lördag 25 januari 2014

Tron kan inte bevisas

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan onsdag 22/1 2014. Evangelietexten är för kommande söndag, Tredje efter trettondedagen.
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen. (Johannes 4:46-54)

Går det att tro på något utan bevis? Om någon berättar något som låter osannolikt eller märkligt, då vill vi oftast att de ska förklara eller bevisa att det hänt eller hur det kunde hända.

I berättelserna om Jesus, och kanske inte minst berättelserna om under, så finns ofta frågor om tro och tillit i botten. Människor kommer till Jesus för att de tror och hoppas att han kan hjälpa dem, men många är också frågande kring vem han är och om han verkligen är något särskilt.

I den här berättelsen är det en rik och högt uppsatt man som har rest långt för att be Jesus om hjälp att bota sin sjuka son. Han har uppenbarligen ansträngt sig, men Jesus låter lite sur. ”Om ni inte får se tecken och under tror ni inte”, säger han och vill kanske nå djupare än att bara göra spektakulära saker. Och han följer inte med till den sjuka sonen, utan säger bara att han blivit frisk. Ämbetsmannen får lita på hans ord, och först när han kommer hem får han bekräftelse på att Jesus faktiskt gjort vad han bett honom om.

Det här är på sätt och vis en typisk berättelse om Jesus. Dels att han faktiskt inte alltid framstår som så mild och snäll, utan tvärtom utmanar den som kommer till honom. Dels att han ger ett oväntat svar – men just genom att säga eller göra något annat än det människor förväntar sig, så ger han på ett djupare plan svar på det som de frågar och längtar efter.

Jag tänker att det finns flera saker i den här berättelsen som också kan handla om oss idag och vår relation till Jesus. Det första är att det handlar om tro, och den kan inte bevisas. Varken att vi verkligen tror, eller det vi tror på. Själva tron handlar om tillit, och den kan inte bero på bevis eller fakta, utan om att lägga sin tilltro till någon. Det andra är att det kanske ganska ofta är som för ämbetsmannen: det är först i efterhand som vi kan se hur Gud finns i våra liv. Ibland känns det självklart och lätt, eller som en frid och närvaro. Men ibland kan vi be utan att alls se någon ljusning. Först i efterhand ser vi att Gud faktiskt var med när vi inte kunde se eller känna det.

Men jag tänker också på vad ämbetsmannen säger. När Jesus – kanske lite irriterat – säger att människor bara vill ha under och bevis, så backar inte mannen undan. Han ber inte om ursäkt utan håller fast. Han frågar inte ens, säger bara ”Kom innan mitt barn dör”. Och Jesus följer visserligen inte med, men botar sonen. Vi får be, fortsätta komma till Jesus, lita på att vår tro bär även när vi inte får precis det vi tänkt oss direkt.

Tron kan inte bevisas. Inte heller Guds kärlek. Men vi kan öva oss i att lita på den, och allt mer och mer upptäcka att den redan finns i våra liv.

Inga kommentarer: