måndag 16 september 2013

Om döden och livet och Guds barmhärtighet

Predikan i högmässa i Vaksala kyrka, 16:e efter trefaldighet, 15 september 2013.

En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.” (1 Kungaboken 17:17-24)

Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne.
När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.
De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring. (Lukasevangeliet 7:11-17)

I dagens texter får vi möta två olika berättelser med flera paralleller. I båda handlar det om änkor – en ekonomiskt och socialt utsatt grupp under både de tidsperioder då dessa berättelser utspelar sig – som förlorat sina söner. Förutom det fruktansvärda i att förlora ett barn var det dessutom en förlust av både socialt anseende och försörjning för dessa kvinnor. I både berättelserna drabbas den av Gud utsände – profeten Elia och Jesus – av medlidande och ber om att de ska få livet åter. Och i båda fallen uppväcks barnen från det döda och blir levande igen.

Döden och livet är söndagens tema. I texterna berättas om hur döden besegras, och är som tecken på Jesu uppståndelse och kärnan i hela den kristna tron: att Guds kärlek är starkare än döden. De är både ett vittnesbörd om Jesu uppståndelse och ett förebådande av vår egen uppståndelse en gång när tiden är slut. Det kristna hoppet är centralt denna söndag.

Och ändå så skorrar det lite mot vår egen mänskliga erfarenhet. För i livet här och nu så känns det verkligen inte alltid som att Guds kärlek är starkare än döden. Visst har många erfarenheter av hur döden viker undan och hur livet kommer åter – i en krissituation eller akut sjukdom, där tillståndet är livshotande men där människors omsorg, läkarvetenskapen och kanske böner gör att sjukdomen besegras och livet kommer tillbaka. Men alltför många har erfarenheter där döden inte vek undan. Som har förlorat barn eller andra närstående. Som drabbas av sjukdom, olyckor och sorg. Som bett lika innerligt som änkorna i berättelserna i dagens texter, varit lika arga på Gud men där döden ändå vann. Det går inte att blunda för de erfarenheterna och hålla sig till de fromma flosklerna.

Men jag tror att det, utan att hänfalla till fromma floskler, går att se flera trösterika saker i dagens texter. De är texter som kanske inte i fösta hand berättar om vad som kommer hända oss i specifika situationer, utan de säger något om vem Gud är. Jag tänker att de berättar om Guds vilja till liv och rätt, om Gud som kämpar, och om Guds barmhärtighet.

Evangelietexten, berättelsen om änkans son i Nain, kommer från Lukasevangeliet. Det är en av många berättelser om läkeunder som Lukas återger, med ett tydligt perspektiv: De visar vem Jesus är. Jesus botar de sjuka, ger blinda synen åter, står på de små och svagas sida och kan till och med väcka de döda till liv. Guds rike handlar för Lukas om befrielse. När han berättar om hur Jesus väcker änkans son till liv, så är det en del av berättelsen om Gud som sänder sin son till världen med ett glädjebud om befrielse. Gud vill liv och rätt; befrielse och upprättelse.

Det är också en berättelse om Gud som kämpar, som genom att själv gå in i döden besegrar den. Båda berättelserna är förebådelser av Jesu död och uppståndelse. Genom att själv dö besegrar Jesus döden. För mig är det inte bara en bild för något som hänt en gång, och som kommer hända oss vid tidens slut, utan också en kamp som hela tiden pågår. Mitt i livet finns döden, men Jesus har inte vikit undan utan gått igenom den. När vi möter döden, eller det som känns som döden, får vi lita på att Jesus varit där och brutit dödens udd. Som vi sjöng i psalmen [256], det finns en mörklagd hamn som vi färdas mot även om vi inte ser den nu. I kampen mot döden och det onda står Gud på vår sida.

Och det är berättelser om barmhärtighet. När Jesus såg hur änkan och de runt omkring henne sörjde den döda sonen drabbades han av medlidande. Elia upprörs av det orättvisa i att änkan som så generöst delat med sig av både husrum och mat ska drabbas av denna ofattbara sorg. Båda dessa är bilder för guds engagemang, omsorg och barmhärtighet. Gud är inte likgiltig inför lidandet och döden känner med oss och vill det goda.

När vi möter döden i livet, får vi tröstas av att Jesus redan varit där. Gud vill det som är gott och rätt, vill livet. Det tar inte bort sorg och lidandet här och nu, men vi får lita på Jesus vill dela den smärtan med oss. Och dödens tid är utmätt, den kommer inte få sista ordet. Den Guds kärlek som är starkare än döden, och en dag kommer bli allt i alla, den får vi lita till och tröstar av redan här och nu.

Inga kommentarer: