måndag 25 juni 2007

Midsommarbetraktelse

Betraktelse på musikgudstjänst i midsommartid, 24/6 i Köpings kyrka.

Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält,
ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn
och far på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud
och eldslågor till dina tjänare.
Jorden har du ställt på stadig grund,
den kan aldrig i evighet rubbas.
Urhavet täckte den som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
Det flydde för ditt rytande,
när du dundrade tog det till flykten,
uppför bergen, ner i dalarna,
och stannade där du bestämt.
Du satte en gräns för vattnet:
aldrig mer skall det täcka jorden.
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger.
(Psaltaren 104:1-13)

Kanske är världen som allra vackrast just nu. Solen är som närmast, dagarna är som längst, träden som grönast och sommaren har bara börjat. Det är inte så konstigt att skapelsen, naturen står i centrum under midsommarhelgen. Och trots att midsommar varit en kyrklig högtid i många, många århundraden i Sverige, är det som att det är en helg som kyrkan inte riktigt kunnat erövra, där det urgamla behovet av att fira livet, fruktsamheten och ljuset verkar vara djupt förankrat i folkligheten. Men det behovet står naturligtvis inte i motsats till kyrkan eller tron. Tvärtom tror jag att behovet av att fira sommaren och ljuset är en längtan efter att uttrycka vår tacksamhet inför livet, inför skapelsen. En tacksamhet som vi idag får rikta mot Gud.

Vi tar väl oftast livet och världen för givna. Inte så konstigt – de är ju själva förutsättningen för att vi ska kunna uppleva och erfarna något överhuvudtaget, så det vore ju märkligt om vi inte utgick från att vi har ett liv och att världen ser ut ungefär lika från dag till dag. Det krävs ofta något särskilt för skaka om oss, för att vi ska drabbas av insikten av hur fantastiskt det ändå är att vi lever. Att, trots allt elände som finns i världen, solen går upp varje morgon, att vi får ha människor omkring oss, att vi får se blommor slå ut, barn leka och fjärilar bryta sig ur sin puppa.

Kanske hade psalmisten varit med om en omskakande erfarenhet, haft en sällsynt vacker naturupplevelse, något som drabbat honom och väckt hans förundran över skapelsen. Eller så vaknade han bara en morgon i tacksamhet över världen och livet. I vilket fall som helst tog han i med stora ord för att beskriva det makalösa i att världen finns, hur den är konstruerad, dess skönhet och finurlighet. Tänk, vilken Gud som har gjort allt det här! Psalmisten såg allt det fantastiska i världen och tänkte, att den Gud som gjort allt detta måste vara fantastisk. Världens storslagenhet måste vara en återspegling av en storslagen Gud.

Idag är det nog tyvärr lika vanligt att människor ser sig omkring i världen och tänker samma tanke – tänk, vilken Gud som har gjort allt det här – men med ett annat tonfall. Den som ser krig, girighet, naturkatastrofer, miljöförstöring, förtryck och slaveri ser kanske avspeglingen av en grym Gud, en frånvarande – eller ingen Gud alls. Lidandets och ondskans problem är lika gammalt som människan, tror jag. Och även den som väljer att se det storslagna och vackra i världen kan knappast blunda för livets skörhet i mer än en kort sekund. Och skörheten är väl också en del av skönheten.

Jag tror att skapelsen som helhet avspeglar Gud – och Guds vilja, Guds kärlek och Guds längtan efter oss. Inte så att Guds vilja är att det onda ska finnas, utan så att skapelsen och människan är komplex. Människan har förmåga att göra gott och ont, välja det som bygger upp och det som bryter ner. I själva skapelsen finns en stor frihet och ett stort ansvar. Vi kan göra nästan allt, men vi har ansvar för den värld vi lever i och de människor som finns omkring oss – nära och långt borta. I skapelsen finns så otroligt mycket skönhet, växtkraft, möjligheter – och vi människor kan välja att ge det som växer rymd och omsorg, eller kväva det eller utnyttja det för vår egen vinning. Några människor har stora resurser och har därmed större möjligheter – och då också mer ansvar. Men vi alla har ansvar för hur vi använder de resurser och de möjligheter vi har.

Gud har skapat oss och hela världen till att älska, till att växa, till gemenskap och till det som bygger upp. Även om vi misslyckas ibland bjuder Gud in oss till att välja det som ger gemenskap och växt, till att dela med oss av det vi har och att hjälpa till att skapa en ännu vackrare värld. Det är kanske den största gåvan att vara tacksamma för, och nu, när fåglarna och naturen sjunger Guds lov med de vackraste tonerna och färgerna. Och får också vi stämma in i den sången.


Andra bloggar om: , , , , ,

1 kommentar:

Eva sa...

Ett helt nytt perspektiv på midsommar för mig! Du har fått mig att fundera mer på det här.