tisdag 22 april 2014

Varför söker ni den levande här bland de döda?

Predikan på påsknattsmässa 19/4 2014 i Vaksala kyrka.
Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet. Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Lukas 23:55-24:12)
Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan måste ha tett sig obegriplig för kvinnorna där vid graven. En sån där fråga som man inte bara har svårt att svara på, utan som liksom bygger på helt andra förutsättningar än de man tror att man har för handen. De hade kommit för att ta hand om den döda kroppen, för avslutning, begravning. På ett ohyggligt sätt hade inte bara deras vän och mästare dött en grym död. Med honom hade deras hopp och drömmar grusats. De var inställda på att få avsluta för att kunna gå vidare, att en stund få sörja men att sedan hitta ett nytt sätt att gå vidare med livet. Och nu var kroppen borta, ingenting var avslutat eller dött eller som det borde vara. Och så den här frågan, nästan retsam: Varför söker ni den levande här bland de döda. En fråga som i sin självklarhet vänder upp och ner på allt. Den innehåller ett spirande hopp, en möjlighet att situationen inte är så hopplös som det verkade, att det kanske inte är avslut som de kom dit för, utan en ny början.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Lärjungarna inne i staden får på ett sätt också frågan, om än indirekt. De söker kanske inte så konkret efter Jesus som kvinnorna vid graven gjorde, men också de var inställda på död, avslut. Så inställda att de inte ville lyssna på kvinnorna som kom tillbaka från den tomma graven. När de försökte förklara att det ofattbara hade hänt och att hoppet inte var ute, blev de avfärdade – av alla utom Petrus. Kanske hade Petrus inte riktigt gett upp det där hoppet. Kanske väckte frågan också något i honom, att hans uppgift inte var att stanna i döden och hopplösheten, utan att istället söka efter någon levande.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan innehåller flera olika möjliga tolkningar. Ett spontant svar kan ju vara att de gör fel, kvinnorna. Att den levande inte finns bland de döda och att de ska någon annanstans och leta. Och så har väl frågan ofta tolkats, särskilt som det är uppenbart att Jesus är borta. Samtidigt är det kanske inte så dumt tänkt. Att Jesus är levande innebär ju en radikal förändring – han är inte bara ”inte död”, utan en som har varit död men besegrat döden. Han är levande i en särskild bemärkelse av ordet – uppstånden, den levande Guden. Och det skulle Jesus inte kunna vara, utan att först ha varit bland de döda.
Den levande Guden, är en Gud med erfarenhet av döden – mycket konkret, men också i vidare bemärkelse. Uppståndelsen var inte bara en historisk händelse, den innebär också en egenskap hos Gud, och pekar på ett gudomligt mönster – uppståndelse¬mönstret – som genomsyrar hela livet. Den levande Guden går genom död till liv, och kan hjälpa oss att hitta det levande, det friska, hoppet mitt i allt det som verkar vara död, sjukdom, hopplöshet. Gud är den levande Guden, en Gud bland de levande, men också en Gud som gör levande. En levande Gud innebär ett hopp, ett hopp om en kärlek och ett liv som kan bära oss genom hela livet, inte en kortsiktig tröst utan ett hopp som håller i liv och död.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan kan vi bära med oss även idag. Vågar vi lita på att Gud faktiskt är den levande Guden som bär oss genom död och liv, och vars kärlek är starkare än döden? När kvinnorna vid graven fick frågan, vändes deras tillvaro upp och ner, de fick nya perspektiv och skickades ut på nya uppdrag, där det första var att berätta för lärjungarna. Mötet med den levande Guden ger nya möjligheter och utmaningar, det väcker också hos oss ett hopp om att livet är starkare än döden. Det hoppet kan också ge oss mod, initiativ och kraft att försöka se det levande i det till synes döda, se möjligheter där människor förblindas av problem och svårigheter. Den levande Guden har uppdrag och uppgifter också för oss. Och mitt i allt det svåra, det arbetsamma eller det som verkar som död, får vi bäras av hoppet, att Gud är den levande Guden, den Gud som ger liv.

Inga kommentarer: