måndag 28 april 2014

Tvivlaren kan bli en apostel

Predikan på 2:a söndagen i påsktiden 27 april 2014, på högmässa i Vaksala kyrka. En kortare bearbetad version hölls på Sinnesromässa i Salabackekyrkan samma dag.

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro — och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld — skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. (1 Petrusbrevet 1:3-9)
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannesevangeliet 20:24-31)
Jag tror vi är många som har lätt att sympatisera med Tomas. Han vill ju bara vara säker. Det är väl inte så konstigt att det är svårt att tro att Jesus har uppstått från det döda. Han var ju själv med och såg hur Jesus händer och fötter genomborrades av spikar och sidan skars upp innan han till slut gav upp andan. Och nu säger de andra att han inte bara är borta från graven utan dessutom visat sig för dem. Inte så lätt att tro på. Han vill se och känna själv, för att vara säker.

Så visar sig Jesus, och låter honom känna. Han ger visserligen Tomas en liten gliring, att det är saligt att tro utan att se först. Men han avvisar honom inte. Och kanske är kommentaren om att tro utan att se i lika hög grad riktad till läsaren. De flesta av oss kommer aldrig möta den uppståndne Jesus i fysisk form, utan får lita på andras vittnesmål. Och så var det redan när Johannesevangeliet nedtecknades, mot slutet av det första århundradet hade många som blivit kristna och var den tänkte publiken aldrig träffat Jesus och knappast heller någon av dem som träffat Jesus. Vi måste tro baserat på andra saker än att fysiskt se och känna Jesus.

Jag tänker att det kan vara viktigt att komma ihåg att ”tro” kan betyda olika saker. När vi pratar om att tro på Gud så tänker vi ibland mest på tro i meningen att hålla något för sant, eller åtminstone sannolikt. Och i det sättet att tänka blir bevis eller åtminstone tecken och indicier viktiga. Men tro kan ju också användas i meningen lita på, sätta sin tilltro till. Och då kommer det här med bevis i ett lite annat ljus. Vi lever ju hela tiden i tillit, väldigt många saker omkring oss kan vi inte kontrollera eller förstå hur de fungerar, vi får helt enkelt lita på att det går. Vi litar på att de andra trafikanterna håller sig till trafikreglerna, att de som konstruerat broar och hissar vet vad de gör så att de inte kommer rasa eller krascha, att tillvaron ska bära helt enkelt. En del av det kan vi få bevis eller åtminstone tecken och sannolikheter för, men i grunden handlar det om tillit. Och det gör ju all kärlek – vi kan aldrig få något säkert bevis för att någon älskar oss, i alla fall inte i den första kategorin av bevis. Och det gäller både människors kärlek och Guds kärlek. Vi får tro, både att Gud finns och att Gud älskar oss – inte baserat på bevis, utan på vittnesbörd, berättelser, erfarenheter och i grunden tillit.

Här finns en anknytningspunkt till episteltexten, där nästan samma ord finns med, om att tro utan att se. Fast där blir det nästan ännu tydligare: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå. Det handlar inte bara om att tro vissa saker om hur världen hänger ihop, utan om att lita på och älska Jesus. Texten ur första Petrusbrevet pekar på att det inte alltid är enkelt att vara kristen eller tro på Gud. Vi här i vår del av världen och i vår tid slipper oftast de mer regelrätta förföljelserna som de första kristna utsattes för, och som kristna i andra delar av världen kan möta. Men det kan vara svårt ändå, både utifrån andra människors tankar och åsikter, och att det är många saker som pekar i helt andra riktningar. I vårt samhälle är det inte bara viktigt med bevis och säkerhet, det finns inte alltid heller så mycket utrymme för tvivel och tveksamhet utan den starka åsikter och tvärsäkerhet belönas mer. Nytta, rationalitet, att tjäna pengar och vara duktig och framgångsrik – i den bilden finns kanske varken plats för den troende eller tvivlaren.

Men för att gå tillbaka till evangelietexten om Tomas möte med Jesus, så är den viktigaste poängen i den här texten inte vad Jesus säger, utan vad Tomas säger. När han väl har fått känna på Jesus händer och spikhålen, så utbrister han ”min Herre och min Gud”. Det är såklart ett uttryck för hans tro och tillit, ett erkännande att han tror att Jesus är uppstånden. Men det är ingen slump att han använder just de orden. De anspelar direkt på hur Gud beskrivs eller kallas i gamla testamentet, där det vanligaste namnet på Gud är just Herren Gud. Tomas kopplar ihop Jesus med den Gud som skapat världen, lett sitt folk ur slaveriet och finns omvittnad i Toran och hos profeterna. Den uppståndne Kristus är Gud själv. Tomas som var tvivlaren blir den som ger den tydligaste trosbekännelsen och förstår vem Jesus är.

Det påminner om en berättelse ur ett annat evangelium, det som brukar kallas missionsbefallningen i Matteusevangeliet (Matt 28:16-20). Efter uppståndelsen kommer lärjungarna till ett berg där Jesus möter dem. De faller ner och tillber honom, men några tvivlade, står det. Då ger Jesus dem uppdraget att gå ut och göra hela världen till lärjungar. Allihop. Det står inte att de tvivlande fick gå hem och resten fick uppdraget, utan dem allihop. Även tvivlarna. Kanske för att Jesus förstår att även den som tvivlar kan vara den som bäst förstår vem han är.

Att tvivlaren Tomas avger sin bekännelse och att tvivlarna finns med vid missionsbefallningen tänker jag ligger helt i linje med vad Jesus predikat under sin tid på jorden, om Guds rike. I Guds rike är alla välkomna, oavsett vilka vi är och vad som hänt i våra liv. Där ska många som är sist bli först och den minsta ska bli den största. Där gäller omvända värdeskalor och regler mot vad vi är vana vid i den vanliga världen, och där kan en tvivlare bli en apostel. Allt vi behöver göra är att lita på och ta emot guds kärlek och förlåtelse. Vi får lyssna på berättelserna och vittnesmålen om den uppståndne Kristus och öva oss i tilliten, att den kärlek som besegrade döden också är en kärlek som finns för mig.

Inga kommentarer: