onsdag 10 oktober 2007

Ett annat liv är möjligt

Denna betraktelse höll jag igår på en mässa för präststudenter i Uppsala i samband med ett föredrag om Västerås stifts rollspelsarbete.

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.
(Lukas 5:27-28)
Har ni någon gång varit med om en upplevelse som går helt på tvärs mot dina tidigare erfarenheter? Jag menar, om man har varit i en situation massor med gånger och det alltid går likadant, då vet man ju vad som ska hända. Och om det plötsligt händer något annat, då är det inte helt lätt att förstå vad som händer.

Jag menar så här, om man som jag alltid blir bemött på ett sätt, med förakt och avstånd, då förväntar jag mig ju inte så mycket annat heller. Och visst, det är klart att jag valt ett yrke som folk inte gillar. Och det har ju hänt att jag har utnyttjat min position en eller annan gång. Men vad gör man inte för att överleva? Och förresten, ingen gillar ju mig ändå, då finns det ju inget skäl att vara trevlig. Det blir ju som en ond cirkel. Det är ju nästan ironiskt, att jag heter Levi, som de gamla prästerna, som var de mest vördade av hela folket. Och istället för en vördad präst blev jag en föraktad tullindrivare. Men jag hade vant mig. Så hade det alltid varit, så skulle det alltid vara. Jag var en sån folk ser ner på, och jag trodde att det var sån jag var. Att det var liksom inbyggt i världens ordning.

Men så en dag så hände det där som inte kan hända, som vände upp och ner på hur saker är. En som andra följde, en som talade med mäktiga ord, en som var beundrad och människor var nyfikna på. Han talade om Gud, och de som gör det brukar tycka särskilt illa om sådana som mig, så jag blev lite orolig när jag såg honom komma åt mitt håll där jag satt vid muren. Inte för att det skulle hända något värre än vanligt, men en liten klump i magen fick jag allt.

Han kom rakt mot mig och stannade till precis framför mig. Jag hade garden uppe, förstod att han skulle säga något elakt eller åtminstone fråga varför jag satt här och tog ut skatt åt romarna när jag själv är jude. Men det gjorde han inte. Han tittade på mig, rakt i ögonen. Men i hans blick fanns inget av det där föraktet eller avvisandet eller rädslan som brukar finnas i människors ögon när de ser på mig. Istället fanns där en värme. Ett accepterande. Blicken sade att jag var en människa, någon som var att räkna med, en like. Jag fick svindel.

I ett enda brännande ögonblick kände jag att det kanske inte var sant det där som jag tog för givet. Kanske behövde det inte vara så att jag inte hör till, inte är som andra. Hela min erfarenhet av att vara annorlunda, utanför, föraktad fick plötsligt en motvikt. I hans blick kunde jag för ett ögonblick våga tro att det fanns en annan bild av mig som var sann, ett annat liv kanske var möjligt.

När han till slut öppnade munnen sa han bara en sak: ”Följ mig”. Jag hade inget val. Utan att tänka reste jag mig upp, lämnade mitt bord och tullkassan, plockade ihop mina saker och när han började gå följde jag efter. Jag vände mig inte om en enda gång.

Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer: