Jesus möter oss när vi delar brödet

Reflektioner på Mässa med musik, Salabackekyrkan i Uppsala, onsdag 26/3 2014. Texten är för kommande söndag, Midfastosöndagen.

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. (Psaltaren 107:1-9)

Gud mättar de hungriga med allt gott. Den här veckan förbereder vi för en söndag som kallas brödsöndagen, och vi läser texter om hur Jesus mättar människor med bröd men också om hur han talar om sitt eget kött och blod. Det handlar både om bröd i världen och om nattvardens bröd.

För det hänger ihop. Den lilla brödbiten som mer liknar papper eller möjligen ett kex som vi bryter i nattvarden kanske inte verkar ha så mycket gemensamt med den mat som vi äter till vardags. Men nattvardens bröd som delas med alla vid ett bord där vi alla är lika, det är en både ett möte med Jesus själv och ett tecken på hur det egentligen borde vara i världen.

En vanlig kväll på tv kan vi både se bilder från naturkatastrofer, torka, flyktingläger eller andra ställen där människor svälter varvat med matlagningsprogram och reklam för mat i överflöd. I våra mataffärer finns färska grönsaker influgna från hela världen och mer mat än vad som går att sälja, så att mycket slängs, samtidigt som det utanför sitter människor och tigger för att ha råd att äta överhuvudtaget. Att människor hungrar i världen beror inte på att det saknas mat och resurser, utan på att de är så ojämnt fördelade. Nattvardens gemenskap, där var och en får lika mycket och där vi var och får komma oavsett vilka vi är, blir en sorts motvikt, en bild för hur Guds rike är och hur vår värld skulle kunna vara.

Men nattvarden är inte bara en symbol. Jesus har lovat att han själv möter oss där. Fast vi inte kan förstå hur, så tar på något sätt emot Jesus själv. När vi hungrar och törstar efter något mer i våra liv, så får vi möta honom här. Vad vi än har gjort eller varit med om tas vi emot som vi är, med förlåtelse och kärlek. Det är också därför vi sjunger om Guds lamm precis innan nattvarden, för att påminna oss om att det är den Gud som dör för oss som vi får möta här.

Idag har konfirmanderna pratat om ondskan, och om hur Gud kämpar mot det onda, ytterst genom att som ett offerlamm ta på sig allt det vi gjort fel. Som ni ser ligger det ett lamm här med lappar, där står allt som vi vill lämna över. Om en stund ska vi få be vår bön om förlåtelse, och då får även allt det finnas med och vi lämnar över det till Gud.

Gud mättar de hungriga med allt gott. Men vi måste vara Guds medarbetare och hjälpa till att fördela mat och resurser i världen. Och när vi inte lyckas leva så som vi vet att vi vill och borde, då får vi vända oss till Gud och be om förlåtelse och hjälp.

Säga ja utan att veta konsekvenserna

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 19/3 2014, inför Jungfru Marie Bebådelsedag.

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

Går det att säga ja till något som man inte förstår? Maria måste ha varit väldigt förvirrad där. Bara att få besök av en ängel är ju något som inte händer varje dag, och så hade han dessutom en väldigt märklig fråga. Eller fråga och fråga, det är ju ärligt talat mer som ett påstående. Så vitt vi vet var Maria en ganska vanlig ung tjej, kanske inte mycket äldre än vad konfirmander brukar vara, som levde sitt liv som alla andra. Och nu står där en ängel och säger att hon är högt benånad och ska föda ett barn som är Guds son fast hon inte på något rimligt sätt kan vara gravid.

Men hon säger ändå ja. Utan att kunna överblick konsekvenserna, bara förstå att det här kommer att förändra hennes liv. Men hon förstod nog ändå på något sätt att det här var viktigt och stort och spelar roll. Och om Gud nu gett henne ett sånt här uppdrag, så fick väl Gud också se till att hon klarar av det.

Maria är en så speciell person i Bibeln och i världens historia, den som fick bli mor åt Gud själv. Men på vissa sätt är hon också alldeles vanlig. Och därför, tror jag, har hon blivit en så älskad person bland många kristna. Av alla helgon och bibliska personer är hon nog den som flest kristna både känner till och har en relation till på något sätt.

Maria sa ja utan att riktigt kunna överblicka konsekvenserna. Hon väntade inte på försäkringar och skyddsnät och en verksamhetsplan och alla kort på bordet. Hon förstod att Gud hade en uppgift för henne och klev rakt ut. Hon sa ja, och då växte Gud själv i henne. Och där är hon också en förebild för oss. Vi vet inte alltid hur och på vilket sätt Gud behöver oss. Sällan är det väl heller så tydligt att det står en ängel i dörren och talar om det för oss rakt ut. Men ibland dyker det upp människor i vår väg som behöver oss. Ibland blir det tydligt att det finns en uppgift som just jag kan och behöver göra. Ibland finns det ett behov som jag kan fylla. Ibland ser vi inte vart det kommer leda oss eller vad konsekvenserna blir. Men en sak kan vi lära oss av Maria: om vi säger ja till Gud så kommer Gud inte svika oss. Och när vi säger ja, då kan Guds kärlek växa i oss och leda oss framåt.

Den dubbelt smorde - om lidandet som segerväg

Predikan på 2 söndagen i fastan, 16 mars 2014 i Sinnesromässa, Salabackekyrkan i Uppsala. En version av samma predikan hölls i Årstakyrkan, Uppsala, samma förmiddag.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Markusevangeliet 14:3-9)

Vi är långsamt på väg mot korset. I fastan, de fem-sex veckorna före påsk följer vi Jesus och lärjungarna på väg mot Jerusalem och korset. Trots att många runt Jesus inte ville se det, så rör de sig, geografiskt och mentalt, mot Jerusalem och mot döden.

I berättelsen idag får vi höra om hur en kvinna smörjer Jesus huvud med en dyr och lyxig olja. De runt omkring blir nog både lite generade över hennes känslouttryck men också upprörda över slöseriet. Men Jesus säger ifrån och tar kvinnan i försvar, och avvisar också deras ord att de ville ge pengarna för oljan till de fattiga. Kanske tyckte han att de hycklade – det är lätt att tala om att ge pengar till de fattiga men skulle de verkligen ha gjort det? Men sen säger han det där jobbiga: att hon förbereder hans begravning. Och det vill lärjungarna inte lyssna på.

Jag tänker att smörjelsen i den här berättelsen har en dubbel betydelse, och att de två betydelserna hänger ihop. Jesus säger själv att det är en smörjelse för begravning. Man använde ofta kryddade oljor vid begravning, och ni minns kanske att det var det som kvinnorna hade med sig som gick till Jesu grav där på morgonen när de fann graven tom.

Men smörjelsen är också tecknet på något annat. Ordet Messias betyder just ”den smorde”, och att någon var smord betydde utvaldhet och att vara smord till en uppgift. Även kungar smordes när de kröntes.

Det är här de två betydelserna möts och hänger ihop. Jesus är Messias, den utvalde, kungen. Men hans uppgift är döden. Hans kröning eller kallelse är inte någon fest på ett slott eller högtidlig ceremoni. Hans kröning sker på korset. Det är genom att gå i döden som han besegrar den, och genom att dela vårt lidande, vår smärta visar han vem Gud är, och att Guds kärlek är starkare än allt, till och med döden. Jesus begravningssmörjelse är hans kungasmörjelse.

Man kan ju förstå att lärjungarna inte ville se och förstå det. Det är lättare och roligare att tänka sig en kungakröning med pompa och ståt än en förnedrande avrättning, såklart. Men det är just där Jesus visar sitt uppdrag och vem han är. Den som väljer lidandet för kärlekens skull, snarare än glans och ära.

Fastan är perioden där vi får följa Jesus mot Jerusalem och korset. Tiden när vi får fokusera på de allvarliga sidorna i livet. Men det är också tiden så vi särskilt får minnas att Jesus också följer oss. När vi går lidandets och smärtornas väg så går vi inte där ensamma. Den kung som inte krönts i katedraler och palats utan genom döden på korset är vår följeslagare.

Fastan handlar om hunger

Reflektioner på Askonsdagens Mässa med musik, Salabackekyrkan 5 mars 2014

Ni fastar under bråk och gräl

och skändliga slagsmål.

Som ni fastar i dag

blir inte er bön hörd i höjden.

Är det en sådan fasta jag vill se:

en dag då man späker sig,

hänger med huvudet som ett strå,

ligger i säck och aska?

Kallar du det fasta,

en dag som behagar Herren?

Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: ”Här är jag.” (Jesaja 58:4-9)

 
Vad ska det här med fasta vara bra för egentligen? Är det ett självspäkande som är till för att pina oss? Eller ett sätt att visa hur fromma eller duktiga vi är? Det verkar ju som att det är just sådant som profeten Jesaja reagerar mot i alla fall. Fastan handlar enligt honom inte om att plåga sig för att visa upp sig, eller att försöka blidka Gud genom att späka sig, utan om att befria de förtryckta och dela med oss till de fattiga. Fastetiden i vår kyrkotradition kan handla om att avstå något för att påminnas om vad som är viktigt i livet. Det är en förberedelsetid inför påskfirandet och en period av eftertänksamhet och enkelhet.

En stark tradition i vår kyrka är också att fastetiden är en av de stora kampanj- och insamlingsperioderna för Svenska kyrkans internationella arbete. Temat i år liksom de senaste åren är Allt för att utrota hungern. Och jag tänker att hunger är ett viktigt tema och nyckelord på flera sätt i fastan.

På många platser på jorden är människor hungriga rent fysiskt. Trots att det egentligen finns tillräckligt med resurser för att alla människor i världen skulle kunna äta sig mätta. Men de resurserna är ojämnt fördelade och vi lever i överflöd medan andra hungrar. Att engagera sig i fastekampanjen kan både handla om att samla in pengar för att rent praktiskt fördela om en del av de resurserna i arbete för långsiktig jordbruksutveckling eller på andra sätt arbete för att fler ska slippa vara hungriga. Men det kan också vara att bidra på ett mer övergripande sätt till att minska resursslöseriet. En av delarna i fastekampanjen är fasteutmaningen Sluta släng – en utmaning till oss att inte slänga så mycket mat, utan planera mer, köpa mindre onödig mat, ta hand om rester mer osv. Det slängs tonvis med mat varje år i vårt land och med lite bättre planering skulle de resurserna kunna användas mycket bättre. Båda de här sakerna tänker jag kan vara sätt som vi delar vårt bröd med den hungrige, som Jesaja skriver.

Men jag tänker att fastan också kan handla om hunger på ett annat sätt. En möjlighet för oss att reflektera kring vad vi innerst inne hungrar och längtar efter. Vi får hela tiden massor med intryck, genom reklam, kompisar, medier i skolan och på jobbet med saker vi borde vilja ha eller förväntas vilja vara. Men vad är det vi innerst inne längtar efter? Vad är det vi behöver? Fastan kan vara en möjlighet att skala bort några av de rösterna. En chans att lyssna längre in, att ge plats för även sådant som skaver och inte är så enkelt. Kanske kan man inte riktigt känna den där hungern om man hela tiden matar på med annat. Genom att skala bort finns det plats för det viktigaste.

Om en liten stund ska vi ha en speciell rit som brukar förekomma på askonsdagen. Under förbönen kommer det finnas möjlighet för den som vill att komma fram till altaret och få ett kors tecknat i pannan med aska. Det är en tradition som funnits i kyrkan i många århundraden. Askan är ett tecken på botgöring och en påminnelse om vår dödlighet. Men aska är också ett tecken på renhet, och ur askan, döden, är det som nytt liv kan växa.

Ta chansen att låta denna fastetid bli en tid att hjälpa till att mätta andras hunger och samtidigt ge plats att känna din egen hunger efter det som är viktigt i livet.

Kärlekens väg - en meningsfull väg genom lidande

Predikan på Fastlagssöndagen 2/3 2014, Högmässa i Vaksala kyrka. Psalmen som nämns är nr 38 För att du inte tog det gudomliga.

De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Markusevangeliet 10:32-45)

De verkar inte ha en aning om vad de ger sig in på. De har inte fattat nånting. Det är åtminstone min känsla när jag hör lärjungarna försöka se till att de ska få hedersplatserna. Trots att Jesus just har förklarat att vägen till Jerusalem betyder lidande, förnedring och död innan uppståndelsen, lyssnar inte lärjungarna på det örat. De ser framför sig ett segertåg. Kanske en revolution, kanske att mottas som hjältar och befriare. I vilket fall såg de mer härlighet och gästabud framför sig, än korsfästelse och död. När Jesus allvarligt frågar om de verkligen är beredda att dela hans väg svarar de sorglöst ja. De verkar verkligen inte ha fattat alls.

Jesus väg mot Jerusalem är kärlekens väg, och det är alltså även dagens tema. Kärlekens väg är inte någon rosa fluffig mysväg kantad av rosenblad och romantik som man kan gå så länge det känns härligt och lätt. Kärlekens väg som Jesus pekar på är något helt annat. Den kärlek som Gud känner, som Gud är, och som vi får uppleva en aning av, den går djupare än känslor. Det är en självutlämnande, drivande kraft som leder Jesus genom lidande och död för att ge oss liv. Den beskrivs poetiskt i den gammaltestamentliga texten, att den är stark som döden, och att mäktiga vatten inte förmår släcka den. I episteltexten beskriver Paulus hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val: genom Jesus har Gud försonat världen med sig själv och vek inte undan från någon smärta. Den insikten tvingar Paulus att själv gå kärlekens väg, ställa sitt liv och sitt verk i försoningens tjänst.

Jesu kärleks väg leder också oss potentiellt genom lidande, eller åtminstone tjänande. Att drivas av kärlek innebär åtminstone ibland att sätta sig själv och sina behov åt sidan för någon annan eller några andra. Det kan ske i de egna relationerna och i det lilla. Men också som en livshållning. När lärjungarna ber Jesus om hedersplatserna i det tänkta segertåget, så ifrågasätter han i sitt svar inte bara om de klarar av att gå hans väg och dela hans lidande. Han ifrågasätter också deras mål och motiv. De var ute efter makt och ära, men ”så är det inte hos er”, säger Jesus. Den som vill vara främst i Guds rike ska vara allas slav. Det är i tjänandet, att finnas till tjänst för andra, att avstå något från sitt eget för någon annan som är nyckeln till att följa kärlekens väg. Här hör vi också ekot från de senaste veckornas evangelieläsningar, där vi flera gånger på sistone läst texter där Jesus talar om att många som är sist ska bli först. Det är inte bara ett upplyftande av dem som har lite makt, resurser och positioner, att Jesus kommer till de fattiga och förtryckta. Det är också en påminnelse om att den vanliga världens värdeskala inte gäller i Guds rike, utan att det är genom ödmjukande, tjänande och kärlek som vi kommer närmare Gud, snarare än genom att söka det som ytligt sett ser ut som framgång. Där är Jesus själv den största förebilden. Som vi sjöng i psalmen: för att Jesus avstod från äran, för att han valde smärtan, för att han delade den med oss vet vi vad Gud är, vem Gud är och var Gud är.

Kärlekens väg är Jesu väg genom död till liv. Av kärlek delar Jesus det mänskliga livets villkor ända in i döden för att vi ska få liv. Och tillsammans med honom får vi inspireras och följa kallelsen att gå med honom där på kärlekens väg. Det är inte alltid så lätt. På onsdag inleder vi på allvar fastan i kyrkoåret, en period av reflektion och eftertanke, av att avstå och öva oss i enkelheten, stramheten, tjänandet. Att kliva åt sidan och ge plats för något och några andra i våra liv. Traditionellt har ju kyrkans fasta handlat om mat, att avstå t ex kött och regler för hur man äter olika dagar. Idag är det kanske vanligare i den svenskkyrkliga traditionen att ge ett fastelöfte inför sig själv att antingen avstå något, eller lägga till något. Det man avstår kan ju antingen vara något ätbart som leder till lite mer stramhet och lite mindre njutning – kött, socker, alkohol eller något annat. En del avstår tv-tittande eller kanske Facebook för att få mer tid för reflektion. Eller så lägger man till något – läsning av bibeltexter eller andaktsböcker, kanske hittar man en ny rutin för morgon- eller aftonbön. Under fastan pågår ju också en av de stora insamlingskampanjerna för Svenska kyrkans internationella arbete. I år liksom de senaste åren är temat Allt för att utrota hungern. Att avstå något av sina pengar och kanske sin tid för att kampanja och opinionsbilda i frågor som är avgörande för våra fattigaste systrar och bröder i världen är ett viktigt och angeläget fastelöfte.

Tillsammans med Jesus får vi öva oss på att gå kärlekens väg. Men vi får göra det i vissheten om att han har gått där före oss. Kristi kärlek lämnar oss inget val, men vi behöver inte gå genom en okänd terräng. Vi går inte först. Vad som än händer oss, vilken smärta och lidande vi än får utstå vet vi att Gud själv genom Jesus upplevt det förut. Och vi kan gå där, inte på grund av vår egen duktighet utan på grund av kärleken som bär oss. Så får vi upptäcka mer av kärleken genom tjänandet, mer av Gud genom att avstå från något för andra. Vi får gå med honom på kärlekens väg genom lidande, mörker och död till nytt liv.