måndag 9 april 2007

Livet är starkare än döden

Här kommer lite i efterhand min påsknattspredikan. Den hölls på Finnåkers kursgård under ett (ungdoms)rollspelsläger med Camelot, en lokalavdelning i Svenska kyrkans unga som sysslar med spel och rollspel i olika former.

Påsknatten är en av de mest dramatiska tidpunkterna på året. Efter långfredagens lidande och smärta, det totala mörkret och döden och därefter påskaftons vakuum kommer så vändpunkten. På påsknatten så är plötsligt allting möjligt. Det som var dött, över, slut, finns igen. Han som var död är borta ur graven, och snart kommer de få möta honom igen. Det är natten då allt är möjligt, då hoppet får kraft, då vi får tro på att livet är starkare än döden.

När jag tänker på vad som är det mest centrala i min tro, vad som liksom är hela grejen med kyrkan och kristendomen och alltihop, då är det just den här natten. Natten då Kristus uppstår från det döda. Hoppet som den symboliserar och förkroppsligar, övertygelsen om att livet är starkare än döden, och den kraft som gör livet starkare är kärlek. Att Gud älskar människorna så mycket att Gud själv blir människa i Jesus, och sedan solidariserar sig med oss så mycket att han delar våra livsvillkor ända in i svek, tortyr och död. Men den kärleken är så stark att döden inte kan övervinna den och livet står som segrare.

När jag menar att uppståndelsen är det centrala i min tro, då menar jag det på olika sätt. Dels spelar det roll att det en gång har hänt. Att personen Jesus faktiskt levde och dog, och att han övervann döden genom Guds kärlek. Det spelar också roll med uppståndelsen så som man säger i trosbekännelsen - de dödas uppståndelse en gång vid tidens slut. Jag tror att Guds kärlek kommer att räcka för att alla människor oavsett vilka de är och hur de tänkt eller trott i sina liv ska få en möjlighet att leva även efter döden. Guds kärlek till alla kommer vara starkare än döden när tiden tar slut.

Men jag tror inte att uppståndelsen bara var något som hände en gång för länge sedan, eller något som kommer att hända när tiden eller världen tar slut. Det som gör att jag tror på uppståndelsen, och det som gör uppståndelsen viktig, det är att uppståndelsen händer hela tiden. Jag tror att Guds kärlek gör att livet är starkare än döden på olika sätt redan här och nu. Uppståndelsemönstret kan vi se spår av överallt. Min tydligaste bild för det här fick jag när jag för några år sedan fick möjligheten att åka till Zimbabwe i några månader. Ni har säkert hört en del på nyheterna om hur det är där nu, och det var nästan lika illa redan då. Det var som att resa i döden. Dels bokstavligt talat - där har minst en fjärdedel av den vuxna befolkningen HIV. I massvis med byar och städer har nästan hela den produktiva befolkningen dött ut - kvar finns gamla och barn. Förutom att massor med människor dör, innebär det att hela samhället håller på att förfalla, exempelvis är dödsfrekvensen bland lärare så hög att det dör fler lärare varje år än som nyutbildas. De barn som lämnas utnyttjas ofta på olika sätt, och människor får inte den vård de skulle kunna eftersom ekonomiska och andra förutsättningar saknas. Som om det inte var nog med AIDS, så är landet fattigt, de har flera år varit torka och ont om mat, och det råder ett hårt förtryckande politiskt system med våld och hot, ingen yttrandefrihet och alla resurser i landet har antingen tagits av ledarna eller helt enkelt förslösats - stora delar av den bördiga jorden ligger obrukad. Som sagt, på många sätt var det döden. Men samtidigt fanns det liv trots allt. Varje morgon gick människor upp, lagade frukost till sina barn, gick till jobbet, på sjukhuset ute på landet där jag bodde gjorde sjuksköterskorna "ultraljud" med en tratt på de gravida kvinnorna, de odlade och gav vatten till sitt boskap. Och det kändes som att de varje morgon bara genom att gå upp skrattade döden i ansiktet. Mitt i döden fanns det livskraft, livsgnista, hopp. Inte så att de inte förtvivlade eller inte ville att det skulle bli bättre. Absolut. Men mitt i döden fanns det liv, fanns det hopp. Och för mig är det en bild av att det kan finnas uppståndelse, liv som döden inte kan övervinna. Och det har sin grund i kärlek.

Det är inte bara i sådana extrema situationer som uppståndelsemönstret visar sig. När någon plötsligt vågar säga ifrån när någon i deras närhet blir mobbad eller illa behandlad. När den som är ensam får nya vänner eller finner en plats där hon eller han kan vara sig själv. När en politisk ledare väljer att inte ta den fega vägen utan riskerar sin position för att få igenom ett fredsavtal eller en social reform. När nya plantor växer upp i öknen. Det kanske inte framstår som så stora under som att en människa väcks till liv från döden. Men liv i döden, och en kärlek som bär vad som än händer, det är det som uppståndelsen handlar om. Och tron och hoppet om uppståndelse, om liv mitt i döden, det är det som vi firar i natt.

Inga kommentarer: