måndag 5 maj 2008

Varför är du här?

Veckomässa på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, 5 maj.

När Elia kom fram till Guds berg Horeb gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. (1 Kungaboken 19:9-16)
Det här är en fantastisk text, tycker jag. Särskilt i sitt sammanhang, den bit som kommer innan. Då utkämpar Elia, den sista rättrogna profeten, en sorts profet-battle med drottningens onda profeter, som han naturligtvis vinner, men jagas på flykten. Han går genom öknen tills han är redo att ge upp och dö, men får besök av en ängel och kraft att gå vidare till Guds berg, Horeb. Och där får han möta Gud, inte i det stora och dramatiska, utan i ett stilla sus, i ljudet av tystnad, eller frånvaro av ljud, som det hebreiska ordet kan översättas.

Men även om kanske den här bilden, av hur Gud inte finns i stormen utan i suset, kanske är det allra kändaste i texten så är det inte det jag fastnar för. Trots allt det dramatiska utanpåverket är det något annat. Elia får frågan av Gud: Varför är du här? Och när Elia klagar, nog med all rätt, över sin eländiga situation, så säger inte Gud några i allmänhet tröstande ord, något lagom gulligt. Nej, Elia får istället en ny uppgift. Gud bortförklarar inte, kommer inte med några fromma floskler eller låtsas som att allt är fint. Istället får Elia en vägvisning om en väg framåt, en insikt om vad som, trots allt, går att göra i just den här situationen.

Och kanske är det där den här texten talar till oss idag. Visst också i att söka Gud i det stilla och enkla snarare än i det spektakulära, men också i Elias uppgift. Att när det verkar som mest hopplöst, när frågan Varför vi är här inte har något trevligt svar, då är Guds svar inte fromma floskler utan en ny uppgift. En realistisk blick på verkligheten och framför allt ett hopp, att det alltid finns en väg som leder framåt. Alltid finns hopp om ett liv som bär. Och förtröstan på att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Andra bloggar om: , , ,

måndag 14 april 2008

Vägen till livet är kärlekens väg

Predikan i Almtunakyrkan, Uppsala, på fjärde söndagen i påsktiden.
Mose och folket bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Mosebok 13:20-22)

När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Johannesev 13:31-35)

Visst vore det skönt med en molnstod? En tydlig vägvisare som gick framför och alltid visade vad som var rätt väg, ledde en rätt i livet. I berättelserna om Israels vandring genom öknen finns den där, molnstoden -eller eldstoden, på natten - som ledde folket rätt.

Jag tror att människor ofta längtar efter det, tydliga riktlinjer, ordning och reda, enkla svar och raka besked. I en värld av gråzoner är det ibland lätt att önska sig lite mer av svart och vitt. Eller i alla fall lite tydligare skillnader mellan mörkgrått och ljusgrått. Enkla och tydliga principer som tala om vad som är rätt och fel och hur jag ska leva mitt liv. Mycket riktigt är det inte heller ovanligt att människor vänder sig till de rörelser, religiösa eller politiska, som erbjuder just dessa enkla svar, tydliga skillnader och snabba lösningar. Men jag tror inte att det är ärendet i texterna idag, inte det som är evangeliet i dagens tema.

Temat idag är "vägen till livet". Men vägen till livet är ingen enkel lösning, inga tvärsäkra regler för hur allting är. I evangelietexten visar Jesus att vägen till livet, det är kärlekens väg. Texten är hämtad från det så kallade avskedstalet i Johannesevangeliet, där Jesus i samband med sin sista måltid med lärjungarna försöker förklara vad som ska hända. Han gör det delvis i ganska svårbegripliga, poetiska och teologiska liknelser och utläggningar. Men här sammanfattas också hans viktigaste budskap i några få meningar: Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Så enkelt och så svårt är det. Vi ska älska varandra. Enkelt att säga, svårare att göra. Svårt, dels därför att det inte alltid är så lätt att se det älskvärda i sina ibland påfrestande medmänniskor. Men också svårt för att det inte alltid är så solklart vad det innebär. Det är ju så lätt att blanda ihop kärlek med andra saker, och att göra tolkningar till sin egen fördel och välja en enklare väg. Jag tror till exempel inte att vara snäll alltid är samma sak som att visa kärlek. Tvärtom kan kärleken ibland kräva av oss att säga obehagliga sanningar. Å andra sidan kan det ibland vara tvärtom - att det inte alls är särskilt kärleksfullt att berätta onödiga detaljer som bara sårar. Nej, kärlekens väg är inte en snitslad bana där det bara är att följa markeringarna. Kärlekens väg kräver att vi tänker själva. Att vi känner. Och jag tror också att den kräver att vi lever i en kärleksfull relation till våra medmänniskor och till Gud.

För kärlekens väg handlar inte om prestationer, om att vara duktigast på att älska. Det är därför det inte finns några enkla svar eller färdiga lösningar. Nyckeln ligger i det som Jesus säger, att vi ska älska varandra "så som jag har älskat er". Kärleken kommer från Gud, och vår kärlek kommer från att vi först är älskade av Gud. Oändligt värdefulla är vi skapade till Guds avbild, skapade att älskas och att älska. Guds kärlek till oss är både djupare och mer långtgående är vi nånsin kan förstå. Även om jag tror att Gud förväntar sig mycket av oss, så är det inte det som avgör att vi är värda att älskas. På kärlekens väg går vi tillsammans med Jesus, en väg som inte alltid är upplyst och tydlig, men där vi inte går själva. Vi är på väg, och som vi sjöng i psalmen är Guds rike redan mitt ibland oss. Här och nu får vi öva oss på att ta emot kärleken och på att ge den vidare.

Vi har ingen molnstod framför oss, eller något facit med alla svar på hur vi ska göra i livets alla situationer. Men vi har en väg, kärlekens väg. Och där har Jesus gått före oss och går tillsammans med oss. Och där får vi både vila i att vi är älskade, och utmanas att hela tiden fortsätta att på alla sätt vi kan ge den kärleken vidare till våra medmänniskor.


lördag 12 april 2008

Gudstjänster i Uppsala

Det var ett tag sen det hände något här på predikobloggen, men snart blir det lite aktivitet. De närmaste veckorna ska jag nämligen ha lite gudstjänster i Almtunakyrkan och S:t Perskyrka i Uppsala. Predikningarna/betraktelserna kommer upp här, och vill man vara med på riktigt är det följande tider som gäller:

13/4 11.00 Familjegudstjänst, S:t Per
16.00 Gudstjänst, Almtuna

20/4 18.00 Taizémässa, Almtuna
5/5 18.00 Taizémässa, Almtuna
18/5 18.00 Taizémässa, Almtuna

torsdag 10 januari 2008

Paus från predikandet tills vidare

Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.

Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.

söndag 6 januari 2008

Berörda kan vi följa stjärnan

Min avskedspredikan som pastorsadjunkt i Köpings kyrka, Trettondedag jul 2008. Hölls i en temamässa med titeln Berörd, med särskilt uppmärksammande av att svenska kyrkans kampanj Stöd kampen mot HIV avslutas den dagen.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)


Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.

Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.

Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.

[Körsång]

Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.

Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.

[Körsång]

Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.