måndag 5 maj 2008

Varför är du här?

Veckomässa på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, 5 maj.

När Elia kom fram till Guds berg Horeb gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. (1 Kungaboken 19:9-16)
Det här är en fantastisk text, tycker jag. Särskilt i sitt sammanhang, den bit som kommer innan. Då utkämpar Elia, den sista rättrogna profeten, en sorts profet-battle med drottningens onda profeter, som han naturligtvis vinner, men jagas på flykten. Han går genom öknen tills han är redo att ge upp och dö, men får besök av en ängel och kraft att gå vidare till Guds berg, Horeb. Och där får han möta Gud, inte i det stora och dramatiska, utan i ett stilla sus, i ljudet av tystnad, eller frånvaro av ljud, som det hebreiska ordet kan översättas.

Men även om kanske den här bilden, av hur Gud inte finns i stormen utan i suset, kanske är det allra kändaste i texten så är det inte det jag fastnar för. Trots allt det dramatiska utanpåverket är det något annat. Elia får frågan av Gud: Varför är du här? Och när Elia klagar, nog med all rätt, över sin eländiga situation, så säger inte Gud några i allmänhet tröstande ord, något lagom gulligt. Nej, Elia får istället en ny uppgift. Gud bortförklarar inte, kommer inte med några fromma floskler eller låtsas som att allt är fint. Istället får Elia en vägvisning om en väg framåt, en insikt om vad som, trots allt, går att göra i just den här situationen.

Och kanske är det där den här texten talar till oss idag. Visst också i att söka Gud i det stilla och enkla snarare än i det spektakulära, men också i Elias uppgift. Att när det verkar som mest hopplöst, när frågan Varför vi är här inte har något trevligt svar, då är Guds svar inte fromma floskler utan en ny uppgift. En realistisk blick på verkligheten och framför allt ett hopp, att det alltid finns en väg som leder framåt. Alltid finns hopp om ett liv som bär. Och förtröstan på att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

Rolf sa...

Det finns som sagt en uppgift för alla. Uppgiften som jag ser det att lära så mycket som möjligt enligt de intressen och förutsättningar vi fått. Olika för alla människor i alla tider. Hittar vi vår uppgift där vi kan lära och verka då mår vi bra. För att hitta den måste vi vara öppna och lyssna inåt. Där inne finns Gud som vägleder oss genom sin son Jesus ord som vi då även lättare kan förstå och som gör vår väg lättare att vandra. Jag tror denna uppgift som vi har ska komma till nytta i det liv vi får möjlighet att leva efter detta liv efter uppståndelsen. Rolf