onsdag 25. desember 2013

Det är inte sockret som är grejen

Predikan på Julnattsmässa i Vaksala kyrka 2013.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin jord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.
Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem som han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himmelen sade Herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Bethlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta."
De skyndade iväg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När det hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad Herdarna sade.
Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad det hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Lukas 2:1-20)

Det kan bli lite mycket socker. Såhär under julen, ja redan under advent blir det en hel del socker. Glögg och lussekatter och pepparkakor och sen julmust och knäck och struvor eller gröna kulor eller vad som brukar bjudas på olika ställen. Det kan också bli lite mycket socker eller gullighet i bilderna av hur julen ska vara – perfekta lyckliga familjer där barnens ögon tindrar och hemmet är städat och maten hemlagad och julklapparna många och dyra. Och det kan bli lite mycket av det söta även i kyrkan: ett gulligt Jesusbarn och den fromt leende modern och de söta lammen och stjärnan som lyser.

Allt det söta finns där i julevangeliet och i våra uppställda krubbor, i kyrkor och kanske hemma. Men nog finns det en hel del fibrer i den här berättelsen också? Och jag tänker att det nog kanske inte var så sött och gulligt den där första julen. Även om nyfödda barn är söta så är själva förlossningen sällan det, och särskilt om det sker under oplanerade och knöliga omständigheter.

I Jesusbarnet blir Gud människa, i just den tiden och platsen valde Gud ut just Maria att föda barnet som är Gud själv. Och genom det valet, vilket sammanhang Gud väljer, så vet vi vem Gud är. Jesus föds in i Davids släkt och knyts därmed ihop med de gamla profetiorna. När människor mötte Jesus, och kanske ännu mer när de första kristna berättade om honom så kunde människor som kände till profeternas texter känna igen honom: han var den som skulle komma. Gud håller sitt löfte till sitt folk.

Men också på andra sätt visar Jesus vem Gud är. Jesus föds visserligen in i kung Davids släkt, men knappast så som man tänker sig att en kung ska födas. I uthuset bland djuren får Maria föda, som en hemlös. De som får veta nyheten först är de nattarbetande herdarna som var bland de fattigaste och enklaste i samhället. Och när Jesusbarnet så småningom hyllas som en kung, av dem som brukar kallas de vise männen, så var det inte de högt uppsatta i hans eget samhälle som erkände honom, utan främlingar långt bort ifrån. Kanske kom de från något av de områden där många människor idag flyr till oss, Syrien, Irak, Afghanistan. För att undvika att bli dödad av Herodes tvingas han sedan själv på flykt, berättar texterna som läsas i kyrkan om några dagar.

Gud blir människa som hemlös bland de fattigaste och de nattarbetande och uppvaktas av främlingar innan han själv tvingas på flykt. Där ser vi allra tydligast vem Gud är.

Runt Jesus ser vi ingen perfekt reklamjul. Där finns kärlek, men jag tror inte det var så mycket socker. För risken med att bara ägna sig åt det söta och enkla, de bilder av julen vi får i reklamen och om vi bara ser den gulliga versionen av krubban, är att vi förleds att tro att det är det som julen handlar om. Att vi firar jul för att manifestera den perfekta familjen, hur många julklappar vi kan köpa eller hur väl vi kan iscensätta det traditionella julbordet. Kanske är bilden av den perfekta julen i själva verket det största hindret för att verkligen se det som julen ytterst handlar om: att Gud blir människa i ett hemlöst barn bland de fattiga.

Ikväll och idag har säkert många av er och många andra firat sådana här fina och roliga julaftnar, med tindrande barnaögon och god mat och presenter givna av kärlek och kanske tillfälle att träffa familj och släkt som inte ses så ofta. Det är inget fel med det, utan såklart alldeles underbart. Men i natt arbetar också många människor med sådant som vi andra är glada att slippa, för att samhället ska fungera. Många barnaögon tindrar inte utan är mörka av oro över en förälder som druckit för mycket. Andra har ingen familj alls, eller ingen som de kan eller vill träffa. De hemlösa finns i vår stad och på många andra platser och söker efter skydd för blåst och regn. Allt fler i vårt land hamnar i fattigdom när klyftorna ökar och kan inte ge sina barn den jul de verkligen önskar. Och många, många människor firar jul på flykt, bara några få av dem här i Sverige.

Men det blir jul ändå. Guds människoblivande är inte beroende av vår förmåga att ha goda relationer eller laga rätt maträtter eller ha råd med presenter. Det är inte sockret som är grejen. När Gud solidariserar sig med mänskligheten sker det hos de fattiga och förtryckta. Jesus kommer inte till dem som redan har allt utan till oss som behöver honom. 

I natt firar vi det hemlösa, nyfödda barnet. Och vi får stanna upp inför honom och be att hans kärlek också ska fylla våra hjärtan och våra liv. Vi får lita på att vilka vi än är, hur våra liv och vår jul än ser ut, så vill Gud möta oss där vi är. Vi får bli stilla och be:
Gud, mitt hjärta är en tom krubba, kom!

søndag 22. desember 2013

Din lydnad är vår förebild?

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, 4 söndagen i advent 22 december.

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Evangeliet enligt Lukas kapitel 1, vers 39 - 45)

Du födde ljuset i vårt liv, O Maria.
Din lydnad är vår förebild, O Maria.
Träd fram, o Kerubim,
och sjung, o Serafim.
Sjung med henne Herrens lov.
Salig, salig, salig Maria.
(Sv Psalm 480, vers 3)


Din lydnad är vår förebild. Så sjöng vi i psalmen för en stund sedan. Det är nästan en provocerande rad tycker jag. Lydnad är inte direkt något som har en positiv klang i våra öron överhuvudtaget, och framför allt inte i relation till Gud. Och ännu värre är det kanske att det lyfts fram som en god egenskap hos en kvinna, Maria. Genom århundraden har kvinnor tvingats att tysta lyda, inte minst i kyrkans sammanhang, och Gud har använts för att upprätthålla maktordningar där de starka har behållit sin makt över kvinnor, fattiga och andra grupper.

Och även om koncentrerar oss bara på Maria, så har hon också använts genom historien för att upprätthålla ett orimligt kvinnoideal. Den väna tysta modern som ger ut sig själv och bara lever för uppdraget att vara mor, som dessutom beskrivits som så ren och perfekt att inga vanliga jordiska kvinnor kunnat leva upp till hennes ideal. Himladrottningen, långt ifrån våra vanliga liv har varit en projektionsyta för människors drömmar om den perfekta modern.

Men den Maria som möter oss i dagens text tänker jag är ganska långt ifrån himladrottningen. Vi kommer in i berättelsen precis efter bebådelsen, alltså när Maria mött ängeln som berättat att hon ska bli gravid och föda en son som kommer från Gud. Efter viss oro och frågor säger hon ja. Men sedan beger hon sig alltså till sin släkting Elisabet, som också väntar ett särskilt barn. Hennes barn ska bli Johannes Döparen som vi läste om i kyrkorna förra söndagen.

Jag kan inte låta bli att fundera lite kring Maria där. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till Elisabet. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Elisabet och Maria möts, en gammal kvinna som Elisabet beskrivs som, egentligen för gammal för att få barn, och Maria som antagligen var en ung flicka. Tillsammans får de båda stöd i varandra, men vet också att de båda har fått särskilda uppdrag från Gud, Guds ande finns hos dem. De måste ha känt sig både starka och speciella där, och min bild av det där mötet är ganska långt ifrån senare tiders nedtystade kvinnoideal.


Ändå sjunger vi i psalmen ”din lydnad är vår förebild”. Inte känns lydnad som det som främst förknippas med den här bilden av de två kvinnorna. Men jag tänker att vi ska inte ska förstå lydnad som att blint foga sig och bara göra som man blir tillsagd. För det gör inte heller Maria. Hon tackar medvetet ja. Utan jag tänker att hennes lydnad snarare ska förstås som lojalitet. Hon tar på sig uppgift som hon inte kan se konsekvenserna av, och det leder hennes liv i en riktning hon inte själv kanske kan kontrollera. Men hon väljer det som hon tror är rätt, den väg där hennes liv kan vara ett redskap för Gud och andra människor. Hon är mer lojal med Guds vilja än med sin egen bekvämlighet eller vad andra människor skulle tycka, och därför kunde Gud själv växa i henne. Och just i det är hennes lojalitet en förebild. Också vi får, inspirerade av Maria lämna vår egen bekvämlighet och säga ja till Gud. Då kan Guds under växa också i våra liv.

mandag 16. desember 2013

Bana väg i ditt hjärta och ditt liv

Predikan/tal i Sinnesromässa i Salabackekyrkan 15 december, Tredje söndagen i Advent. Psalmen som nämns är 292.

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka.
Varje klyfta skall fyllas,
varje berg och höjd skall sänkas.
Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas.
Och alla människor skall se Guds frälsning.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.(Lukasevangeliet 3:1-15)

Huggormsyngel!
Johannes döparen är inte direkt insmickrande mot de människor som trots allt gjort sig omaket att ta sig ut i öknen för att lyssna på honom och låta sig döpas. Han är som motsatsen till de reklamkampanjer som överöser oss nu under julhandeln. Istället för att lova guld och gröna skogar och locka med räntefri betalning och extrapresenter, så kräver Johannes mycket. Hans budskap är kärvt: förbered er! Dela med er! Tro inte att ni har några särskilda privilegier som kallar er Abrahams barn. Omvänd er och tro på Gud!

Johannes predikade omvändelse, men hans uppdrag var att bana väg, som står i Jesaja-citatet i början på texten. Hans syfte är inte att komma med svaren utan att peka framåt, förbereda människorna och göra det möjligt för dem att känna igen och ta emot Jesus när han kommer.

Jag tänker att det är därför vi läser texten om Johannes kärva budskap den här söndagen en knapp vecka innan jul. Mitt i allt glitter och förförande reklam som manar oss att förbereda oss för julen genom att köpa saker, så pekar Johannes på det precis motsatta. Dela med dig, är hans huvudbudskap. Har du mer än du behöver, dela med dig åt den som inget har. I de uppgifter du har ska du göra rätt för dig och inte utnyttja någon. Det räcker inte att tänka och tycka rätt, det måste märkas, omvändelsen ska bära frukt säger Johannes.

Jag tror att Johannes ord är i bokstavlig bemärkelse en viktig uppmaning till oss: vi behöver dela med oss av varma kläder till de som fryser och mat till de som är hungriga – här i vår stad men också längre bort, till exempel genom Svenska kyrkans internationella arbetes insamlingar till de tyfondrabbade i Filippinerna eller till julinsmalingen som går till barn i krig. Men jag tror också att vi kan förstå Johannes ord i en lite annan mening.

För att ta emot Jesus när han kommer – som ett litet barn i julens berättelser och när vi möter honom i våra liv på olika sätt, så måste vi vara förberedda och känna igen honom. Och ett sätt att förbereda oss är att ge plats för andra i våra liv. Att sätta oss själva och våra behov lite åt sidan, att se vad andra människor behöver. Då kan vi ge plats både för andra och för Jesus i våra hjärtan. Handling och bön må bli ett, ska vi sjunga i psalmen snart, och jag tänker att det är just så. Bönen och tanken kan leda till handlingar, omvändelsens frukt som Johannes kallar det. Men jag tror också att handlingarna påverkar hur vi känner, tänker och tror. Omtänksamhetens och de icke-själviska handlingarna kan öppna våra hjärtan, för varandra med också för Jesus. Så kan vi också bana väg för Herren.



søndag 1. desember 2013

Underifrånperspektivets glädjebud

Predikan på Högmässa i Vaksala kyrka, Första söndagen i Advent 1/12 2013. Denna dag lästes både den vanliga evangelietexten och en alternativ text ur Lukasevangeliet.

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.' Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden! (Matteusevangeliet 21:1-9)

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?” Då sade han till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.” (Lukasevangeliet 4:16-23

Ett glädjebud till de fattiga: befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet till de förtryckta och ett nådens år från Herren.

Det är ingen dålig programförklaring Jesus läser ur Jesaja. Och sedan konstaterar han: det är nu det händer. Det är mig ni väntat på. Man kan förstå att det är lite svårsmält för hans hemby, de som sett honom växa upp, att han nu kommit tillbaka och säger sig vara inte bara en lärare utan den som Gud själv sänt.

De två texterna vi har hört här, om Jesus i Nasarets synagoga och intåget i Jerusalem, de utspelar sig precis i början och precis i slutet av Jesus verksamhet. I Lukasevangeliet berättas hur Jesus efter sitt dop och efter att frestats i öknen påbörjar sin verksamhet och börjar predika i Galiléen, och besöket i hemsynagogan i Nasaret är den första specifika berättelsen om vad han predikar. Och intåget i Jerusalem i Matteusevangeliet inleder den avslutande fasen på Jesu verksamhet och liv – han tas emot som en kung för att bara några dagar senare sluta sitt liv som en brottsling.

Det går som en båge mellan de två händelserna, ett tema som genomsyrar allt Jesus gör, som han sätter tonen för genom texten ur Jesaja som han citerar. Där ger han oss nycklarna till att förstå varför han har kommit, vad Guds rike är. Det är underifrånperspektivet, att Jesus inte har kommit för dem som redan har allt utan för dem som behöver honom: till de fattiga, förtryckta och blinda, till dem som längtar efter och behöver Gud. Och det sista i citatet, förkunna ett nådens år från Herren, det syftar på Jubelåret som anbefalls i tredje mosebok (3 Mos 25:10) som skulle inträffa vart 50:e år, då slavar skulle befrias, skulder skrivas av och jord återbördas. Det var alltså en sorts allmän amnesti där rådande orättvisor reglerades och frihet var något väldigt konkret. Jesus markerar att han kommer för att vända på maktordningar och att stå på de fattigas och förtrycktas sida.

 I berättelsen om intåget i Jerusalem kommer underifrånperspektivet igen. Jesus tas emot som en kung, men han väljer inte att komma med stridshästar och vagnar, utan de vanliga människornas transportmedel åsnan. Och han kommer inte med militärer eller vapen utan ensam, vapenlös. Jesus är en annan sorts kung, har en annan sorts makt, och vänder upp och ner på det som brukar gälla. I Jerusalem, där folket vänder sig mot Jesus och får ockupationsmakten Romarna att avrätta honom, får underifrånperspektivet sitt totala genomslag. Jesus utsätts för det värsta tänkbara lidandet och förnedringen för att vinna den största segern, den över döden. Med sitt eget liv vänder han maktordningen upp och ned.

 Ett nådens år, utropar Jesus med Jesajas ord, och det är också temat för första söndagen i advent. Det nya kyrkoåret börjar idag, det är som kyrkans nyårsdag, och det är fest i kyrkan. När det vanliga året börjar brukar man ge nyårslöften, något som kanske inte är så vanligt i kyrkan. Men kanske kan vi få börja det nya kyrkoåret med Jesus underifrånperspektiv som programförklaring och ingång. Idag börjar vi också julinsamlingen till Svenska kyrkans internationella arbete som i år har Alla barns rätt till fred som tema – och med det en möjlighet att konkret få hjälpa och bidra till att vända maktordningarna, till exempel i arbetet bland barnsoldater som är ett av projekten som stöds.

 Ordet advent betyder ankomst, och det nya kyrkoåret börjar med Jesu ankomst i centrum. Jesu ankomst till Jerusalem, hur Jesus börjar sin verksamhet i Nasarets synagoga, men också förberedelsen inför firandet av Jesu födelse om några veckor. Men vi får också fira Jesu ankomst i våra liv. Det är Jesus som kommer till oss, inte vi som måste ta oss till Jesus. Men om vi tar emot honom kommer vi också att påverkas av honom. I Jesu närhet, när vi läser berättelserna om honom, ber till honom, försöker leva som honom, då kommer underifrånperspektivet fram. Då kan maktordningar vändas upp och ner och andra saker blir viktiga än de som oftast värderas högt i vårt samhälle. Jesus kommer inte med status till de redan högt uppsatta eller belöning för de duktiga utan med befrielse till de förtryckta och de som längtar. Oavsett vilken sorts fattigdom, förtryck eller blindhet som vi lever med – de kan ju vara av många olika slag – vill Jesus komma till oss med befrielse.

För många innebär adventstiden kanske mindre av stillsam andlig förberedelse inför firandet av julen, och mer av väldigt praktiska saker: mat och bakning och julklappar och luciatåg och avslutningar och släktplanering samtidigt som jobb och skola ska avslutas inför året. Och för inte så få blir stressen värre av oron över att pengarna inte räcker till allt som man vill eller känner att man borde köpa och göra. Att få börja adventstiden och det nya kyrkoåret med Jesus underifrånperspektiv blir en påminnelse om att hans blick eller perspektiv är något annat än det vi ofta förknippar med december. Det betyder såklart inte att det är något fel med att vilja förbereda inför julen på ett traditionellt sätt och det gör det kanske inte lättare att hantera de situationer som vi kan hamna i. Ingen av oss kan leva utanför de sammanhang eller det samhälle där vi finns. Men det kan bli ett fokus och en prioritering, och samtidigt ett glädjebudskap till oss:

Han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.