søndag 12. august 2007

Konfirmandtal om förlåtelse och gemenskap

Tal till konfirmanderna i Köpings kyrka söndag 12/8.

Jesus sade: "Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." (Matteusevangeliet 18:18-22


Kära konfirmander.
Ja, eller, kära nykonfirmerade är väl rättare. Nu är ni ju konfirmerade och då är ni ju inte konfirmander längre.

Det har varit två omtumlande veckor. Några av er var med och värmde upp en helg i våras, men i stort sett har vi haft de här senaste två veckorna tillsammans. Och det är två veckor vi har ägnat åt att vända och vrida på mycket av det som är viktigt i livet. Ni har fått fundera kring er själva, relationer, Gud, ondska, sorg och död, kärlek och orättvisor – ni har haft en snabbkurs i livet, helt enkelt. Mycket av det kanske ni glömmer, men en del kommer nog att stanna kvar. Kanske inte som faktakunskap utan som en erfarenhet eller som nya perspektiv.

Nu har jag sista chansen att prata med er och skicka med er något i den här rollen, som en av era konfirmandlärare. Vad ska jag säga då? Vad är det allra viktigaste att säga? Jag tror den text vi hörde nyss, som är dagens evangelietext, ger några ledtrådar, eller tar upp ett par saker jag vill säga.

Jesus säger att där två eller tre samlas i hans namn, där är han med. Jag tror att det kan betyda många saker. Att man aldrig är för få för att vara en grupp som har en gemenskap som är värd något. Att vi sak samlas för andakt och gudstjänst oavsett om vi är många eller få. Men det jag tänker på idag, det är att i Guds ögon är det inte nödvändigtvis majoriteten eller massorna som har rätt.

I vår värld gäller det ofta att hålla med den som är starkast eller flest. Man ska vara unik men bara lagom mycket – det gäller att inte sticka ut. Man ska klä sig ungefär efter modet eller som alla andra. Man ska hålla sig i mittfåran och göra sådant som förväntas av en. Visst är det bra att vara duktig eller framstående, men bara lagom mycket. Den som är alltför annorlunda riskerar att lämnas utanför eller inte få vara med. Och den som misslyckas får ofta ”skylla sig själv” även om det var den personens fel.
Så här är det inte för Gud. I Guds ögon spelar det ingen roll om du är först eller sist, mitt i gänget eller utanför. Du är unik och värdefull, oavsett vem du är. Det är inte så att majoriteten har rätt, de som är flest är inte de som bestämmer i Guds rike. Den som är annorlunda stöts inte bort, tvärtom. Om alla utom någon eller några är på ett sätt så vill Gud ändå vara med dem som är utanför. Och kanske särskilt med dem, eftersom Gud ofta väljer den svagastes perspektiv. Där två eller tre samlas i mitt namn är jag mitt ibland er, säger Jesus. Och det räcker faktiskt med att vara en enda. Gud har lovat att vara med var och en av er i dopet, oavsett vad som händer.

Den andra saken som Jesus säger i den här texten som är viktigt, det är det här med förlåtelsen. Petrus frågar om man ska förlåta någon som gör fel mot en så mycket som sju gånger, och Jesus svarar, inte sju utan sjuttiosju gånger. Det här är en viktig uppmaning, kanske det allra viktigaste i Jesu undervisning om hur vi ska leva. Det är klart att vi ska behandla varandra med respekt och göra mot andra som vi vill bli behandlade själva. Men det är förlåtelsen som är den stora nyckeln. Utan att kunna förlåta varandra och utan att kunna ta emot förlåtelse är det svårt att kunna leva i kärlek och respekt med sina medmänniskor.

Men den stora grejen med förlåtelsen, och det som gör att vi kan förlåta och att Jesus pratar om förlåtelsen, det är ju att Gud förlåter. Jesus säger inte bara något om hur vi ska leva, utom om hur Gud är. När vi misslyckas är vi alltid välkomna tillbaka till Gud. Jag har sagt det här flera gånger under er konfirmandtid, och jag tror att det är det allra viktigaste: det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort i ditt liv – det finns ingenting du kan göra för att straffa ut dig ur Guds kärlek. Guds kärlek och förlåtelse är större än vi kan förstå och Gud vill vara med oss. Oavsett vad vi kan komma på. Så om vi misslyckas med att förlåta våra medmänniskor eller oss själva, finns ändå förlåtelse hos Gud.

Er konfirmandtid är över, men de tankar som väckts tar förhoppningsvis inte slut idag. Jag hoppas få träffa er igen som assistenter, på vår ungdomsgård Oasen eller i andra sammanhang. Och jag hoppas att de frön som vi har sått fortsätter gro i er på olika sätt. Och framför allt hoppas jag att ni aldrig glömmer att ni är unika pärlor, skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla och önskade och älskade av Gud.

Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 8. august 2007

I Guds ögon är vi lika - doptal

I veckan har jag haft glädjen att döpa två konfirmander, och det här är doptalet jag höll då. Dagen innan hade vi pratat om Guds nåd som en överflödande kärlek, illustrerat av en kanna vatten som hälldes i ett dricksglas. Glaset rymde ju inte mer än en liten del av vattnet i kannan, som rann över kanten och ut på golvet. En bild av hur Guds kärlek inte känner några gränser, inte är lagom utan översvallande, oändlig och mycket mer än vi förtjänar eller förstår.

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
(Galaterbrevet 3:27-28)


Nu har ni blivit döpta, J och B. Och vi andra som har fått vara med har inte bara varit med om en viktig stund för er utan också blivit påminda om vårt eget dop, att en gång var vi med om samma sak, oavsett om vi minns det eller inte. Och vi blir också påminda om att för Gud spelar det ingen roll vem man är, och det spelar ingen roll hur ens liv blir. I Guds ögon är vi oändligt värdefulla, var och en av oss.

I texten som vi läste beskrevs det som att nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus, eller som vi kanske skulle uttrycka det, alla hör ihop. När de orden skrevs hade det gått några år efter att Jesus dött och uppstod, och det hade börjat formas en kyrka. Bland de första kristna fanns det en hel del konflikter, och en av dem var om man var tvungen att först bli jude för att sedan bli kristen, eller om man kunde bli kristen direkt om man var exempelvis grek. När aposteln Paulus som skrev det här säger att nu finns inte längre jude eller grek, så menar han att vi inte ska dela upp människor i olika kategorier. Det spelar ingen roll om man var jude eller inte innan man döptes. Det spelar ingen roll om man är slav eller fri, man eller kvinna. Hade det skrivits idag kanske det skulle stå här finns inte svensk och invandrare, eller rik och fattig, inte hetero eller queer, inte "kabbe" eller scheele*. Det som menas är att var man kommer ifrån eller vad man är spelar ingen som helst roll. Dopet är samma för alla, och i Guds ögon är vi lika. Det är inte Gud som delar upp människor i olika kategorier utan vi. Och att leva i sitt dop, det tänker jag att det kan betyda just att inte dela upp människor, att försöka se på andra med Guds ögon.

Det spelar inte heller någon roll vad man gör i livet. Jag tänker att dopvattnet, det är samma vatten som rann över kanten på glaset som jag hällde upp igår. Det är den överflödande nåden, Guds kärlek som finns i så mycket större mängder än vi kan förstå. I dopet får vi som en vattenstämpel, en sådan som finns på sedlar, ni vet. Den syns inte direkt men den kan inte tas bort. Oavsett vad som händer med oss i livet, vad vi gör eller hur våra liv blir, så finns den där vattenstämpeln kvar. Det finns ingenting vi kan göra som straffar ut oss från Guds kärlek, inget som kan göra att Gud inte vill vara med oss mer. Även när vi misslyckas, när andra blir arga och besvikna på oss, när vi nästan hatar oss själva för något vi gör, då är ändå Guds förlåtelse och kärlek större. Och om vi vill, då kan vi återvända till den här vattenstämpeln hela livet. För i Guds ögon spelar det ingen roll var man kommer ifrån eller vart man är på väg. Det är vad dopet handlar om.

*"Kabbe" (Karlbergsskolan) och Scheeleskolan är Köpings två högstadieskolor.

Andra bloggar om: , , , ,