søndag 25. november 2007

"... men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer."

Predikan i Köpings kyrka på Domsöndagen. Psalmen som refereras i predikan är nr 620 vers 5.
Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesev 5:22-30)

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

De här raderna ur psalmen vi sjöng, skrivna i slutet av 1600-talet av poeten och vissångaren Lasse Lucidor, fångar för mig det centrala i domsöndagens budskap. Att vi inte kan blunda för tanken på en dom, en sista räkenskap inför Gud där våra tillkortakommanden kommer att belysas i ett sanningens ljus. Och den stora trösten och tillförsikten att det är Jesus och ingen annan som dömer oss.

I vår kyrka talar vi inte så ofta om den yttersta tiden, eskatologi som det heter med ett fint ord. Kanske för att vi vill ta avstånd från gamla tiders svavelpredikningar som användes för att få människor att acceptera världens orättvisor och söka tröst i tanken på himlen för den som fogade sig. Kanske för att vi ser en motsättning mellan att hjälpa till att bygga Guds rike här och nu i den här världen och att tänka och tala om Guds rike utanför tiden, efter döden. Kanske för att tanken på vad som händer vid världens slut inte är så lättsmält och passar in med våra tankar och bilder av Gud. Kanske för att de bibliska bilderna är tvetydiga och i vissa fall brutala. Kanske är vi så noga med att betona Guds förlåtelse, godhet och nåd, att Gud inte är straffande och fördömande, att vi inte kan hantera texterna och bilderna kring domen och den yttersta tiden.

Jag tror inte att tanken på en sista räkenskap eller dom står i motsats till Guds godhet och förlåtelse. Jag tror inte heller att tron på att Gud en dag ska skapa nya himlar och en ny jord är ett hinder för att arbeta för Guds rike i den här världen. Tvärtom är tanken på en rättsskipning eller att Gud en dag ska låta allt som dolts komma fram i ljuset för mig en del av hoppet, en del av att kunna uthärda i de orättvisor vi inte kan förändra. Det behöver inte innebära ett Guds straff för dem som gör saker jag anser vara fel. Det betyder inte heller att jag behöver gå runt och vara rädd.

Vi vet inte exakt vad som händer efter döden eller vid tidens slut. Allt vi har är bilder. Några av dem har sitt ursprung i bibelns berättelser, andra är mer folkliga eller kommer ur traditionen. Även bibelns bilder har förvaltats på olika sätt i olika kulturer och präglat våra egna bilder. Ibland har de närmast förvanskats, som att många tror att kristna tror att den som är snäll kommer till himlen och den som är elak kommer till helvetet – i vår lutherska tradition ligger ju betoningen tvärtom på tron, nåden och Jesu försoningsdöd för alla människors skull. Gärningslära, att det är genom våra handlingar och gärningar vi förtjänar frälsning eller Guds nåd, är närmast ett skällsord i luthersk teologi. Snällhet har inte mycket med frälsningen att göra. Samtidigt tror vi ju att Gud förväntar sig saker av oss. Förväntar sig att vi ska göra mot våra minsta det som de behöver. Tron utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Och flera är Jesusberättelserna om den yttersta tiden där var och en ska mätas efter sina handlingar.

I vår tradition har de juridiska bilderna varit tveklöst starkast och mest präglat vår syn på den yttersta dagen. Bilden av Gud eller Jesus som en domare, där det blir rättegång med våra livs gärningar som bevis där åklagaren yrkar på straff och vi ska dömas. Åtminstone för mig är det ganska skrämmande, tanken på att sitta på den anklagades bänk och försöka försvara alla mina felsteg. När jag ser på mitt liv inser jag att det finns mycket som förtjänar att dömas eller som jag åtminstone inte kan försvara.

Men den juridiska bilden är inte den enda. Den behöver kompletteras. En annan bild är den ekonomiska, om räkenskapens dag där vi ser hur vårt pund har förvaltats. Kanske blir det mindre skrämmande om vi istället för en rättegång tänker på en revision? En genomgång av allt som har hänt, om tillgångar och förluster och där det istället för en åklagare och domare finns en revisor som vill föreslå ansvarsfrihet?

Ytterligare andra bilder finns. För mig är de starkaste bilderna de som handlar om klarhet och ljus. Att allt ska bli synligt som förut gömts. Att vi ska få se klart ansikte mot ansikte och inte längre som i en gåtfull spegel. Att allting – inte bara handlingar och val som jag gjort, utan även allting i mig som människa och allting som hänt mig, konsekvenser och orsaker, kommer att läggas i ett klart ljus och sättas i ett sammanhang. Där jag inte bara sitter på de anklagades bänk utan också är målsägande, alltså den som är offer för brott. Inte bara är ansvarig för räkenskapen utan även fordringsägare, den som någon står i skuld till. Det är inte enkelt att se sig själv som den som gjorts orätt mot heller. Där det som står i centrum inte i första hand är skuld, utan sanning. Att saker ska ställas till rätta och klargöras. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och en yttersta dag där ingenting lägre är dolt och hemligt utan ärligt och öppet är för mig inte nödvändigtvis mindre svårt men sannolikt friare.

Av alla de här bilderna, så finns det ingen som direkt förutsätter straff. Att några straffas till evig plåga i helvetet, eller några lämnas utanför det himmelrike som finns till för andra. Sådana bilder finns i bibeln, men det finns också andra. Att gud ska bli allt i alla, att var och en, oavsett vilket liv man levt, kan benådas och få komma hem till Gud. Vi tänker så lätt att dom och straff hör ihop, men jag tror inte att det är fallet. Även om tron på helvetet eller en ”dubbel utgång” som det kallas i teologin finns bland annat i dagens text, så finns också genom evangelierna, genom paulus brev, hos kyrkofäder och genom hela teologihistorien också ett annat spår: hoppet om frälsning för alla. I vårt individuella tänkande förutsätter vi ofta att det här ansvaret och revisionen eller vilken bild vi nu använder måste innebära att vissa individer straffas och vissa går fria. Det är inte en självklar tolkning. Kanske måste vissa saker, företeelser och handlingar ”brännas bort”. Vissa delar av mig eller av mänskligheten – inte vissa personer.

Men framför allt finns det en sak som talar emot straffet. Och det är det som dagens evangelietext kretsar kring: Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten. Jesus, som inte bara har levt ett liv som människa för vår skull, utan även gått in i döden och besegrat döden för vår skull. Jesus, som piskats och torterats, mobbats och svikits, övergivits till det totala utanförskapet. Som trots detta älskar oss mer än livet självt. Det är denne Jesus som har makten och som dömer. Ingen avlägsen sadistisk domare främmande från människors vardag och villkor. Ingen Idoljury eller expertpanel. Ingen godtycklig paragrafryttare. Det är Jesus. Jesus, som dött för alla människor, som försonat världen med sig själv.

I vår kyrka har den här söndagen namnet domsöndag. Men i många kyrkor – de flesta faktiskt – heter den här dagen Kristus Konungens dag eller Kristus Segrarens dag. Det säger något om perspektiven. Det vi firar idag är inte domen utan Kristus seger över döden. Hoppet om att Kristus en dag ska komma tillbaka, att det ska bli nya himlar och en ny jord, där Guds tält står bland människorna och Gud ska göra allting nytt. Där den rannsakan som ska ske helt är i ljuset av Kristi seger över döden.

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

søndag 11. november 2007

Förlåtelse handlar om sanning och rättvisa

Predikan på 23:e söndagen efter trefaldighet, 11 november, Högmässa i Köpings kyrka. Innan predikan har vi sjungit psalm 788 För livets skull.
Petrus kom fram till Jesus och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.’ Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: ’Betala tillbaka vad du är skyldig!’ Den andre kastade sig ner och bad honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala.’ Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: ’Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder." (Matteusevangeliet 18:21-35)

Förlåtelse utan gräns är söndagens tema, och vi har fått höra berättelsen om den rike mannen som efterskänkte den fattiga tjänarens skuld, men när han i sin tur inte ville efterskänka en mycket mindre skuld, ändrade sig den rike mannen och krävde att han skulle göra rätt för sig. Är det verkligen en förlåtelse utan gräns?

Det finns mycket att säga om förlåtelse – som teologiskt begrepp, som mönster för hur vi ska leva tillsammans i vardagliga relationer eller som filosofiskt problem. Den här texten innehåller många olika lager och olika vinklar. För mig handlar den framför allt om relationen mellan förlåtelse och rättvisa eller förlåtelse och sanning, och kanske framför allt om vad förlåtelse inte är.

Ibland framstår förlåtelse som en enkel lösning, att överslätande glömma något som hänt och snabbt gå vidare. Vi kan ibland säga till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt. Det händer till och med att den som förlåter och går vidare, exempelvis i en relation efter otrohet, uppfattas som lite dum eller kuvad. Men verklig förlåtelse har inget med varken dumhet, glömska eller överslätning att göra.

Verklig förlåtelse har med rättvisa och sanning att göra. Förlåtelse som inte bygger på att sanningen har uttalats, och att rättvisa skipats, är ingen verklig förlåtelse. När saker lämnas outredda och överslätade är det som sker inte förlåtelse, utan lögn och kanske feghet. Och när den som har makt vill att den maktlösa eller svaga ska förlåta en oförrätt utan att ställa relationerna till rätta, då är det ytterligare en maktfullkomlighet, kanske i värsta fall ett ytterligare övergrepp.

För att förlåtelse ska kunna äga rum, måste sanningen sägas och rättvisa upprättas. För att något – en enda handling eller en längre period av svek och lögner, eller på ett större plan ett förtryck av ett folk – ska kunna förlåtas måste det som har hänt som kunna få ord och beskrivningar, kallas vid sitt rätta namn. Inom psykologin talar man ibland om kraften som finns i benämnandet, att sätta ord på något som tidigare hållits ordlöst. Vi måste veta vad som har hänt och vad som behöver förlåtas. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och jag tror att detta är något av förlåtelsens stora hemlighet. När vi med oskyddad blick vågar se våra egna liv, såväl det vi gjort mot andra som det som gjorts orätt mot oss, då finns möjlighet till försoning och förlåtelse.

Det behövs också rättvisa för att förlåtelse ska kunna äga rum. Den rättvisan betyder inte hämnd eller omänsklig återbetalning eller något matematiskt uträknat proportionerligt straff. Nej, jag tror att rättvisa i det sammanhanget betyder att den orätt som fanns är borta inför framtiden. Om ett förtryckt folk ska kunna förlåta sina förtryckare, då måste förtrycket upphöra. Om den försmådda hustrun eller mannen ska kunna förlåta sin otrogna partner, måste tilliten kunna byggas upp igen, utan nya lögner. Om den som mobbas och trakasserats ska kunna förlåta dem som utsatt henne eller honom, så måste mobbingen upphöra. Det låter kanske självklart, men är det inte. Och det är här jag tror att dagens text kommer in i bilden.

Den rike mannen kunde i sin medkänsla efterskänka den fattige tjänarens skuld. Men när han fick veta att tjänaren inte använt den möjligheten att bygga en ny framtid, att börja på nytt, utan istället behandlade en annan tjänare illa för en mycket mindre skuld, då tror jag att den rike mannen insåg att det inte skett någon förändring. Om vi tänker oss att det som tjänaren hade bett den rike mannen var att det var den svages eller fattigares behov som skulle stå i centrum, inte den starkes rätt, så hade han själv ju gått och visat precis på den motsatta principen. Han använde en annan princip, en annan makt när han själv kunde. För att verklig förlåtelse ska kunna äga rum måste vi vara beredda att se sanningen, erkänna både de oförrätter som vi utsatt andra för och som vi själva utsatts för, och vara villiga att låta dessa förändras. Även när det inte gynnar oss själva och fast det ofta kan vara smärtsamt.

Den här sortens genomgripande förlåtelseprocess kan vara tung och jobbig. Men jag tror också att det är enda vägen framåt – såväl i trasiga mellanmänskliga relationer som i de stora konflikterna mellan folk och länder. Utan förlåtelse och försoning riskerar något annat att bli resultatet – bitterhet. Konflikten kanske är löst för stunden, men utan att sanningen sagts och förlåtelse ägt rum finns känslan av oförrätt kvar. Det finns många exempel på hur människor och folk kämpat för att få sanningen och erkännandet sagt – allt ifrån hur olika folk kämpat för att få historieskrivningen att erkänna folkmord på det egna folket även ganska långt tillbaka i tiden till människor som ”talar ut” i media eller böcker för att få berätta sin version av en historia som förekommit i offentligheten. Och i bitterheten finns inte bara risken att den tidigare oförrätten fortsätter utan också att vi väljer hämnden, eller nya oförrätter som väg istället för den mer komplicerade men befriande förlåtelsen. Som vi sjöng i psalmen innan: För livets skull ska sanningen bli synlig./…/ För livets skull vänds vanmakten till vrede och ska rätten flöda fram. Där det finns förlåtelse och befrielse, där finns möjlighet till liv.

Jesus är tydlig: ni ska förlåta varandra – och inte bara så mycket som sju gånger utan sjuttiosju gånger. Det kommer inte att vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång på gång gå in i den smärtsamma processen att se våra egna och andras liv som de verkligen är, förändra orättvisorna och gå vidare mot framtiden i förlåtelse. Och vi får göra det i full förtröstan på att hur många gånger vi än måste förlåta, har Gud redan förlåtit oss fler. Och Gud kommer att fortsätta förlåta oss igen och igen och igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

søndag 4. november 2007

Jag skall inte låta någon gå förlorad

Reflektioner på minnesgudstjänst med ljuständning för alla som dött under året, Köpings kyrka 4 november.
Jesus sade: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Johannesevangeliet 6:37-40)

Jag skall inte låta någon gå förlorad.
När Jesus talar om Gud och om att höra hemma hos Gud i texten som vi hörde för en stund sedan, så är det den här meningen som stannar kvar hos mig. Jag skall inte låta någon gå förlorad. Jesus säger de här orden i Johannesevangeliet i ett sammanhang där han beskriver Gud och Guds vilja att ha en relation till människorna. Han talar om hur det ska bli – kanske imorgon, kanske i den yttersta tiden. Och det är tydligt vad som är Guds vilja: Jag skall inte låta någon gå förlorad.

Den här helgen tänder vi ljus. Vi har nyss tänt ljus här i kyrkan och många av er har kanske varit på kyrkogården också och tänt ljus på en grav. Vi tänder ljus för att hedra de döda, för att bevara deras minne. För att tacka för vad de betytt i våra liv. När vi tänder ljus är det också ett sätt att visa att de på ett sätt finns kvar hos oss. De intryck de har gjort, avtrycken av deras liv finns kvar i våra liv.

När vi förlorar en människa i våra liv är det en förlust. Den kan lämna ett tomrum efter sig, saknaden kan ibland bli oerhört konkret. Men även om det är en förlust för oss är den människans liv inte förlorat. Minnena och tacksamheten, avtrycken och spåren finns kvar hos oss. Och i Guds kärlek finns människan bevarad även genom döden. Jag skall inte låta någon gå förlorad.