Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Filipperbrevet 3:7-14)
Vad är det egentligen som är värt någonting? Vad är värt att lägga tid och pengar på, vad är värt att sträva efter, vad är värt att offra saker för? Det är säkert olika för olika människor – både vad som är det mest värdefulla, och hur mycket vi är beredda att jobba eller offra för det.
En del är beredda att lägga tusentals timmar på träning eller övning för att bli riktigt bra på en sport, spela ett instrument eller att lära sig allt om ett specialintresse. Andra är beredda att lägga enorma summor på ett samlarobjekt eller precis rätt kläder eller prylar. För någon kan en ideologi eller tro eller sakfråga vara så viktigt att man ger all sin tid och kraft för det engagemanget. För andra kan det vara kärleken till en annan människa eller sina barn eller familj som är värt allt annat. För en del är det svårt att känna att nånting är sådär riktigt viktigt, eller värt att offra allting för.
Det är den här känslan av att vara beredd att ge allt som jag tror att Paulus försöker formulera i texten vi nyss hörde, om hur Kristus nu är värt allt för honom. Och mer specifikt hur det som förut var det mest värdefulla nu plötsligt inte alls är så intressant längre. Som han målande beskriver, att han kastar det på sophögen. Innan Paulus blev kristen var han en laglärd och from farisée, en sådan som följde den judiska lagen till punkt och pricka och uttryckte sin strävan mot ett rättfärdigt liv genom att försöka leva så perfekt som möjligt enligt reglerna. När han skriver att det som han förut strävade efter och såg som en vinst nu har blivit något han ser som en förlust, tänker jag att det kan vara det han syftar på. Han har lämnat strävan efter att försöka leva perfekt och försöker istället leva nära Kristus, lära känna honom, och lita på att det är tron, tilliten som spelar roll och inte handlingarna. Men det betyder inte att han bara lutar sig tillbaka, tvärtom så ”sträcker han sig mot det som ligger framför och löper mot målet”.
Precis här ligger den paradox som finns i det kristna livet. Temat på söndagen som kommer – som den här texten är hämtad ifrån – är Nåd och tjänst. Två kanske lite gammaldags kyrkord, men som handlar dels om det vi får – nåden, alltså förlåtelse och kärlek som ges oss gratis, fritt och för intet – och det vi ger – tjänsten, att dela med oss, ge vidare, offra något av vårt eget. Vår relation till Gud är beroende av våra prestationer eller vår duktighet, vi behöver inte träna 10 000 timmar på att skickliga på att ha en relation till Gud. Men samtidigt som vi får leva i den nåden, finns också en förväntan att vi ska stå till tjänst för Gud, skapelsen och andra människor. Det blir ett växelspel mellan att ge och ta emot, att vila i Guds kärlek och ge den vidare till andra, att bli speglar för Guds nåd i världen.
Men det finns också något specifikt just i relationen mellan arbetet, strävan, viljan att offra allt för Kristus, och det faktum att vi bara får ta emot nåden och förlåtelsen, inte kan arbeta för att förtjäna den. Och jag tänker att det kan vara en strävan och ett arbete i sig: att öva sig på att lita på nåden. För många av oss är det en inte helt lätt tanke att ta till oss. Vi är så vana från resten av livet och samhället att det är så viktigt att kämpa, vara duktiga, prestera. Att det som är värt allt också måste kosta. Att då hävda att det allra största och viktigaste, Kristus själv, hans kärlek och förlåtelse, den kan vi aldrig kämpa oss till utan bara ta emot gratis, det går liksom på tvärs mot allt. Och kanske är det just där strävan och kämpandet ligger: att öva på att ta emot. Att lära känna Jesus. Släppa taget och vila i tilliten. Det kanske tar ett helt liv, men det är ett mål värt att springa mot.
