måndag 12 mars 2012

Kampen mot ondskan

Predikan på tredje söndagen i fastan, 11 mars 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.
Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Första Samuelsboken 17:40 - 50

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Efesierbrevet 5:1-9


Det är en episk, nästan mytologisk, berättelse om kampen mot ondskan som möter oss i den gammaltestamentliga texten idag. David och Goliat har blivit ett uttryck, en språklig figur nästan, för en kamp där en till synes liten och svag men rättfärdig person eller grupp står mot en till synes obetvinglig ond makt som försöker förtrycka den rättrogne men där dennes list och mod övervinner makten. Mönstret ser vi i allt från klassiska dramer till moderna actionfilmer, och inte sällan också som en modell för hur vi tänker kring världen.

Tyvärr är det ju inte alltid som verkligheten är så här enkel, snarare är den nästan aldrig det. Att kampen mot ondskan tar sig formen av en konkret fiende som dessutom kan besegras med en slunga. Ondskan, både i form av illvilja och grymhet och i handlingar som gör människor och skapelsen illa, är sällan renodlad och ofta mångbottnad. Samtidigt möter vi ständigt dessa berättelser, och det är sällan vi ifrågasätter att vi skulle höra till de goda, att vi självklart är de där små men rättfärdiga och det onda är de andra.

Att det finns ondska och grymhet i världen är utan tvekan sant. Lidandet som människor utsätts för på grund av andra människors grymhet, obetänksamhet, lathet och likgiltighet är obeskrivligt. Vi ser det på tv-nyheterna varje dag, oavsett om det är direkt i form av blodiga attacker på civila för att bevara sin egen makt eller våld mot familjemedlemmar, eller i mer indirekt form där människor svälter eller lever under obeskrivligt svåra arbets- och livsvillkor på grund av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Jag tvivlar inte på att ondskan finns. Men det finns en stor risk i att lockas av tankefiguren att ondskan och ”de onda” är samma sak. Att ondskan går att förlägga till någon enskild person eller regim eller grupp, och att kampen mot ondskan innebär att bekämpa just dem. Tanken på att det går att göra helt rätt, stå på de godas sida rakt igenom och bekämpa de onda är lockande, men tyvärr inte någon särskilt realistisk beskrivning av verkligheten. I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva och i våra egna sammanhang som i bekämpandet av några yttre, personifierade fiender.

För även när vi försöker göra allting rätt misslyckas vi ibland. Det ingår i själva mänsklighetens förutsättningar. Det är det som begreppet synd handlar om. Synd är inte vissa enskilda handlingar som går att definiera som ett en sak är en synd och en annan är inte synd. Ordet synd betyder bokstavligen ”att missa målet”, och handlar just om det, att inte kunna leva upp till det perfekta där vi gör allting rätt och är helt goda, rättfärdiga med bibelns ord. Det ligger i mänsklighetens natur att vara begränsade – i allt vi gör måste vi prioritera, väga olika goda och dåliga konsekvenser, förutsättningar och vilja mot varandra och hur vi än agerar eller väljer kommer någon eller något bli åtminstone lite lidande. Och inom oss trängs längtan efter att göra det rätta och goda, kärleken omsorgen och kamplusten med vår svaghet, lathet, ärelystnad eller likgiltighet. Sällan är vi i våra vardagliga liv en Davidhjälte med en tydlig Goliat att bekämpa. Och de stora hoten mot världen som helhet och mot människors liv är vi, oavsett vi vill det eller inte, med och upprätthåller. Sättet som våra samhällen är uppbyggda på, och hur vi lever och konsumerar och reser förutsätter att vi överutnyttjar jordens resurser och att det finns människor i andra länder som lever och arbetar under villkor som vi aldrig skulle acceptera, för att producera de varor vi tar för självklara till låga priser. Samtidigt finns ju ingen möjlighet att helt eller kanske ens delvis ställa sig utanför de här systemen. Att kämpa mot ondskan i det sammanhanget är alltså inte något som låter sig göras enkelt.

I episteltexten beskrivs ett kristet idealliv i någon mening. Hur de ”rena” ska leva utan att ens ägna sig åt ”tanklöst tal”, än mindre annan synd. Och hur de för att upprätthålla sin renhet ska hålla sig borta från andra människor som riskerar dra dem med sig. Detta brev, Efesierbrevet, anses vara skrivet runt 60-talet efter kr, en period då de kristna församlingarna började formeras och komma i konflikt med det omgivande judiska samhället, och de kristna var övertygade om att Kristi återkomst var nära förestående. Kanske ska uppmaningen att isolera sig och försöka leva så rent som möjligt förstås i det sammanhanget. För på många andra ställen, i såväl gamla som nya testamentet, finns en klar insikt om svårigheten att leva upp till idealet som människa, och det finns som ni vet också många och tydliga uppmaningar både att engagera sig i det omgivande samhället och ta ansvar och bry sig om människor även om de inte hör till den egna gruppen. Den viktigaste delen av texten är kanske det som kommer precis innan den passage vi läst i gudstjänsten idag. Där står det: Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Det kommer nämligen först: Guds förlåtelse genom Kristus. Vi kan aldrig leva perfekt, göra allting rätt, vara helt ”rena”, eller med ett teologiskt språkbruk bli rättfärdiga genom hur vi lever våra liv. Det är just därför Gud blev människa i Jesus Kristus, och genom honom finns försoning och förlåtelse. För att Jesus gick in i vår kamp på jorden, som vi sjöng i psalmen [SvPs 358], finns förlåtelse och upprättelse för oss, och utifrån den får vi leva våra liv.

Kampen mot ondskan i ett kristet liv är alltid en kamp tillsammans med Jesus, inte på egen hand. Det är en kamp både mot ondskan i världen och ondskan inom oss. Att förlåtelsen och Guds försoning med oss kommer först, och att vi i oss själva aldrig kan göra allting rätt betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att det spelar ändå inte någon roll. Det betyder inte heller att vi ska bara ska fokusera på oss själva, vår tro och relation till Gud utan att bry oss om vår omvärld. Tvärtom finns en riktning: utifrån den kärlek vi möter i Jesus, utifrån hans kamp mot och seger över ondskan får vi både vila i kärleken och ansluta oss till kampen.

Men den kampen kan aldrig förenklas till en enkel strid mot en uttalad fiende. Om det stora hotet mot det judiska folket på Davids tid var härskarfolket filistéerna med Goliat i främsta stridsledet, så är hoten i vår tid andra. Visst finns fortfarande regimer som förtrycker sina egna och andra folk, men många av hoten är mer svåra att greppa, och där vi genom hur vi lever våra liv är med och upprätthåller systemen.

I den här världen måste vi hela tiden leva i den växelverkan. Vila i att det inte på vår ”renhet” eller våra handlingar eller rätta val som vår relation till Gud beror, utan på Guds kärlek till oss. Men samtidigt varje dag försöka använda den kärleken som inspiration för att leva i kärlek inte bara mot de människor vi har närmast oss, utan också i den kämpande kärlek som Jesus visade mot hela världen. Varje dag försöka att inte luta oss tillbaka utan ta en kamp, göra ett aktivt val, ställa oss på den svages, förtrycktes eller marginaliserades sida. Där får vi ställa oss tillsammans med Jesus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer: