søndag 20. oktober 2013

Sackaios utmaning

Predikan på 21 söndagen efter Trefaldighet 20 oktober 2013, högmässa i Vaksala kyrka. Söndagens tema är Samhällsansvar, andra årgångens läsningar. De andra två texter som nämns är 5 Mosebok 24:17-22 (GT) och Jakobsbrevet 2:1-8 (epistel).
Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Lukasevangeliet 19:1-19)


Det kanske är fler än jag som börjar gnola när ni hör dagens evangelietext? ”Sackeus var en publikan, den allra rikaste i stan. Han hade ingen vän ändå, så ensam fick han alltid gå…” Jag fick lära mig den i söndagsskolan någon gång i början på 80-talet, och kanske har fler av er hört den. I sången berättas det om den ensamme Sackaios som vill se Jesus, klättrar upp i ”mullbärsfikonträdets topp” – det som numera översätts Sykomor – och hur Jesus ser honom där, bjuder in sig själv och blir hans gäst. Och Sackaios lovar att ge bort ”minst hälften av sitt gods och gull – Jag vill bli god för Jesus skull” – och sen är han inte ensammast utan gladast i stan, för han har fått en vän. Ganska gulligt, eller hur?

Men även om berättelsen om Sackaios har lite av söndagsskola över sig, så finns det en hel del bitar här som säger ganska allvarliga saker – om Jesus, om världen och om oss som vill följa honom. Jag tänker att den här texten både handlar om vem Jesus är och vad han vill, och innehåller en uppmaning till oss.

I söndagsskoleversionen av berättelsen om Sackaios så är han framför allt liten och ensam, och har inga vänner och det kanske därför han vill se vem Jesus är. Men i evangelietexten framstår han snarare som en korrupt statstjänsteman, en mutkolv. Ja, inte bara korrupt för att han tar ut mutor och extra avgifter, han jobbar ju för romarna som var ockupationsmakten. En kollaboratör, en medlöpare. Säkert var han ensam och illa omtyckt, men han påminde nog mer om en maffiaboss än om ett ensamt mobboffer. Han har sålt ut sig för tillgång till makt och pengar men levde sannolikt – som många människor med makt och pengar – i rädsla för människor och för framtiden.

Men Sackaios har hört talas om Jesus och vill se vem han är. Något i hans budskap eller hans person lockar honom, och han klättrar upp i ett träd för att se vem han är. Jag tänker att det där trädet kanske inte bara var ett sätt att komma upp över folkmassan. Det var kanske också ett sätt att hålla sig på betryggande avstånd.

Men så händer det som så ofta händer i berättelserna om Jesus. Han stannar till, ser Sackaios, och ber honom komma ner ur trädet. Sackaios blir sedd. När Jesus möter människor så är det inte folkmassor i allmänhet, utan en person. Det är först när Sackaios kommer ner på marken, verkligen möter Jesus, som något händer med honom.

Det går inte att lära känna Jesus på avstånd, spana lite distanserat från läktarplats. Inte fullt ut. Det är i Jesus blick, när vi låter oss bli sedda av honom som vi också förändras av att vara i hans närhet.

Och Jesus ser att Sackaios längtar efter det här mötet och vill lära känna honom, och han bjuder in sig själv som gäst. Sackaios som kanske inte utan orsak är illa omtyckt tvingas ner från sin säkra plats i trädet, men väl där vill Jesus lära känna honom. Och människorna runt omkring mumlar surt. Även det här är ganska typiskt Jesus. Han valde inte de människor som hade hög status eller de som andra gillade, utan de som behövde honom. Jesus går över gränser och överraskar och provocerar när han väljer vilka människor han gästar eller talar med, det finns det många berättelser om.

Senare ger Sackaios ett löfte att ge bort hälften av allt han äger och betala tillbaka allt han tagit ut orätt. Mötet med Jesus – och det tänker jag inte handlar så mycket om vad Jesus säger, som vad han gör när han gästar Sackaios – ger en förändring. Sackaios längtar efter ett liv i gemenskap, och att ställa tillrätta och förändra sitt liv blir ett tecken på det. Mötet får konsekvenser. Och Jesus bekräftar förändringen. Sackaios hör hemma hos honom, var förlorad men blev räddad.

Genom den här berättelsen följer två frågor, som jag sa i början, frågan om vem Jesus är, och frågan om vad texten utmanar oss med.

Mötet mellan Jesus och Sackaios ger oss ledtrådar till vem Jesus är, och därmed vem Gud är. Jesus är den som ser Sackaios – ser förbi både hans position och vad han gjort tidigare, och förbi hans distans och rädsla. Jesus ser istället hans längtan. Jesus är också den som går över gränser, som inte bryr sig om vad som passar sig eller vilka som är tillräckligt fina eller värdiga. Jesu blick gör inte skillnad på människor.

Däremot gör Jesu blick skillnad FÖR människor. För när Sackaios låter sig beröras av Jesus händer saker med honom. Och så är det med människor idag och genom historien som börjar umgås med Jesus och börjar se på världen och sig själva med hans blick. Och den förändringen ger konsekvenser.

Och det är här svaret på den andra frågan kommer in, om vad berättelsen om Sackaios säger om oss och till oss. Naturligtvis är Jesus som i alla texter en förebild, och att vi genom att försöka leva nära Jesus kan bli mer som honom. Men texten säger något mer, också genom de andra runt omkring, också genom Sackaios.

Människorna runt omkring blev – som så ofta när Jesus gästar eller talar med sådana som han inte borde vara med – irriterade, provocerade och mumlade förargat. Det framgår ju ganska klart att det där inte är något önskvärt beteende utan att människornas gränser och oginhet är något som Jesus ibland tillrättavisar, och ibland som här bara inte bryr sig om. Men det förekommer i väldigt många av de berättelser som finns om när Jesus går över gränser. Och jag tror tyvärr att det är vanligare än vi vill tro att det är vi fromma kristna som är de där mumlande. I episteltexten målas en bild upp hur en församling fjäskar för den rike och mäktige, hur det görs skillnad på människor, och det fördöms med väldigt hårda ord. Den fattige lyfts fram som den vi som kristna ska ha vår solidaritet med. Men om vi ska rannsaka vår egen kyrka och våra egna sammanhang, genom historien och idag: är det de fattiga, de med minst att komma med, de mest marginaliserade som står i centrum? Vi vill att det ska vara så, men lyckas vi? ”Gör inte skillnad på människor” börjar episteltexten, och det håller vi väl alla med om i princip. Men klarar vi av att leva det?

Den andra utmaningen till oss, tänker jag kommer i Sackaios radikala beslut att ge bort så mycket vad han äger. Kanske behöver vi inte tolka det bokstavligt, att vi behöver ge bort allt vi äger och har för att leva nära Jesus. Men hans möte med Jesus fick konsekvenser, och han kände uppenbarligen själv att han inte kunde leva som han hade gjort innan efter mötet med Jesus. Och här ligger en utmaning till oss: vi har ett eget ansvar. Ett ansvar för hur vi lever våra liv och hur vi förvaltar våra resurser.

Det är inte handlingen, botgöringen eller offret, vad man nu vill kalla det, som Sackaios gör som leder honom nära Jesus. Eller som det brukar uttryckas i vår lutherska tradition, det är inte handlingarna som gör honom rättfärdig. Jesu kärlek, Jesu blick ges oss av nåd. Förlåtelse och kärlek är inget vi förtjänar genom prestation.

Men det betyder inte att det är irrelevant hur vi lever våra liv. Sackaios vilja att ge bort så mycket av vad han äger, tillsammans med den gammaltestamentliga textens befallning att bry sig om faderlösa, änkor och invandrare och episteltextens uppmaning att inte göra skillnad på människor är en allvarlig utmaning till oss. Det är inga fromma floskler utan väldigt konkret – vi har fått resurser, några av oss i stort överflöd. Det spelar roll hur de används.

De grupper som nämns i GT-texten – faderlösa, änkor och invandrare – var de socialt mest utsatta, de fattigaste och utan skyddsnät. Episteltexten påminner oss om att frestelsen att skilja på rik och fattig, att lägga sitt fokus och sin solidaritet inte hos dem som skulle behöva den mest utan hos den vi vill spegla oss i – den frestelsen finns inte bara i hela samhället utan också i kyrkan. Och Sackaios får vara vår förebild här.

Men utmaningen, den andra frågan i den här texten, den hänger helt ihop med den första. Det är ju i mötet med Jesus som förändringen händer, och det är i Jesu blick vi får leva. Som Sackeus får uttrycka sig i söndagsskolesången – jag vill bli god för Jesu skull. Och även om livet – varken som kristna eller i allmänhet – för de flesta av oss inte är så enkelt som det verkade i söndagsskolan så är riktningen och utmaningen inte fel. Om vi låter oss beröras av Jesus får det konsekvenser. Och tillsammans med Jesus kan saker förändras – inte bara i våra egna liv utan också i hur vi lever tillsammans.

Sången jag nämner i börjar finns som psalm 614 i Psalmboken, men på en annan melodi. Den jag sjöng från predikstolen är skriven av Lars-Åke Lundberg och finns på Spotify.

onsdag 16. oktober 2013

Tacksamheten som livshållning

Mässa på Tacksägelsedagen 13/10 2013 i Årstakyrkan, Uppsala.
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)

Låt oss tacka och lova… så inleds ofta lovsång i kyrkan, framför allt vid nattvarden. Tacksamheten och lovsången hör ihop. Idag firar vi tacksägelsedagen och temat är Lovsång. Traditionellt har tacksägelsedagen varit en dag då man tackar för skörden, vilket väl hänger ihop med dess placering lämpligt mitt i höstskörden. Men även vi som inte odlar vår egen mat har mycket att vara tacksamma för.

I evangelietexten möter vi en tydlig berättelse om människors tacksamhet. Människor kommer till Jesus för att be om hjälp med många olika fysiska och säkert också psykiska och sociala problem, och Jesus botar dem. Människorna häpnar och tackar och prisar Gud.

Att den som genom ett under fått synen tillbaka eller blivit frisk från något som plågar den prisar Gud i tacksamhet är inte så konstigt. Men vi andra då? Som lever våra liv på ett ganska vanligt sätt. Visst finns det glädjeämnen men en hel del problem också. Och har vi inte förtjänat allt det vi har, ibland jobbat hårt för det. I vår vanliga tillvaro i ett välmående samhälle som vårt, som dessutom är fokuserat på prestationer och att lyckas, är tacksamhetens grundhållning kanske en utmaning.

För jag tror att det är just så vi ska tänka på tacksamheten – som en grundhållning. Att allt vi har, att vi ens lever, är i grunden beroende av Gud. Hela livet, allt vi är och får, de människor vi får ha i våra liv, allt är oss givet av nåd, helt oförtjänt. Det betyder inte att det inte spelar någon roll hur vi väljer att använda oss av de gåvor vi får eller att det i våra relationer finns både krav och ansvar och konsekvenser. Men grundackordet i ett kristet liv är tacksamhetens. Tacksamheten mot Gud, och mot de människor genom vilka Guds gåvor ges oss.

Lovsången som uttryck för tacksamhet visar också på tacksamhetens riktning. Den är vänd mot Gud. Visst är det viktigt att också uttrycka tacksamhet mot våra medmänniskor men att lovsången är riktad mot Gud ger också en riktning för våra liv. I Martin Luthers stora katekes beskrivs Gud så här: ”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. /…/ Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Genom lovsången och tacksamheten som livshållning påminner vi oss om att det är Gud som vi väntar oss att gott av och som vi sätter vår lit till. Sedan får förhoppningsvis denna tacksamhet också konsekvenser, den spiller över till att vara andra människor till hjälp på olika sätt. Men riktningen, den är vänd mot Gud. Som det uttrycktes i psalmen vi sjöng här innan: Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, och leva var dag till din ära. Och Gud ärar vi bland annat genom hur vi lever med och mot våra medmänniskor.

Men vänta lite här, säger kanske den skeptiska. Om man ska vara tacksam hela tiden, vad får det för konsekvenser? Det finns ju massor av saker i världen och i samhället och i våra liv som vi inte alls ska vara tacksamma för utan tvärtom motarbeta. Det finns en onekligen en historia av hur tvånget av att vara tacksam har kvävt rättmätiga protester och uppror och har hållit människor – inte minst kvinnor och barn och fattiga grupper – nedtryckta och underdåniga genom historien, inte minst kyrkans. Och det är ju helt sant. Tacksamhetens grundhållning kan inte vara en nedtryckande passiviserande livshållning.

Men där finns också goda förebilder i lovsången. En av de allra kändaste lovsångerna i Bibeln är Marias lovsång, där hon prisar Gud som störtar härskare från deras troner, som upphöjer de ringa och de rika skickar han bort med tomma händer. Många andra lovsånger i Bibeln pekar också på Gud som vill det goda, rättvisan, och i Jesus har vi sett Guds ansikte.

Den Gud vi lovsjunger och tackar är den Gud som delat våra livsvillkor, som vill hela och upprätta, som vill hjälpa oss att se och höra och leva våra liv fullt ut. Och i tilltron och tacksamheten över allt Gud vill med oss, får vi leva våra liv som en lovsång.


Psalmen (nr 702 i Verbums tillägg till psalmboken) som nämns i predikan är något av en modern klassiker. Här i en inspelning från "Minns du sången".