fredag 29 november 2013

Jesus är inte Obama - om en anspråkslös kungs ankomst

Reflektioner på Mässa med musik, Salabackekyrkan onsdag 27/11 2013. Vi läser kommande söndags texter, och firade alltså in advent lite i förskott.
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.' Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden! (Matteusevangeliet 21:1-9)
Det kanske var fler än jag som såg på TV i höstas när president Obama var på statsbesök i Stockholm. Långa rader av bepansrade limousiner, säkerhetsvakter och militärer överallt, gatorna avspärrade och golvbrunnarna igenskruvade. Och ministrar och diplomater och viktiga människor som tog emot honom och följde med honom runt i stan. Det är så man tänker att en världsledare eller president eller kung ska göra sin ankomst.

Jesus ankomst till Jerusalem är nästan den rakt motsatta. Inga hästar eller kameler eller vagnar har han med sig, utan det enkla lastdjuret åsna, det transportmedel som vanligt folk hade. Och inga hovfolk och diplomater och ledare i sitt följe, utan fattiga och enkla människor, ofta sådana som andra såg ner på. Och inte hade han några säkerhetsvakter eller militärer med sig, utan kommer med fred.

Allt det här säger mycket om vem Jesus är. Hans makt, det som gör honom till någon som är viktig i våra liv handlar inte om styrka och vapen och våld, utan om att han ger sig själv. Han kommer till oss. Och vi vet att bara några dagar efter att han tagits emot som en kung av folket i Jerusalem vänder de sig mot honom och inom en vecka är han avrättad. Men genom att dö så besegrar han döden.

För många är advent en tid av förberedelser – inför julen och inför årets slut – och en tid av väntan. Själva ordet advent låter ju också som att det handlar om väntan. Men så är det faktiskt inte. Ordet advent betyder ankomst, och det är just en ankomst som står i centrum i texten och temat idag. Jesus ankomst, när han rider in i Jerusalem.

Jesus kommer till oss. Det är det viktigaste i adventstidens budskap. Jesus avstår från maktmedlen och kommer som en av oss. Det är inte vi som måste göra oss förtjänta eller ta oss fram till Jesus. Han kommer till oss. Det enda vi behöver göra – det enda vi kan göra – det är att ta emot honom. Under den här adventstiden får vi öppna oss för det, förbereda oss och öva på det.

Jesus är Herre

 Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, Domssöndagen 24 november 2013. Psalmen som nämns är 38b i Den svenska Psalmboken, en inspelning från Youtube finns längst ner i inlägget.
Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesevangeliet 5:22-30)
I vårt kyrkoår heter den här dagen som bekant Domssöndagen, vilket också för tanken främst till dom och kanske straff. Men i många andra kyrkor har den ett annat namn som mer fokuserar på Kristi återkomst, inte sällan Kristi Konungens dag. I veckan som gick samlades kyrkomötet, alltså svenska kyrkans parlament eller kongress, här i Uppsala och en av många frågor som diskuterades var just att byta namn på den här dagen, till Kristus konungens dag. I debatten som följde diskuterades också flera andra namn, som Kristus Segrarens dag, eller kanske Kristi återkomsts dag eller Evighetssöndagen. Det blev inget namnbyte – och det är kanske bra att inte byta namn på en söndag utan att mer genomgående förändra texter och böner och att se evangelieboken som en helhet – men det är intressant att fundera på hur ord och titlar för tanken åt olika håll. Det finns många olika bibliska bilder av hur det ska gå till – en del som mer handlar om dom och sortering och straff, och andra som handlar mer om att vi ska se ansikte mot ansikte, få klarhet och att Gud ska bli allt i alla. Med ett namn som Domssöndagen förs tanken just till domen, medan ett namn Kristus Segrarens dag sätter ljuset på den som verkligen är huvudperson idag.

För det är Jesus som är dagens huvudperson, inte jag själv. Risken med att lägga fokus på temana kring dom, sortering och straff är att vi också blir fokuserade på oss själva. Vad kommer att hända med mig? Vad ska jag göra eller hur ska jag leva? Det är naturligtvis viktigt att reflektera över sitt liv och ta ansvar för hur vi lever. Men texten idag handlar inte om mig. Den handlar om Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten.

 I psalmen vi sjöng innan fanns en av den tidiga kristna kyrkans första bekännelser med: Jesus är Herre. Innan biskopar och kyrkomöten hade enats om hur trosbekännelsen skulle formuleras, kanske redan innan man hade enats om vilka texter som skulle ingå i Bibeln, så samlades kristna kring denna bekännelse: Jesus är Herre. Och som vi sjöng i psalmen: det är på grund av att han avstod från allt, upplevde ensamheten och smärtan, valde att dö på korset och besegrade döden som han är Herre över liv och död.

När Jesus säger att det är jag som dömer, så är det den sårbare, älskande Kristus vi ska möta vid tidens slut. Kristus som valde utsattheten och smärtan av kärlek till oss. I många av de texter som finns om tidens slut, finns motivet med att allt ska genomlysas och bli tydligt med – vi ska få se ansikte mot ansikte, vår kunskap ska bli fullkomlig och vi ska få klarhet. När jag läser de texterna ser jag ofta bilden ur den här psalmen framför mig – hur vi, när vi förstår allt vi inte förstår i den här världen, också ska se hur Kristi kärlek genomsyrar allt, och att Jesus är Herre. Och jag ser framför mig hur inte bara alla människor i alla tider, utan också skapelsen och allt som är större än vi kan tänka – alla världar och varelser – samlas i denna bekännelse och lovsång: Jesus är Herre. Och trygga i hans kärlek får vi också ha hoppet om det som beskrivs i andra texter i Bibeln: hur Gud ska skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, och hur Gud ska torka alla tårar. Där det som varit orättvist och orättfärdigt ska försvinna och vi ska få upprättelse och klarhet.

Till dess får vi lita till den kärlek som fick Jesus att gå i döden för oss. Här i tiden får vi lita på och hoppas på att Kristus är segraren som besegrar ondskan och döden. Redan nu får vi be: Jesus är Herre!

torsdag 28 november 2013

Att förbereda sig för det oväntade

Predikan i Högmässa i Vaksala kyrka på Söndagen före Domssöndagen 17 november 2013.

Jesus sade:"Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” 

 Kan man förbereda sig på det oväntade? Det finns många saker i livet – såväl de hemska och fruktansvärda som de mest ljuvliga – som vi tänker på, drömmer om eller fasar för, men som om och när de ändå händer kommer helt oförberett. Oavsett om det är naturkatastrofer eller förälskelser kommer de när vi minst anar det, sägs det ibland, och våra idéer och förväntningar stämmer inte alls alltid med hur vi tänkt att det skulle bli. Många har erfarenheten att de förvånas över sina egna reaktioner, känslor och beteenden, att de kanske inte kände sig själva så väl som de gjorde. De här dagarna kanske tankarna främst går till katastrofen i Filipinerna men även i det egna livet kan både katastrofer och mirakel ske.
Texterna så här i slutet på kyrkoåret, och idag på söndagen före domsöndagen som har temat vaksamhet och väntan, handlar just om detta komplexa: att förbereda sig för något som man inte alls vet hur och när – och kanske inte ens om – det kommer hända. Det kristna hoppet men också allvaret inför tidens slut. När Jesus talar om detta så talar han i liknelser och bilder – inga exakta instruktioner eller förklaringar, utan just bilder.
Den kändaste av de här bilderna finns i en text som hör till den här söndagen, men en annan årgång så vi har inte läst den idag. Den handlar om de 10 jungfrurna som väntar på brudgummen, men där hälften var kloka och hälften slarvade och inte hade med sig olja till sina lampor. När brudgummen väl kom tillbaka hade lamporna brunnit ut och de som inte hade olja missade kalaset. Den här kända liknelsen finns porträtterad på flera ställen här i kyrkan, längst ner i altarskåpet och även på en målning i Mariakapellet. Därför firar vi idag också Vaksaladagen.
Även dagens text handlar om att förbereda sig och vänta på det som inte går att förutse eller planera eller förvänta sig, den som kommer som en tjuv om natten som Jesus säger i texten. Men tonen och fokus är lite annorlunda i den här texten. Jag ska fånga tag i några små detaljer som ändå är talande. I den här texten är fokus på hur vi ska leva – inte hur vi inte ska göra. Hos Lukas i den här texten finns inget varnande exempel på hur det går om vi gör fel, utan han visar på det goda exemplet. Och det goda exemplet som Jesus pekar på är att vara just beredd. En annan detalj är att det inte bara handlar om att hålla lamporna brinnande utan också ha kläderna uppfästa. Att fästa upp kläderna var ungefär som att kavla upp ärmarna, alltså var beredd till arbete och tjänst. I det kristna livet handlar det bara i viss mån om det som vi ibland kallar att förbereda sig mentalt. Ett kristet liv är också ett liv i tjänst för andra, med uppkavlade ärmar redo att rycka in där det behövs. Ett liv där man inte blir för bekväm varken praktiskt eller i tanken utan står till tjänst och låter sig utmanas. Men det jag tycker är det viktigaste i den här texten är vändningen som liknelsen tar. När tjänarna vakat beredda hela kvällen och deras herre kommer, då är det de som får lägga sig till bords och han som fäster upp kläderna och betjänar dem. De sista ska bli de första i Guds rike sägs på många ställen i Bibeln, och även här. Herren som tjänarna väntar på upprätthåller inte makten och hierarkierna utan är den som är beredd att gå i döden för oss. I Jesu närhet kan allt – inte minst de maktordningar vi tar för givna – vändas upp och ner. Guds kärlek är större än våra kategorier och sätt att tänka. I texterna så här års är allvarliga och kan uppfattas som tunga och svåra, kanske till och med hotfulla. Men i alla så finns Guds kärlek med, Guds längtan efter oss. Och i centrum står Jesus själv. Vi kan inte förbereda oss för och kontrollera allt som händer, men vi kan kavla upp ärmarna – praktiskt och i vår inställning till Gud – och försöka stå till tjänst och vara beredda. Lyssna när någon behöver oss och försöka leva nära Jesus. Den Jesus som inte bara själv kavlar upp ärmarna för oss utan också lovar oss en kärlek som aldrig dör.

onsdag 6 november 2013

Uppståndelsen ger oss hopp

Predikan på Alla själars dag, 3 november 2013, på högmässa i Vaksala kyrka. Psalmen som nämns är SvPs 204.
Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. (1 Korinthierbrevet 15:35-49)
Jesus sade: Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannesevangeliet 6:37-40)
Går det att ha ett hopp i en värld som vår? Temat på alla själars dag är Vårt evighetshopp, men nog är Jobs fråga berättigad: vad har jag då för hopp. Under den här helgen när vi minns våra döda släktingar och vänner så har tillvaron en allvarlig ton, och när vi ser hur världen omkring oss ser ut är det inte mycket som talar för att det ska gå väl i framtiden. Naturkatastrofer och krig, miljöförstöring och flyktingströmmar. Det ser mörkt ut i världen.

Men hopp, det är något annat än optimism och glatt humör. Och det är något annat än prognoser och uträkningar. Hopp hänger ihop med tillit och längtan, med tro och med kärlek. Vårt evighetshopp handlar inte om att vi sådär i största allmänhet tror att det kommer gå bra, utan om Guds löften och vår tillit till Kristus.

I den här årgångens läsningar handlar texterna inte så mycket om begreppet hopp, utan snarare om ett annat: nämligen uppståndelsen. Paulus försöker förklara i Första korinthierbrevet vad de dödas uppståndelse, eller kroppens uppståndelse, egentligen betyder. I en kultur som var väldigt fokuserad på det andliga och i hög grad föraktade det kroppsliga, var tanken på en kroppens uppståndelse väldigt främmande. Men i sin lite snåriga och inte helt glasklara beskrivning slår Paulus ändå fast några viktiga saker: att kroppen också är skapad av Gud – det kroppliga är inte en fiende utan en gåva från Gud, och att vi kan hoppas på att döden inte är slutet utan att det kommer att ske en uppståndelse. Han gör liknelsen med fröet som faller i jorden och dör, en bild vi känner igen från psalmen vi sjöng nyss, och som dör för att uppstå till något helt nytt.

Även evangelietexten handlar om uppståndelsen. Inte i lika konkreta ordalag som Paulus, men Jesus lovar att de som tror på honom ska uppstå till evigt liv. Och i det finns ett starkt löfte: att faderns vilja är att inte låta någon gå förlorad. Jesus säger det här till sina lärjungar och folket efter brödundret, som en del av utläggningen om vad livets bröd är, om att det är han själv som är livets bröd och att den som kommer till honom aldrig ska hungra eller törsta.

I allt kristet tänkande om uppståndelse är Kristus är förebilden – han är kornet som faller i jorden och dör. Det är för att han först dött och uppstått som vi kan hoppas på uppståndelse också för oss. Men uppståndelsen är inte bara något som hände Jesus en gång vid ett historiskt tillfälle, och något som ska hända med oss en gång vid tidens slut.

Jag brukar tänka på det som ett Uppståndelsemönster – med Kristus som förebild och med hoppet om vår egen uppståndelse kan vi också se uppståndelsemönstret i skapelsen och i våra egna liv. Kornet faller i marken varje höst och varje vår föds livet på nytt. Vår kommer efter vinter också i andens rike, sjunger vi i en påskpsalm. Men många har också erfarenhet av hur livets kraft kan återuppstå, kan växa också i de mest sönderbrända marker. Sorg, död, sjukdom och ondska kan trasa sönder livet, men där kan så småningom nytt liv, nya möjligheter, nya relationer gro. Det betyder inte att det onda kommer från Gud eller hade något särskilt syfte. Men ur det som är död kan liv uppstå på nytt genom Guds kraft.

Med Kristus som förebild får vi hoppas på uppståndelse för oss och våra kära. Tillsammans med honom får vi upptäcka uppståndelsemönstret i världens liv och i våra egna liv. Vi får tillsammans be om fred och läkedom för världen, om tröst i sorgen och om nya möjligheter. Amen