I Guds ögon är vi lika - doptal

I veckan har jag haft glädjen att döpa två konfirmander, och det här är doptalet jag höll då. Dagen innan hade vi pratat om Guds nåd som en överflödande kärlek, illustrerat av en kanna vatten som hälldes i ett dricksglas. Glaset rymde ju inte mer än en liten del av vattnet i kannan, som rann över kanten och ut på golvet. En bild av hur Guds kärlek inte känner några gränser, inte är lagom utan översvallande, oändlig och mycket mer än vi förtjänar eller förstår.

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
(Galaterbrevet 3:27-28)

Nu har ni blivit döpta, J och B. Och vi andra som har fått vara med har inte bara varit med om en viktig stund för er utan också blivit påminda om vårt eget dop, att en gång var vi med om samma sak, oavsett om vi minns det eller inte. Och vi blir också påminda om att för Gud spelar det ingen roll vem man är, och det spelar ingen roll hur ens liv blir. I Guds ögon är vi oändligt värdefulla, var och en av oss.

I texten som vi läste beskrevs det som att nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus, eller som vi kanske skulle uttrycka det, alla hör ihop. När de orden skrevs hade det gått några år efter att Jesus dött och uppstod, och det hade börjat formas en kyrka. Bland de första kristna fanns det en hel del konflikter, och en av dem var om man var tvungen att först bli jude för att sedan bli kristen, eller om man kunde bli kristen direkt om man var exempelvis grek. När aposteln Paulus som skrev det här säger att nu finns inte längre jude eller grek, så menar han att vi inte ska dela upp människor i olika kategorier. Det spelar ingen roll om man var jude eller inte innan man döptes. Det spelar ingen roll om man är slav eller fri, man eller kvinna. Hade det skrivits idag kanske det skulle stå här finns inte svensk och invandrare, eller rik och fattig, inte hetero eller queer, inte "kabbe" eller scheele*. Det som menas är att var man kommer ifrån eller vad man är spelar ingen som helst roll. Dopet är samma för alla, och i Guds ögon är vi lika. Det är inte Gud som delar upp människor i olika kategorier utan vi. Och att leva i sitt dop, det tänker jag att det kan betyda just att inte dela upp människor, att försöka se på andra med Guds ögon.

Det spelar inte heller någon roll vad man gör i livet. Jag tänker att dopvattnet, det är samma vatten som rann över kanten på glaset som jag hällde upp igår. Det är den överflödande nåden, Guds kärlek som finns i så mycket större mängder än vi kan förstå. I dopet får vi som en vattenstämpel, en sådan som finns på sedlar, ni vet. Den syns inte direkt men den kan inte tas bort. Oavsett vad som händer med oss i livet, vad vi gör eller hur våra liv blir, så finns den där vattenstämpeln kvar. Det finns ingenting vi kan göra som straffar ut oss från Guds kärlek, inget som kan göra att Gud inte vill vara med oss mer. Även när vi misslyckas, när andra blir arga och besvikna på oss, när vi nästan hatar oss själva för något vi gör, då är ändå Guds förlåtelse och kärlek större. Och om vi vill, då kan vi återvända till den här vattenstämpeln hela livet. För i Guds ögon spelar det ingen roll var man kommer ifrån eller vart man är på väg. Det är vad dopet handlar om.

*"Kabbe" (Karlbergsskolan) och Scheeleskolan är Köpings två högstadieskolor.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, dop, nåd, religion