Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)
Låt oss tacka och lova… så inleds ofta lovsång i kyrkan, framför allt vid nattvarden. Tacksamheten och lovsången hör ihop. Idag firar vi tacksägelsedagen och temat är Lovsång. Traditionellt har tacksägelsedagen varit en dag då man tackar för skörden, vilket väl hänger ihop med dess placering lämpligt mitt i höstskörden. Men även vi som inte odlar vår egen mat har mycket att vara tacksamma för.
I evangelietexten möter vi en tydlig berättelse om människors tacksamhet. Människor kommer till Jesus för att be om hjälp med många olika fysiska och säkert också psykiska och sociala problem, och Jesus botar dem. Människorna häpnar och tackar och prisar Gud.
Att den som genom ett under fått synen tillbaka eller blivit frisk från något som plågar den prisar Gud i tacksamhet är inte så konstigt. Men vi andra då? Som lever våra liv på ett ganska vanligt sätt. Visst finns det glädjeämnen men en hel del problem också. Och har vi inte förtjänat allt det vi har, ibland jobbat hårt för det. I vår vanliga tillvaro i ett välmående samhälle som vårt, som dessutom är fokuserat på prestationer och att lyckas, är tacksamhetens grundhållning kanske en utmaning.
För jag tror att det är just så vi ska tänka på tacksamheten – som en grundhållning. Att allt vi har, att vi ens lever, är i grunden beroende av Gud. Hela livet, allt vi är och får, de människor vi får ha i våra liv, allt är oss givet av nåd, helt oförtjänt. Det betyder inte att det inte spelar någon roll hur vi väljer att använda oss av de gåvor vi får eller att det i våra relationer finns både krav och ansvar och konsekvenser. Men grundackordet i ett kristet liv är tacksamhetens. Tacksamheten mot Gud, och mot de människor genom vilka Guds gåvor ges oss.
Lovsången som uttryck för tacksamhet visar också på tacksamhetens riktning. Den är vänd mot Gud. Visst är det viktigt att också uttrycka tacksamhet mot våra medmänniskor men att lovsången är riktad mot Gud ger också en riktning för våra liv. I Martin Luthers stora katekes beskrivs Gud så här: ”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. /…/ Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”
Genom lovsången och tacksamheten som livshållning påminner vi oss om att det är Gud som vi väntar oss att gott av och som vi sätter vår lit till. Sedan får förhoppningsvis denna tacksamhet också konsekvenser, den spiller över till att vara andra människor till hjälp på olika sätt. Men riktningen, den är vänd mot Gud. Som det uttrycktes i psalmen vi sjöng här innan: Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, och leva var dag till din ära. Och Gud ärar vi bland annat genom hur vi lever med och mot våra medmänniskor.
Men vänta lite här, säger kanske den skeptiska. Om man ska vara tacksam hela tiden, vad får det för konsekvenser? Det finns ju massor av saker i världen och i samhället och i våra liv som vi inte alls ska vara tacksamma för utan tvärtom motarbeta. Det finns en onekligen en historia av hur tvånget av att vara tacksam har kvävt rättmätiga protester och uppror och har hållit människor – inte minst kvinnor och barn och fattiga grupper – nedtryckta och underdåniga genom historien, inte minst kyrkans. Och det är ju helt sant. Tacksamhetens grundhållning kan inte vara en nedtryckande passiviserande livshållning.
Men där finns också goda förebilder i lovsången. En av de allra kändaste lovsångerna i Bibeln är Marias lovsång, där hon prisar Gud som störtar härskare från deras troner, som upphöjer de ringa och de rika skickar han bort med tomma händer. Många andra lovsånger i Bibeln pekar också på Gud som vill det goda, rättvisan, och i Jesus har vi sett Guds ansikte.
Den Gud vi lovsjunger och tackar är den Gud som delat våra livsvillkor, som vill hela och upprätta, som vill hjälpa oss att se och höra och leva våra liv fullt ut. Och i tilltron och tacksamheten över allt Gud vill med oss, får vi leva våra liv som en lovsång.
Psalmen (nr 702 i Verbums tillägg till psalmboken) som nämns i predikan är något av en modern klassiker. Här i en inspelning från "Minns du sången".
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar