onsdag 19. desember 2007

Barnet bortom glittret

Betraktelse på julbön på äldreboende, veckan innan jul.
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor
himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han
har utvalt." När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.(Lukas 2:1-20)

Barnet i krubban. Josef och Maria som stillsamt vakar. Djuren som storögt tittar på. Stjärnan som lyser. Herdarna som kommer och så småningom kungarna från Öster. Allt är frid, sjunger vi i psalmen, och på bilder av krubban är det ofta just så. Fridfullt, stillsamt och nästan gulligt.

Och visst är det så – men inte bara. Inte riktigt. För mitt i allt det stillsamma och gulliga händer något oerhört: Gud blir människa. I en värld av konflikt under pågående ockupation föds Gud in i världen, som ett litet värnlöst barn. Snart tvingas familjen fly, det är oroliga tider. På många sätt liknade situationen när Jesus föddes vår tid.

Där möter Gud oss. Som ett flyktingbarn av ett förtryckt folk, som får sitt första hem i ett uthus utan ens en riktig säng. Gud kommer oss till mötes, som en av oss, i en utsatt situation, som en av de minsta. Så är Gud. Bortom allt gulligt och allt glitter är det detta som är julens budskap: ett flyktingbarn i en krubba. Gud själv bland människorna, hjälplös och beroende av människohänder och människofamnar. I detta lilla, det allra största: Guds kärlek till människorna.

Ingen kommentarer: