tisdag 27 mars 2007

Jesus walks

Den här betraktelsen/predikan höll jag på en ungdomsmässa i förra veckan i Köpings kyrka. Texten den utgår ifrån hör egentligen till Palmsöndagen, som alltså är den här veckan. I kyrkan spelade jag låten i slutet, men här får ni videoversionen.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds
gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och
antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade
blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på
ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn
som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i
himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är
herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11)


Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.

Fastan som är nu, ungefär de sex veckorna före påsk, är en speciell tid i kyrkans år. Det är en period som präglas av enkelhet och av att avstå, en tid som innebär en förberedelse för påskens glädje genom att fokusera på det som är mest allvarligt och viktigt i livet. Det kan låta konstigt, men jag tror att det är först om man vågar se livet som det verkligen är, vågar se hur skört och smärtsamt livet kan vara, som vi verkligen kan förstå det värdefulla.

Fastan har en huvudperson: Jesus. Under de är veckorna får vi följa Jesus på hans vandring mot Jerusalem och mot döden. Han visste vart han var på väg och vad som skulle hända. Ändå väjer han inte, han tar inte en enklare väg eller smiter undan. Steg för steg går han mot slutet, för att han vet att det enda sättet han kan vinna över döden är att möta den i närkamp. Och för att när han går där, genom ensamhet, rädsla och tvivel, då går han på ett sätt varje människas väg. När Gud blir människa i Jesus, och den människan inte viker undan för det hemska, så betyder det att vår Gud inte är någon avlägsen typ, ingen som håller sig på avstånd. Det är en Gud som känner och längtar, som vet av egen erfarenhet hur livet som människa är. Som vet hur en sten i skon känns, hur trött kroppen blir efter en hel dags vandring, hur hunger och törst känns. Men också hur det känns när ens bästa vänner låtsas att de inte känner en eller sviker, hur det är att bli hånad och mobbad, hur piskslagen bränner över kroppen och till slut, hur dödsångest och förtvivlan är. Gud vet till och med hur det är att dö.

Jesus går nästan jämt i Bibeln, han vandrar runt och möter människor. Och mot slutet vandrar han mot Jerusalem och döden. Själva vandringen är en stark bild för mig, Jesus som är i ständig rörelse och på väg någonstans, men långsamt och utan hjälpmedel. Det finns ett uttryck, att man ska gå en mil i någons skor innan man dömer dem, ”walk a mile in my shoes”. Det är precis det Jesus gör, går mil efter mil i människornas skor. Det är också det jag uppfattar att bibeltexten vill uttrycka, att Jesus valde bort glans och ära för att istället ödmjuka sig och följa guds vilja, ända till döden. Och just eftersom han gick ända in i döden kunde han också besegra den.

I kyrkan används ibland ord som kan främmande för det här med Jesus och lidandet och korset. Man talar om frälsning och försoning och om lammet som offras för våra synders skull. Vad ska det betyda? Det kan kanske verka märkligt och obehagligt, lite konstigt. Vad har det med mig att göra? Men jag tror vi lika gärna kan uttrycka det på det här sättet: Gud blev människa i Jesus som tog på sig våra skor och vandrade i våra liv. Och eftersom Gud själv har varit människa och vet av erfarenhet vad det är att vara människa kan vi ha gemenskap med Gud. Och den gemenskapen grundar sig i den kärlek som vi och hela världen lever av, den kärlek som är starkare än döden. När Jesus går mot döden som en människa, drivs han av en kärlek så stark att döden inte kan vinna över honom. Och den kärleken får vi leva i. Vad som än händer oss, hur våra vägar än ser ut, så går Jesus där tillsammans med oss och delar allt.

Det finns en låt som för mig verkligen handlar om det här. Hur Jesus går tillsammans med oss, hur ingen enda människa står utanför Guds kärlek oavsett vilket liv han eller hon lever. Om längtan efter gemenskap och efter att veta vilken väg jag ska gå. Den får bli inledning till vår bön om förlåtelse idag, vår bön om förnyelse och gemenskap med Gud.

Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.

Inga kommentarer: