Tacksam?

Betraktelse på Ung mässa i Köpings kyrka idag 17/10.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds
vilja i Kristus Jesus. (1 Thessalonikierbrevet 5:16-17)

Visst låter det käckt och fromt? Be alltid, var alltid glada och tacka ständigt Gud. Det låter ju som en nidbild av präktiga kristna, som går runt och är glada för allt och inte ser några av vardagens problem eller komplexitet. Som inte förstår hur svårt det är att vara människa ibland. Som ber istället för att leva.

Nej, det tror jag inte är ett bra sätt att vara kristen – eller människa – på. Och jag tror inte heller att det är det som menas. Jag tror att det handlar om en livshållning, en inställning till livet. Om att se det värdefulla i livet och inte ta det för självklart utan faktiskt vara glad och tacksam för allt gott jag ändå har. Om att se verkligheten för vad den är, men alla problem och svårigheter och ändå se att det finns liv, det finns kärlek och generositet och omsorg och livskraft i världen. Inte så att man ska gå runt och vara liknöjd och strunta i det som är dåligt. Inte heller att man ska vara tacksam för det lilla man har och inte vilja ha nån förändring. Tvärtom, jag tror att om man kan se på livet med tacksamhetens och ödmjukhetens ögon, då tror jag också att man kan hitta kraften till förändring. Att göra något åt orättvisorna i världen eller ställa upp för en kompis som blir illa behandlad eller dela med mig av det jag har. Och att vi kan sätta den tacksamheten i relation till Gud – Gud är den som livet kommer ifrån, som är allt det godas ursprung och som kan ge oss kraften till förändring.

I söndags var det Tacksägelsedagen, och det är därför vi läser den här texten idag. I amerikanska serier och filmer ser man ofta hur det firas Thanksgiving, med en stor familjemiddag och där alla får säga något de är tacksamma över eller har anledning att tacka för just nu eller under det senaste året. Den amerikanska Thanksgiving är en annan helg än den svenska tacksägelsedagen och har ett annat ursprung, men jag tänker ändå att just traditionen med att fundera över vad jag har skäl att vara tacksam för, det är tradition värd att importera. Om inte på en stor familjemiddag, så åtminstone tyst för sig själv.

Alldeles strax ska vi be vår bön om förlåtelse eller överlåtelsebön. Vi blir stilla en stund, och vi får möjlighet att fundera, var och en, på vad vi har att vara tacksamma över i våra liv, hur vi kan sprida det vidare till andra människor och om det är något jag vill lämna bakom mig.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, predikan, tacksamhet, kyrkan, religion

Ett annat liv är möjligt

Denna betraktelse höll jag igår på en mässa för präststudenter i Uppsala i samband med ett föredrag om Västerås stifts rollspelsarbete.

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.
(Lukas 5:27-28)

Har ni någon gång varit med om en upplevelse som går helt på tvärs mot dina tidigare erfarenheter? Jag menar, om man har varit i en situation massor med gånger och det alltid går likadant, då vet man ju vad som ska hända. Och om det plötsligt händer något annat, då är det inte helt lätt att förstå vad som händer.

Jag menar så här, om man som jag alltid blir bemött på ett sätt, med förakt och avstånd, då förväntar jag mig ju inte så mycket annat heller. Och visst, det är klart att jag valt ett yrke som folk inte gillar. Och det har ju hänt att jag har utnyttjat min position en eller annan gång. Men vad gör man inte för att överleva? Och förresten, ingen gillar ju mig ändå, då finns det ju inget skäl att vara trevlig. Det blir ju som en ond cirkel. Det är ju nästan ironiskt, att jag heter Levi, som de gamla prästerna, som var de mest vördade av hela folket. Och istället för en vördad präst blev jag en föraktad tullindrivare. Men jag hade vant mig. Så hade det alltid varit, så skulle det alltid vara. Jag var en sån folk ser ner på, och jag trodde att det var sån jag var. Att det var liksom inbyggt i världens ordning.

Men så en dag så hände det där som inte kan hända, som vände upp och ner på hur saker är. En som andra följde, en som talade med mäktiga ord, en som var beundrad och människor var nyfikna på. Han talade om Gud, och de som gör det brukar tycka särskilt illa om sådana som mig, så jag blev lite orolig när jag såg honom komma åt mitt håll där jag satt vid muren. Inte för att det skulle hända något värre än vanligt, men en liten klump i magen fick jag allt.

Han kom rakt mot mig och stannade till precis framför mig. Jag hade garden uppe, förstod att han skulle säga något elakt eller åtminstone fråga varför jag satt här och tog ut skatt åt romarna när jag själv är jude. Men det gjorde han inte. Han tittade på mig, rakt i ögonen. Men i hans blick fanns inget av det där föraktet eller avvisandet eller rädslan som brukar finnas i människors ögon när de ser på mig. Istället fanns där en värme. Ett accepterande. Blicken sade att jag var en människa, någon som var att räkna med, en like. Jag fick svindel.

I ett enda brännande ögonblick kände jag att det kanske inte var sant det där som jag tog för givet. Kanske behövde det inte vara så att jag inte hör till, inte är som andra. Hela min erfarenhet av att vara annorlunda, utanför, föraktad fick plötsligt en motvikt. I hans blick kunde jag för ett ögonblick våga tro att det fanns en annan bild av mig som var sann, ett annat liv kanske var möjligt.

När han till slut öppnade munnen sa han bara en sak: ”Följ mig”. Jag hade inget val. Utan att tänka reste jag mig upp, lämnade mitt bord och tullkassan, plockade ihop mina saker och när han började gå följde jag efter. Jag vände mig inte om en enda gång.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, upprättelse

Rikedom är till för att delas

Beredelseord/betraktelse på veckomässa i Köpings kyrka. Texten hör till 17:e söndagen efter trefaldighet, den söndag som "föll bort" när Mikaelidagen inföll förra söndagen.

Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.
(1 Tim 6:7-11)

Det är hårda ord från författaren till Timotheosbrevet. Kärleken till pengar är roten till allt ont, det har blivit något av ett bevingat ord. Några av de andra texterna som hör till den här söndagen handlar om samma sak fast uttryckt på ett annat sätt – ingen kan tjäna två herrar, både Gud och mammon, den som älskar rikedom får aldrig nog, så går det för den som samlar skatter på jorden men inte är rik inför gud. Det finns många bibelord om faran med att drabbas av girighet eller kärlek till pengar. Och nog finns det som en fara, både att vi försummar sådant som är viktigt för materiella saker eller pengar, dels att vi tror att pengar eller saker ska göra oss lyckliga. Men den faran tror jag inte bara handlar om pengar. Vi kan bli giriga och ledas fel också av andra saker – makt, berömmelse och beundran, bekräftelse. Ibland tror jag att vi kan förblindas av den bild av oss själva som vi vill ha istället för den vi egentligen är. Och när fel saker blir viktiga så tappar vi bort det som är centrum, det som egentligen spelar roll. Att det är bara i Gud som vi har vårt ursprung och mål, och det är i Guds kärleks ögon vi kan se oss själva som vi verkligen är. Och att den rikedom vi har – oavsett om det handlar om pengar eller makt eller andra resurser – är till för att delas med våra medmänniskor.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, pengar