torsdag 3 maj 2007

Om vägar och rum

Betraktelse på veckomässa 2/5. Bygger på samma text som söndagens predikan.

Så här års är det lätt att tycka om livet. Och det är lätt att känna sig levande, tycker jag. Det blir allt varmare, solen skiner, blommor och knoppar kommer fram. Det som var dött och fruset kvicknar till och får liv. Vi har firat påsk, som är livets högtid framför andra, då vi i kyrkan firar att livet är starkare än döden.

I texten som jag läste nyss talar Jesus om sig själv som livet – som vägen, sanningen och livet. Jesus visar på vägen till livet, en väg som handlar just om liv och om sanning. Vägen till livet handlar inte om regler och förbud, utan om ärlighet och omsorg. Det som bygger upp istället för att förstöra, det som gör våra medmänniskor mer levande istället för mindre. Ibland handlar det om stora saker, men ofta om det lilla. Ett vänligt ord, en omtanke, att avstå något för någon annan.

Jesus säger att han är vägen till Fadern, men samtidigt säger han att det finns många rum i hans faders hus. Det finns plats hos Gud för många olika sorters människor, och vilka vi än är och hur våra liv än ser ut, så finns det ett rum för oss hos Gud. Och jag tror inte att bara att det är ett rum som väntar på oss en dag när vi dör, utan att det redan nu finns ett rum för oss där. Ett rum där jag får vara som jag är, där Gud ser mig helt och hållet. Ett rum där jag får inspireras att gå vidare på vägen till livet tillsammans med mina medmänniskor, att leva för det som är sant och gott.

Men det allra viktigaste är att vi aldrig går själva där på vägen. Vad som än händer vill Jesus gå tillsammans med oss – han som själv är vägen och vill det bästa för oss, varje dag, genom hela livet.

1 kommentar:

Anonym sa...

Fin predikan!
Men borde du inte ha en lite mer prästerlig bild på den här bloggen?