søndag 17. juli 2011

Att inte döma

Predikan på 4:e söndagen e trefaldighet, Samariterhemmets kyrka i Uppsala 17 juli 2011.

Om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. (Galaterbrevet 6:1-7)

Jesus sade: "Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Lukas 6:36-42)

I dagens texter möter vi paradoxer. En spänning mellan krav och frihet, mellan att ställa höga krav eller förväntningar å ena sidan och att inte döma våra medmänniskor å den andra. Vi ska visa våra syskon i tron tillrätta, men vi ska också frikänna. Ord som barmhärtighet, ödmjukhet och att bära varandras bördor står i centrum, men också att vad man sår får man skörda, hyckleri och att Gud ska döma. Det är helt enkelt en brokig skara perspektiv på hur vi ska leva tillsammans.

En utgångspunkt eller förutsättning i alla de här texterna är det kanske banala men viktiga konstaterandet att vi som människor är ofullkomliga. Hur gärna vi än vill leva perfekt så är det omöjligt. Inbyggt i själva vår mänsklighet finns otillräckligheten. Även när vi gör allt vi kan, finns intressekonflikter och motsatta behov hos människor omkring oss. Och sällan kan vi göra riktigt allt – vår goda vilja och höga ambitioner möter en verklighet av mänskliga brister, våra egna och andras. Detta är ju själva grunden och utgångspunkten för nåden och den kristna trons kärna: det är inte genom våra goda gärningar och perfekta liv som vi blir frälsta utan genom Guds kärlek till oss. Vi kommer aldrig in i Guds rike av duktighet, utan av nåd. Det är själva nyckeln, det svårbegripliga men underbara i evangeliet.

Men även om vi vågar lita på att det gäller i vår relation till Gud, så återstår ju vardagen. Människorna som vi ska leva och samsas med, våra liv och uppgifter, vår syn på oss själva och varandra. Hur ska vi leva våra liv? När vi nu inte lyckas med allt, hur ska vi då förhålla oss till våra egna och andra misslyckanden?

Det är här dagens texter kommer in. För när vi ska fungera tillsammans, och när vi ska leva som kristna, så behöver vi både sträva efter att leva gott och ansvarsfullt, men också acceptera våra egna och andras svagheter. Det finns en stor frestelse i att kompensera sina egna tillkortakommanden med att antingen förfasa sig över andra, eller genom att påpeka och döma dessa. Det är det som Jesus väldigt drastiska bild handlar om. Vi fokuserar våra medmänniskors flisor utan att se eller vilja kännas vid bjälken i vårt eget öga. Jesus uppmanar oss att först arbeta oss själva, först ta bort bjälken, först försöka leva så genomtänkt och ansvarsfullt som möjligt, innan vi börjar lägga oss i andras förehavanden.

Det är en väldigt god levnadsregel. Men i sig själv, eller ensam, så riskerar även den att leda fel. En konsekvens av att ha denna regel som en ensam hållpunkt, riskerar att bli inkrökthet och självupptagenhet. Om mitt huvudsakliga projekt i livet blir att försöka leva så rätt och gott som möjligt, utan att se till mina medmänniskor, blir jag sannolikt i bästa fall självcentrerad, i värsta fall inskränkt och kanske även lätt outhärdlig att ha att göra med. Men det är inte heller budskapet. De uppmaningar som ges oss i texterna, tillsammans med att vi ska anstränga oss för att själva leva goda liv, är ju just att se till vår nästa. Hur tryggt och enkelt det än vore att bara leva för sig själv, upptagen med att göra sig själv till en bättre människa, så är det inte vår uppgift. Vi måste leva i världen, med andra, för andra.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig, säger Jesus. Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag, säger Paulus. Våra strävanden efter att leva goda liv går genom att finnas till för våra medmänniskor. Genom att ge till andra får vi tillbaka, inte i första hand genom självrättfärdighetens tillfredsställelse, utan genom att bidra till att göra världen eller livet lite lättare för någon annan.

Jag tror att nyckeln till detta är Jesus. Jesus som förebild men också förtröstan på förlåtelsen. Genom att försöka leva nära Jesus och försöka se på våra medmänniskor och oss själva med hans blick. Dels hans uppfordrande blick, som såg världens orättvisor och avslöjade hyckleri och maktfullkomlighet. Den icke-neutrala blicken, som inte bara registrerade det han såg omkring sig, utan som tog ställning, ställde sig på de utsattas och förtrycktas sida och som inte tvekade att agera när det behövdes. När vi finns bland hycklarna, de fega eller de som drar nytta av andras svaghet – medvetet eller omedvetet – då behöver vi utsätta oss för hans rannsakande och ärliga blick. Men vi behöver också se på oss själva och våra medmänniskor med hans kärleksfulla och förlåtande blick. Det beskrivs flera gånger i evangelierna hur Jesus ser på människorna omkring sig och drabbas av medlidande och rörelse. Den kärleksfulla, omsorgsfulla och ömma blicken får vi också se på andra med, och när det behövs, oss själva.

När vi övar oss att se med Jesu blick, att leva nära honom, övar vi oss på att vara föredömen utan att vara fördömande. Det är inte alltid en enkel uppgift. Men får öva oss på det, med Guds hjälp. Och vi får göra det i förvissningen om att bara Gud är den som verkligen kan döma. Och att Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är större än vi kan ana.