söndag 16 mars 2014

Den dubbelt smorde - om lidandet som segerväg

Predikan på 2 söndagen i fastan, 16 mars 2014 i Sinnesromässa, Salabackekyrkan i Uppsala. En version av samma predikan hölls i Årstakyrkan, Uppsala, samma förmiddag.
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Markusevangeliet 14:3-9)


Vi är långsamt på väg mot korset. I fastan, de fem-sex veckorna före påsk följer vi Jesus och lärjungarna på väg mot Jerusalem och korset. Trots att många runt Jesus inte ville se det, så rör de sig, geografiskt och mentalt, mot Jerusalem och mot döden.

I berättelsen idag får vi höra om hur en kvinna smörjer Jesus huvud med en dyr och lyxig olja. De runt omkring blir nog både lite generade över hennes känslouttryck men också upprörda över slöseriet. Men Jesus säger ifrån och tar kvinnan i försvar, och avvisar också deras ord att de ville ge pengarna för oljan till de fattiga. Kanske tyckte han att de hycklade – det är lätt att tala om att ge pengar till de fattiga men skulle de verkligen ha gjort det? Men sen säger han det där jobbiga: att hon förbereder hans begravning. Och det vill lärjungarna inte lyssna på.

Jag tänker att smörjelsen i den här berättelsen har en dubbel betydelse, och att de två betydelserna hänger ihop. Jesus säger själv att det är en smörjelse för begravning. Man använde ofta kryddade oljor vid begravning, och ni minns kanske att det var det som kvinnorna hade med sig som gick till Jesu grav där på morgonen när de fann graven tom.

Men smörjelsen är också tecknet på något annat. Ordet Messias betyder just ”den smorde”, och att någon var smord betydde utvaldhet och att vara smord till en uppgift. Även kungar smordes när de kröntes.

Det är här de två betydelserna möts och hänger ihop. Jesus är Messias, den utvalde, kungen. Men hans uppgift är döden. Hans kröning eller kallelse är inte någon fest på ett slott eller högtidlig ceremoni. Hans kröning sker på korset. Det är genom att gå i döden som han besegrar den, och genom att dela vårt lidande, vår smärta visar han vem Gud är, och att Guds kärlek är starkare än allt, till och med döden. Jesus begravningssmörjelse är hans kungasmörjelse.

Man kan ju förstå att lärjungarna inte ville se och förstå det. Det är lättare och roligare att tänka sig en kungakröning med pompa och ståt än en förnedrande avrättning, såklart. Men det är just där Jesus visar sitt uppdrag och vem han är. Den som väljer lidandet för kärlekens skull, snarare än glans och ära.

Fastan är perioden där vi får följa Jesus mot Jerusalem och korset. Tiden när vi får fokusera på de allvarliga sidorna i livet. Men det är också tiden så vi särskilt får minnas att Jesus också följer oss. När vi går lidandets och smärtornas väg så går vi inte där ensamma. Den kung som inte krönts i katedraler och palats utan genom döden på korset är vår följeslagare.

Inga kommentarer: