som väcker tro, hopp och kärlek. Och Jesus kan göra det för att hans ord är grundade i handling. Han vandrar kärlekens väg och väjer inte ens för döden i sin kärlek till människorna.

Också vi kan vandra kärlekens väg, och öva oss i att tala de levande orden, orden som ger liv. Vi kan öva oss i att leva nära det levande ordet, genom bibelläsning, bön och gudstjänst, genom att finnas i de sammanhang där Kristus blir tydlig för oss. Vi kan välja att se hur vi kan sprida liv och kärlek, sanning och befrielse omkring oss, snarare än tomma ord eller ord som splittrar och förstör. I närheten kring den som själv är livet, det levande Ordet kan också vi bli redskap för att sprida de ord som leder till tro, hopp och kärlek.

Inga kommentarer: