onsdag 12. februar 2014

Kämpa för nåden? Öva på tilliten

Reflektioner mässa med musik i Salabackekyrkan onsdag 12/2 2014 

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Filipperbrevet 3:7-14)

Vad är det egentligen som är värt någonting? Vad är värt att lägga tid och pengar på, vad är värt att sträva efter, vad är värt att offra saker för? Det är säkert olika för olika människor – både vad som är det mest värdefulla, och hur mycket vi är beredda att jobba eller offra för det.

En del är beredda att lägga tusentals timmar på träning eller övning för att bli riktigt bra på en sport, spela ett instrument eller att lära sig allt om ett specialintresse. Andra är beredda att lägga enorma summor på ett samlarobjekt eller precis rätt kläder eller prylar. För någon kan en ideologi eller tro eller sakfråga vara så viktigt att man ger all sin tid och kraft för det engagemanget. För andra kan det vara kärleken till en annan människa eller sina barn eller familj som är värt allt annat. För en del är det svårt att känna att nånting är sådär riktigt viktigt, eller värt att offra allting för.

Det är den här känslan av att vara beredd att ge allt som jag tror att Paulus försöker formulera i texten vi nyss hörde, om hur Kristus nu är värt allt för honom. Och mer specifikt hur det som förut var det mest värdefulla nu plötsligt inte alls är så intressant längre. Som han målande beskriver, att han kastar det på sophögen. Innan Paulus blev kristen var han en laglärd och from farisée, en sådan som följde den judiska lagen till punkt och pricka och uttryckte sin strävan mot ett rättfärdigt liv genom att försöka leva så perfekt som möjligt enligt reglerna. När han skriver att det som han förut strävade efter och såg som en vinst nu har blivit något han ser som en förlust, tänker jag att det kan vara det han syftar på. Han har lämnat strävan efter att försöka leva perfekt och försöker istället leva nära Kristus, lära känna honom, och lita på att det är tron, tilliten som spelar roll och inte handlingarna. Men det betyder inte att han bara lutar sig tillbaka, tvärtom så ”sträcker han sig mot det som ligger framför och löper mot målet”.

 Precis här ligger den paradox som finns i det kristna livet. Temat på söndagen som kommer – som den här texten är hämtad ifrån – är Nåd och tjänst. Två kanske lite gammaldags kyrkord, men som handlar dels om det vi får – nåden, alltså förlåtelse och kärlek som ges oss gratis, fritt och för intet – och det vi ger – tjänsten, att dela med oss, ge vidare, offra något av vårt eget. Vår relation till Gud är beroende av våra prestationer eller vår duktighet, vi behöver inte träna 10 000 timmar på att skickliga på att ha en relation till Gud. Men samtidigt som vi får leva i den nåden, finns också en förväntan att vi ska stå till tjänst för Gud, skapelsen och andra människor. Det blir ett växelspel mellan att ge och ta emot, att vila i Guds kärlek och ge den vidare till andra, att bli speglar för Guds nåd i världen.

Men det finns också något specifikt just i relationen mellan arbetet, strävan, viljan att offra allt för Kristus, och det faktum att vi bara får ta emot nåden och förlåtelsen, inte kan arbeta för att förtjäna den. Och jag tänker att det kan vara en strävan och ett arbete i sig: att öva sig på att lita på nåden. För många av oss är det en inte helt lätt tanke att ta till oss. Vi är så vana från resten av livet och samhället att det är så viktigt att kämpa, vara duktiga, prestera. Att det som är värt allt också måste kosta. Att då hävda att det allra största och viktigaste, Kristus själv, hans kärlek och förlåtelse, den kan vi aldrig kämpa oss till utan bara ta emot gratis, det går liksom på tvärs mot allt. Och kanske är det just där strävan och kämpandet ligger: att öva på att ta emot. Att lära känna Jesus. Släppa taget och vila i tilliten. Det kanske tar ett helt liv, men det är ett mål värt att springa mot.

Att känna igen ljuset


Predikan på Sinnesromässa på Kyndelsmässodagen 2/2 2014 i Salabackekyrkan. Psalmen som nämns i slutet är 744 Barn och Stjärnor.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Lukasevangeliet 2:22-40)

Det händer ofta märkliga saker kring Jesus. I texten vi hörde nyss så ska Maria och Josef gå med det lilla Jesusbarnet till templet för att offra och tacka – en rit som har kanske lite samma funktion som barndopen har idag även om de delvis har en annan innebörd. Precis som alla andra nya föräldrar kom de med sitt barn. Men när de kom fram möttes de av något ovanligt: två profeter, Symeon och Hanna. Båda såg de och förstod att det här barnet var något alldeles märkligt, och orden som Symeon säger har blivit en känd bön eller sång som använts i kyrkan genom historien: Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat…

Men sedan säger han något märkligt till Maria: att Jesus ska bli ett tecken som leder till strid och att ett svärd ska gå genom Marias egen själ. Nu måste ju Maria ha varit lite luttrad efter att ha fått besök från ängeln Gabriel och herdar och österländska stjärntydare och allt annat konstigt som hänt kring det här barnet. Men ändå.

Den här söndagen kallas kyndelsmässodagen. Ordet kyndel betyder ljus, och ljuset står i centrum den här dagen. Vi tänder ju nästan alltid ljus i kyrkan – på altaret, i förbönen och många kommer in i kyrkan och tänder ett eget ljus vid andra tidpunkter. När någon döps så tänds ett dopljus. Det är en påminnelse om Jesus som säger Jag är världens ljus.

Och det är Jesus som är ljuset framför andra. När den gamla Symeon som väntat ett helt liv för att få se Messias sjunger av glädje, så säger han just det, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel. Det där är ju lite ovana ord för oss, men att Jesus är ett ljus för ”hedningarna” som Symeon säger, betyder att Jesus kommer till alla människor, inte bara det judiska folket. Var och en, oavsett vilka vi är, kan lära känna det ljuset, lära oss känna igen det, sprida det vidare och vara ljus för varandra.

I sången förut sjöng vi om hur det lilla ljus vi har ska få lysa klart. Den sjungs ofta som en barnsång men det finns ett och annat att ta till sig där även för oss som är vuxna. Ljuset Jesus, och ljuset i oss ska få lysa klart och inte döljas. Och många krafter vill trycka ner oss, kväva vår livslåga och blåsa ut ljuset, men vi får lita på att Jesus, ljuset är starkare än så. Ett litet ljus kan lysa upp ett helt rum, och en liten liten låga i oss kan sprida både ljus och värme och få bäras vidare. Ljuset blir inte heller mindre när det delas, utan blir mer, större, precis som kärlek och gemenskap.

Runt det lilla Jesusbarnet händer det märkliga saker, och runt honom fortsatte människor genom hans liv att se och lära sig saker om Gud och om sig själva. Hans ljus spred sig när han mötte människor och deras liv förändrades. Också idag får vi möta Jesus och låta hans ljus falla över oss, hjälpa oss att se på oss själva och varandra med hans blick och känna igen ljuset i andra människor.

Hanna och Symeon kände igen ljuset när de såg Jesusbarnet. De delade med sig av sin glädje spred ljuset vidare. Så får vi också göra. Och när vi inte orkar allt vi önskar får vi lita på att ljuset också bär oss. I psalmen vi ska sjunga allra sist idag uttrycker Ylva Eggehorn det så vackert:
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss."