Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.
Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.
torsdag 10. januar 2008
søndag 6. januar 2008
Berörda kan vi följa stjärnan
Min avskedspredikan som pastorsadjunkt i Köpings kyrka, Trettondedag jul 2008. Hölls i en temamässa med titeln Berörd, med särskilt uppmärksammande av att svenska kyrkans kampanj Stöd kampen mot HIV avslutas den dagen.
Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.
Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.
Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.
[Körsång]
Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.
Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.
[Körsång]
Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)
Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.
Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.
Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.
[Körsång]
Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.
Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.
[Körsång]
Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.
Abonner på:
Innlegg (Atom)