Att säga Ja, som Maria

Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.

En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.

Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan

Julen - bortom reklambilder och familjelycka

Tal på skolavslutning för årskurs 6-9.

Julen – det är verkligen familjens högtid i vårt land. Många andra helger kan man fira med kompisar eller vänner eller på olika sätt, men julen tänker vi oss ofta som en familjehögtid. Alla ska vara hemma, det ska pyntas och stökas tillsammans och sen ska det ätas julmat och delas ut julklappar – kanske det till och med blir dans runt granen. Eller nu förtiden kanske vi snarare spelar spel eller ser på film tillsammans, men ändå. I varenda tv-reklam, i filmer och på julkort får vi se bilderna av de lyckliga familjerna med tindrande barnaögon och snälla föräldrar i fina hem med gigantiska julbord och dyra och uppskattade julklappar. Men för hur många ser egentligen julen ut så?

När vi ser bilderna från den allra första julen, så får vi också ofta se en lycklig familj. Maria och Josef som med snälla ögon vakar över det gulliga Jesusbarnet. Änglarna sjunger, herdarna med alla fåren som kommer och stjärnan som lyser. Det är nästan så man förväntar sig att det ska komma några gulliga Disneykaniner framhoppandes. Men så tror jag inte att det var den där första julen. Kanske var det kallt och regnigt, åtminstone måste det ha varit otroligt jobbigt för Maria att resa till fots eller med åsna när hon var höggravid. Ingenstans att ta vägen, vara tvungen att föda barn långt bort från släkt och vänner och inte ens få vila ut i en riktig säng utan ute bland djuren. Dessutom, Betlehem var knappast någon fridfull plats. Landet var ockuperat, det rådde konflikt och anledningen till resan var att ockupationsmakten ville att alla skulle registreras för att kunna beskattas. Snart efter den gulliga scenen i stallet tvingas de fly eftersom kungen är ute efter barnets liv, medan han ännu är en bäbis blir Jesus ett flyktingbarn. Nej, det fanns nog inga tindrande Disneykaniner den första julen.

Jag tror att det är lite samma sak med våra egna jular idag. Visst finns det mycket som är härligt och roligt med julen, för de allra flesta av oss. Godis och julmat, ledig tid att hänga med kompisar och familj, det kan vara en fridfull och glad helg. Men oftast blir det inte riktigt så där fantastiskt som i reklamen. Kanske får vi inte de där julklapparna vi ville ha, kanske hinner vi inte med allt vi tänkt, kanske är föräldrarna stressade och trötta. I familjer med rötter i flera kulturer kanske man inte firar jul alls, eller gör det på helt andra sätt än i reklamidealet. Och för många barn och unga är julen långt ifrån idyllen – de som inte kan vara med båda sina föräldrar, de som förlorat en släkting eller familjemedlem, de som inte får så mycket julmat eller julklappar för att familjen inte har råd med något extra, eller som har en familjemedlem som dricker för mycket eller bråkar och slåss. Vi vill inte tänka på att det är så, men så ser julverkligheten ut för massor med barn och unga i vår stad.

Men om vi kan se bortom reklambilderna och glittret, bortom idealen och de orimliga förväntningarna, då finns det ändå något mer med julen. I kyrkan firar vi jul till minne av just det där lilla flyktingbarnet som långt ifrån den glittriga julreklamen påminner oss om det som är viktigt. Julevangeliet handlar just om hur Gud blir människa, en av oss, för att vara närvarande i allt det som är människors verklighet oavsett hur den ser ut. Kanske kan det också bli en påminnelse om att vara glada för allt det fina vi har omkring oss, även om det inte blir precis som vi hade tänkt oss. Att julen inte är en tävling i att vara mest lik de perfekta reklamfamiljerna eller få finast julklappar. Och att det någonstans i min närhet finns någon – kanske inte ett nyfött barn i ett stall, men någon annan som kan behöva något som jag kan dela med mig av eller behöver en bra kompis. Att oavsett hur våra familjer eller julfiranden ser ut, så är vi värdefulla och älskade bara för att vi finns.

En riktigt fridfull jul och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, tal, skolavslutning, jul, familj, ideal

Barnet bortom glittret

Betraktelse på julbön på äldreboende, veckan innan jul.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor
himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han
har utvalt." När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.(Lukas 2:1-20)

Barnet i krubban. Josef och Maria som stillsamt vakar. Djuren som storögt tittar på. Stjärnan som lyser. Herdarna som kommer och så småningom kungarna från Öster. Allt är frid, sjunger vi i psalmen, och på bilder av krubban är det ofta just så. Fridfullt, stillsamt och nästan gulligt.

Och visst är det så – men inte bara. Inte riktigt. För mitt i allt det stillsamma och gulliga händer något oerhört: Gud blir människa. I en värld av konflikt under pågående ockupation föds Gud in i världen, som ett litet värnlöst barn. Snart tvingas familjen fly, det är oroliga tider. På många sätt liknade situationen när Jesus föddes vår tid.

Där möter Gud oss. Som ett flyktingbarn av ett förtryckt folk, som får sitt första hem i ett uthus utan ens en riktig säng. Gud kommer oss till mötes, som en av oss, i en utsatt situation, som en av de minsta. Så är Gud. Bortom allt gulligt och allt glitter är det detta som är julens budskap: ett flyktingbarn i en krubba. Gud själv bland människorna, hjälplös och beroende av människohänder och människofamnar. I detta lilla, det allra största: Guds kärlek till människorna.

En tid för förberedelse

Adventsandakt på äldreboende.

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteus 21:1-9)

Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna – även om översättningen är ganska ny – och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom och ropar hosianna. Tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!

Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Redan i november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags så har vi nästan tröttnat. Adventstiden har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som sak förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan. Adventstiden kan bli en tid att reflektera – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv, vilka goda gåvor har jag fått, och kan ge vidare till människorna omkring mig? Bortom glittret och dekorationerna finns någonting mer, en Gud som vill ha en relation med oss. Låt adventstiden bli en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, advent, kyrkan, religion