Om frihet och ansvar

Predikan på 12 söndagen efter trefaldighet, 7 september 2014, i S:t Pers kyrka, Uppsala.

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” (Markusevangeliet 2:23 - 28)

Vad betyder egentligen frihet? Vad innebär det att vara fri? Är det att inte ha något som håller en fången, eller att möjligheten att göra vad man vill? Att inte vara beroende av någon annan eller välja hur man vill leva sitt liv? Kanske alltihop och ännu mer, eller inget av det. Såhär i valtider är frihet både ett ofta använt, väldigt positivt laddat, ord som olika partier använder med olika syftningar och innehåll, men också något som betecknar vårt land – vi är ett fritt land som fritt kan välja styre och med yttrandefrihet och tryckfrihet. Men utöver det, vad betyder det att vi är fria? Och är vi det?

Temat idag är Friheten i Kristus. Där ryms många olika aspekter av frihet, och viktigast tänker jag är att det är en frihet som gäller alla, men också en frihet som går på djupet, förbi slogans och floskler, och som handlar om våra djupaste relationer, till varandra och till Kristus. I relationen till Kristus eftersom den i grunden handlar om befrielse. Kristus död och uppståndelse handlar just om att befria världen från död, lidande och ondska, från det som är motsatsen till liv och kärlek, ja motsatsen till Gud själv. I dopet och genom hela det kristna livet får vi del av den befrielsen och får ge den vidare och verka här i världen för att befrielsen, Guds rike, ska bli mer och mer en verklighet också i samhället och människors vanliga liv.

I evangeliet idag pekar Jesus på hur något som var tänkt som en frihet, en gåva till människorna nämligen sabbaten, riskerade att bli till något som binder. Friheten från arbete en dag i veckan hade blivit ett förbud mot arbete, och något som i det här fallet riskerade att bli ett hinder, en boja. Jesus utmanar de fastlagda reglerna och pekar på att människorna inte är till för sabbaten, eller för reglerna, utan tvärtom. Människosonen, Kristus, är alltså herre också över sabbaten och reglerna. I den här berättelsen handlar friheten, befrielsen inte bara om att Jesus tar bort några regler, eller att han sätter sina lärjungars fysiska hunger före sabbatsreglerna, utan också på ett högre plan. Det är inte genom att följa reglerna och göra allting rätt som vi har en relation med Gud, utan genom tro och tillit till Kristus. Med bibliskt eller traditionellt teologiskt språk kallas det rättfärdiggörelse genom tro, eller att inte leva i lagen utan i nåden, med Paulus ord. Kristus är herre över lagen i meningen att det inte är genom att fullfölja lagen som relationen mellan Gud och människa upprätthålls, utan genom Kristus. Friheten i att tillhöra Kristus är också ett bemyndigande att handla, inte utifrån rädsla utan utifrån kärlek. Kyrkofadern Augustinus menade att den enda egentliga livsregel en kristen behöver är Älska Gud – och gör sedan vad du vill. Det som görs av kärlek till Gud och ens medmänniskor är gott.

Men är det så enkelt? Att det inte finns några regler eller krav och vi kan göra vad som faller oss in om vi kan motivera det utifrån kärlek? Friheten, tror jag, handlar också i hög grad om ansvar. Den som är fri står också som ansvarig för vad den gör. Och genom att vi är fria har vi också ansvaret att använda den friheten i kärlek till Gud och våra medmänniskor, att arbeta för Guds rike.

Martin Luther skrev i den lilla skriften Om en kristen människas frihet, en av reformationens nyckeltexter, just om detta dilemma. Om att vara fri och bemyndigad genom Kristus genom tron men samtidigt stå till tjänst. Han inleder med att ställa upp två satser som han menar båda är sanna:

1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig
2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Eller, som han citerar Paulus något omformulerat: En kristen är fullständigt fri och samtidigt allas tjänare. Det Luther menar om jag förstår honom rätt, är att i grunden är endast Kristus vår herre, vi står varken dömda under lagen eller under jordiska herrar. Men samtidigt kräver Guds kärlek av oss att stå till tjänst. Friheten ger oss ansvar att förvalta våra resurser och möjligheter, våra val och våra liv i tjänst för Gud och våra medmänniskor. Om vi ska älska och göra vad vi vill, så betyder inte det att det är två olika saker, först ska vi älska Gud och sedan gå och göra vad vi vill, utan allt vi gör ska genomsyras av kärlek. Och när vi låter våra beslut och prioriteringar och handlingar genomsyras av kärlek, avgöras av kärlek, då står vi också till Guds och våra medmänniskors tjänst. Det gäller både det vi gör och det vi förbigår med tystnad - att inte bara låta saker ske, utan när det behövs höja vår röst eller engagera oss.

Det är ändå en viktig skillnad, tycker jag, att inte göra det som är rätt och gott för att förtjäna Guds närhet och kärlek, utan att tjänandet, att leva i kärlek, är en konsekvens av att Gud har älskat oss först. Det är för Kristus har befriat oss som vi är fria, det är för att vi redan från början är oändligt älskade som vi kan ge den kärleken vidare. Det är vår frihet och vårt ansvar.

Ett uppdrag för mig?

Predikan i Högmässa i Vaksala kyrka på Apostladagen 20 juli 2014. En lätt modifierad version av predikan hölls i Sinnesromässan i Salabackekyrkan samma dag.

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.

Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
8Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.

Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera. (Jeremia 1:4-10)

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika 15och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.(Markusevangeliet 3:7-19)

Ni har säkert läst dem, platsannonserna. Du ska ha lång erfarenhet men en färsk examen, vara stresstålig, flexibel, gilla att jobba i grupp men klara dig bra på egen hand och kunna ta initiativ men vara en lagspelare. Ha många bollar i luften och vara på hugget. Ibland verkar kraven orimliga och det är inte alltid lätt att känna igen sig, att det där är något för mig.

Om jag skulle sätta ihop en grupp som skulle förvalta och sprida en stor idé, bygga upp en rörelse som skulle spridas över hela världen och finnas i tusentals år, då skulle jag nog välja noggrant. Kanske formulera en sådan där annons med en lång kravlista. Det vore ju bra att ha några som förstod sig på det här med politik, några som var bra på marknadsföring, Någon ekonom och nån som var bra på projektledning. Det vore ju inte fel med några kändisar som drar till sig uppmärksamhet. Det gäller att bygga ett dreamteam.

Men så gör inte Jesus. Som vanligt, höll jag på att säga, så är det tvärtom med Jesus. För det första gör han ingen genomtänkt rekryteringsprocess där han annonserar och låter folk söka, inge personlighetstester och anställningsintervjuer eller arbetsprov. Och inte är det dem med formella meriter och lång erfarenhet som väljs ut. När han ska utse sitt dreamteam så var kärntruppen ett gäng fiskare. Bland de andra fanns tullindrivare, revolutionärer och andra som varken av andra eller antagligen sig själva skulle vara de man såg framför sig som ledare och representanter för en världsreligion. Men det var dem som Jesus valde.

Jesus ser bortom det yttre och utanför det som vi tar för givet när han väljer vilka som ska leda och vara apostlar i hans rörelse. Hans kallelse bygger inte på det vi har gjort eller det vi förtjänat, utan på vår potential. Gud har uppgifter för oss, och med Guds hjälp och på Guds uppdrag kan vi klara mycket mer än vi tror.

Det går aldrig! Känslan när man står inför en uppgift eller något man ska eller måste göra som verkar alldeles omöjlig. Hur ska det gå till? Hur ska jag klara av det där? Jag kan minnas känslan när jag stått på en trampolin och förväntades dyka ner i vattnet. Eller när jag övningskörde och skulle backa runt ett hörn. Småsaker, men ändå. Fast kanske framför allt från när jag förstod att Gud kanske ville att jag skulle bli präst. Jag?!? Hur ska det gå till?

Samma reaktion som profeten Jeremia får när han anar Guds kallelse att bli profet. Nej, jag kan inte, jag är för ung. Men Guds ord till honom är också Guds ord till oss: säg inte att du är för ung, eller för svag eller stammar eller är rädd för folksamlingar eller vad som är din ursäkt. Jag går med, säger Gud. Många andra i Bibelns berättelser har reagerat likadant: Jona som så ogärna ville följa guds kallelse att han gick till sjöss, Mose som menade att han inte var så bra på att tala, Maria som inte kunde förstå hur hon skulle kunna bli gravid som inte hade någon man. Nästan alla bibelns förebilder ifrågasätter Guds kallelse och undrar hur det ska gå. Men med Guds hjälp och på Guds uppdrag, så går det.

Gud har uppdrag för oss, var och en. Ingen av oss är perfekt, och kanske är det just våra svagheter som gud kan använda för att komma till nytta för andra människor ibland. Vi ska inte först göra oss anställningsbara, utan vi blir till nytta för Gud och för människor när vi ställer oss till tjänst.

Och det saknas ju inte uppgifter. Den senaste veckans nyheter har varit fylld av ett blodigt krig i gaza där hundratals civila dödats varav många barn. Ett passagerarflygplan har skjutits ner som en del av konflikten i Ukraina och förutom att även där hundratals civila varav många barn dödats, så dog också en stor grupp HIV/AIDS-forskare på väg mot en konferens, och vi vet inte vilken förlust det innebär i kampen mot den dödliga sjukdomen. Här hemma ökar klyftorna och fattigdomen, vi ser varje dag människor som tigger på våra gator. Och så alla de tysta och osynliga saker, i det lilla som inte ger några tidningsrubriker: ensamheten, sjukdomarna, sorgen. Det finns många uppgifter, ute i världen och här hemma, i det stora och i det lilla, där Gud behöver oss och där vi kan göra skillnad.
Ordet kallelse används kanske särskilt ofta när det gäller kyrkans vigningstjänst, alltså präster och diakoner och biskopar. Ibland också i vissa andra vårdande yrkesgrupper, att det kan vara ett kall att vara sjuksköterska till exempel. Men kallelse, att vara kallad till en viss uppgift, det gäller inte bara vissa få utvalda. Den grundläggande kallelsen till tjänst, det är dopet. I dopet är vi alla kallade att följa Jesus och försöka vara hans lärjungar så gott vi kan, och leva i hans förlåtelse och kärlek. Vi kan vara kallade till en stor livsuppgift, något som kan innebära ett stort livsval: ett yrke, en plats, en organisation, ett livslångt engagemang någonstans. Men jag tror också att Gud kan ha även andra uppdrag åt oss i det lilla. En insats, en människa som behöver oss, ett sammanhang där mina gåvor kan komma till sin rätt.

Men hur ska man veta vad det här uppdraget är, då? Och hur ska jag klara av det? Att förstå sin kallelse är inte alltid enkelt. För en del sker det nästan övertydligt, att de nästan hör guds röst. För andra kan det vara en stark känsla eller längtan. Att bitar faller på plats och pekar i en viss riktning. Inte sällan är det någon person i ens närhet som pekar ut riktningen för en. Ibland är det små tecken som tillsammans visar vägen. Många som ber om ledning och att hitta sin väg märker efter ett tag att saker faller på plats. Det finns inget standardsvar för alla, utan det vi kan göra är att be och vara öppna för att svaret kan visa sig på oväntade sätt.

Och hur ska man klara det? Det enkla svaret är: med guds hjälp. Det låter kanske präktigt och hurtigt, men det är viktigt. Gud bär och leder, och tar emot oss när vi faller. Vi får be om hjälp och ledning, vi får ta emot kraft och inspiration, och när det inte blir som vi tänkt får vi be om förlåtelse och börja om. Om och om igen. Och en sak är viktig: det är inte vår egen väg vi går, inte vårt eget uppdrag. Det betyder att vi inte heller måste fixa allting själva. På Guds uppdrag går vi med Guds hjälp, det är Gud som verkar genom oss. Guds kärlek som strömmar genom oss. Och vi gör det inte för vår egen skull, utan för skapelsens och människornas skull, och för Guds kärleks skull.

Känslan: "det går aldrig!" är inte så märklig. Det är stora saker Gud förväntar sig av oss. Men kravet är inte att leva upp till bilden av en perfekt anställd, utan uppgiften är att ta emot guds kärlek, och att ställa sig själv, sina förmågor och sitt jag till förfogande och låta Guds kärlek verka i ditt liv, och genom att följa Jesus sprida den kärleken vidare. Och med Guds hjälp är det ett uppdrag också för dig.

Förlåtelsens princip istället för dömandets

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan på 4 söndagen efter trefaldighet, 13 juli 2014.

Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Lukasevangeliet 6:36-42)

Det är starka ord från Jesus i dagens text. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte ser bjälken i ditt eget? Det är lite typiskt Jesus med de här överdrivna, nästan groteska bilderna. Ingen kan väl gå runt med en bjälke i ögat utan att märka det?

 Men så är det ibland. Vi är så upptagna med andras fel och brister att vi inte vill se våra egna. Och vi vet att det är lätt att döma varandra, och har kanske ibland varit med om att sprida rykten eller se ned på människor. Och kanske har vi också varit med om att känna andras blickar på oss och höra hur de viskar. Jesus sätter dömandet i motsats till barmhärtigheten, och det finns något väldigt obarmhärtigt i att döma varandra. Ett samhälle eller sammanhang där vi har nära till att döma varandra blir hårt och kallt, gör oss ogenerösa och rädda när vi passar på varandra.

 Bjälken och flisan kommer ju också ur samma stycke. Det är ett välkänt fenomen att det som egentligen är våra egna brister och svagheter, är det som vi har lättaste att och ibland även döma hos andra. Psykologer kallar det för projicering, att just det som själva har svårt för, är rädda för eller inte tycker om hos oss själva är det vi ser hos andra, och när vi klagar på eller försöker tillrättavisa någon annan kan det egentligen handla mer om oss själva och vad vi vill eller behöver, än om personen vi har framför oss.

 Den moraliska aspekten av den här texten tror jag vi känner igen och har lätt att ta till oss. Det är en viktig men svår regel i ett kristet liv, att försöka vara barmhärtig och förlåtande istället för att döma. Det är en sak att inte döma baserat på fördomar – som ordagrant betyder just att döma i förväg, utan att veta hur det är – eller att inte sprida rykten eller se ner på andra. Men det är kanske svårare att inte döma, att välja förlåtelsens och barmhärtighetens väg när det gäller sådant som vi tycker oss ha rätt att döma. När någon verkligen har betett sig illa. Det är svårt att förlåta. Jag kan tycka att det finns ett eko av sinnesrobönen i den här texten. Vi kan inte alltid förändra någon annan än oss själva. Istället för att leta efter flisor och fel hos andra är det mer fruktbart att arbeta med att försöka upptäcka våra egna bjälkar, vad vi kan förändra i våra egna liv. Hur vi kan göra tillvaron mer barmhärtig och förlåtande, mer öppen och generös för varandra. Det betyder inte att alla relationer går att reparera eller att man bara ska glömma allt. Men det är en inställning och livshållning som Jesus pekar på.

 Men den här texten handlar inte bara våra relationer till andra människor och hur vi ska vara mot varandra. Jag tror att den viktigaste poängen här finns i den första meningen: var barmhärtiga, som er Fader är barmhärtig. Texten handlar om Guds relation till oss, om Guds barmhärtighet. Dömande och straff, det hänger ihop med ett lagsystem. Dömandets princip står i motsats till förlåtelsens princip, och det är den som Jesus pekar på. Det är inte genom att leva upp till ett perfekt ideal och göra allting rätt som vi kan ha en relation med Gud, utan för att Gud älskar oss. Det är förlåtelsens och nådens princip som gäller i Guds rike. Och den förlåtelsen gäller var och en av oss. Och den förlåtelsen och kärleken svämmar över, och vi får dela den vidare till varandra. Genom att öva oss på att låta förlåtelsens princip gälla i våra mänskliga relationer, så övar vi oss också på att ta emot förlåtelsen själva. Att inte döma för att vi själva blir förlåtna.

 Jag tror att vi ibland har lätt att döma andra, och svårt att välja förlåtelsens väg, för att vi har svårt att lita på att förlåten bär. Att den verkligen gäller mig också. Det är svårt – både att förlåta och att lita på att förlåtelsen gäller mig. Men det är det enkla och svåra svaret, att det gör den. Guds kärlek och förlåtelse räcker. Och genom att försöka bygga gemenskaper som bärs av förlåtelsens princip, av barmhärtighet och att inte döma, så kan vi få en aning om Guds rike mitt ibland oss.

Maktlösheten är första steget på vägen hem till Gud

Predikan på högmässa i Vaksala kyrka på Tredje söndagen efter trefaldighet 6/7 2014. En modifierad version av samma predikan hölls på Sinnesromässan i Salabackekyrkan samma eftermiddag. Psalmen som nämns i predikan är 231, Oändlig nåd (Amazing grace i original).

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Det här är kanske en av de kändaste liknelserna av alla i evangelierna, den förlorade sonen, tillsammans med den barmhärtige samariten kanske. Jag tror att de allra flesta av er har hört berättelsen förut, och säkert hört präst eller ungdomsledare tala om den förut också. Går det att säga något nytt, eller upptäcka något nytt i en så välkänd text?

Även om berättelsen inte förändrats och vi har hört den många gånger förut, så kan det vara något hos oss som förändras, eller något som gör att vi uppfattar nya sidor av berättelserna på grund av våra erfarenheter eller vad som är aktuellt i våra liv just nu. Och så var det för mig när jag läste den här texten den här veckan. Det senaste halvåret lite drygt så har ju varit med som präst i Sinnesromässan i Salabackekyrkan här i församlingen, och har hört mångas berättelser och erfarenheter av beroende och missbruk, inte minst i de delanden vi har i gudstjänsterna där någon berättar om sina personliga erfarenheter.

Så när jag läste texten om den förlorade sonen nu, så var det med de berättelserna i medvetandet. Och framför allt var det när sonen inser att han har nått botten, att han trots att det säkert kändes både skamfullt och svårt insåg att ”det här går inte”. Jag får vända hem och be om förlåtelse och arbeta av min skuld. Den här vändningen i historien, den känns igen från många berättelser om missbruk, att det är först när man har nått botten, när man har nått vägs ände som man kan inse sin maktlöshet inför det som man är beroende av, som det finns en möjlighet att börja något nytt.

Att inse och erkänna sin maktlöshet, det är det första av de 12 stegen i Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram som ju också används vid många andra sorters beroenden. De har sin grund i den kristna tron och traditionen, och parallellerna är många. Kärnan i de första stegen handlar just om att inse sin maktlöshet och att man behöver hjälp, både av en grupp människor och av något som är större än en själv. Sedan om att ta emot den hjälpen, ärligt se sina problem och hur de har skadat människor, och att be om deras förlåtelse, och gottgöra så långt det är möjligt. De senare stegen handlar om att fortsätta den processen tillsammans med gruppen och med Gud.

De 12 stegen konstruerades just för missbruksproblematik, men det finns stora likheter mellan de själavårdstraditioner och erfarenheter som många kristna har gjort genom århundradena, om att inse sin maktlöshet, be om förlåtelse och ta emot nåden. Och det finns tydliga paralleller till vad vi i den här texten får lära oss om Gud, och om Guds nåd och förlåtelse. Sonen som gett sig av inser till slut att hans situation är ohållbar, att han inte har den koll på livet som han tänkte sig och han förstår både att han har gjort fel och att han behöver hjälp för att förändra den. Vi kan nog tänka oss både hur fylld av skam han var, och att det inte var något enkelt beslut att svälja stoltheten och vända hem igen. Och sonen räknar inte med att bli förlåten och välkommen hem, utan tänker sig ju att jobba för sin far.

Men så möts han av pappans översvallande kärlek, större än han kunnat ana och utan krav. Det enda han behövde göra var att inse sin maktlöshet och vända hem. Men det var först när han förstod att han behövde pappan som han kunde ta emot hans kärlek. Sonen ber om förlåtelse, men pappan är redan i full gång med att ordna festen.

Bönen om förlåtelse är ingen prestation eller offer som pappan kräver, utan det är sonen själv som behöver be om förlåtelse och ta emot kärleken. Pappans kärlek fanns där hela tiden, men sonen behövde möta sin egen maktlöshet, sitt eget behov av den kärleken, behövde komma hem. Här säger liknelsen något viktigt om Gud, och om Guds kärlek, nåd och förlåtelse. Och just det här är nådens stora gåta, att det är när vi slutar prestera och vara duktiga som vi kan bli verkligt fria. När vi slutar kämpa och låter oss själva falla kan vi fångas upp av Guds nåd.

Men den andra sonen då? Han som var ute på fältet och surade och tyckte att det var orättvist att brorsan först kunde slarva bort allt och sen bara komma hem igen. Han som inte landat på botten och sedan kommit upp igen. Vad med honom?

I liknelsens ursprungliga sammanhang så är det ganska tydligt vad Jesus syftade på. De skriftlärda och fariséerna, som visade sin fromhet genom att följa lagen till punkt och pricka ifrågasatte ofta Jesus för att han umgicks med ”fel” människor och utlovade Guds förlåtelse. I liknelsen är det rätt tydligt att budskapet är att de just inte ska vara missunnsamma och se ned på dem minsta som Jesus samlade runt sig. En del forskare har hävdat att det egentligen är liknelsens huvudpoäng, snarare än förlåtelsen, och att den snarare borde kallas för liknelsen om den missunnsamma brodern än liknelsen om den förlorade sonen.

Ibland har den här liknelsen predikats över som om det rörde sig just om två grupper av människor, de fromma och duktiga och de busiga som ger sig ut på äventyr men som alltid är välkomna hem till Gud. Jag tror det är att missa poängen lite. Jag tror inte att vissa är busiga och andra duktiga, utan att vi alla är sonen som behöver förlåtelse. Vi måste alla inse vår maktlöshet, vårt behov av Gud och öva på att falla i nåden.

Men det finns ändå något av den andra sonen i oss också. Även den andra sonen som gjort rätt måste be om att få – pappans kärlek och resurser fanns för honom hela tiden, men utan att inse att han behövde den, utan att be om den så hade han inte tagit emot den. Här finns också en parallell till 12-stegsprogrammets insikter, nämligen att det inte räcker med att besluta sig en gång för alla och sen är problemen lösta, utan det är en pågående process. Varje dag är en ny nykter dag. Och så är det också med att leva i Guds nåd. I gamla väckelsesånger, till exempel som i psalmen som vi sjöng nyss, är det ett tydligt sådant före-efter-tänkande. Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser. Och för en del människor är mötet med Guds nåd verkligen så radikalt. Men det gör inte att behovet av Guds nåd och förlåtelse är uppfyllt en gång för alla och sedan blir vi perfekta varelser som lever enkla liv. Nej, även den som lever på pappans gård, ett liv i gemenskap med Gud behöver hela tiden inse sin maktlöshet, sitt behov av Gud och ta emot kärleken.

Vi kan aldrig straffa ut oss ur Guds kärlek eller Guds rike. Och vi kan heller aldrig förtjäna den. Det är själva poängen med nåden. Vi är alla förlorade och återfunna, alla på väg hem till Gud. Och dag för dag får vi igen och igen falla i Guds nåd, och lita på att den nåden, den kärleken bär oss i liv och död.

Bonus: På sinnesromässan efterföljdes predikan av låten Där får jag andas ut, framförd av Thomas Cervin. Den är skriven av Tomas Andersson Wij (som sjunger i klippet) och Ingemar Johansson. Sången börjar vid 3:48.

Bön förändrar. Framför allt mig själv.

Reflektioner på mässa med musik i Salabackekyrkan 21 maj 2014. Texten och temat hör till kommande söndag, Bönsöndagen.

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. (Matteusevangeliet 6:5-8)

Bönen är temat idag, på söndag firar vi bönsöndagen. Bön är ju på samma gång något helt självklart och grundläggande i det kristna livet, och samtidigt lite svårt att få grepp om. Bönen kan vara gemensam och med fasta ord, som när vi ber här på mässorna, den kan vara enskild och med fasta ord – kanske brukar du be Vår Fader eller Gud som haver ensam ibland. Ibland ber vi tyst precis det vi tänker – eller högt ibland också – eller så ber vi med en handling, som att tända ett ljus. Bönen kan vara sprudlande glad av tacksamhet och lycka, den kan ett rop om hjälp i smärta och ångest, den kan en bön om förlåtelse. Ibland kanske den bara är en suck eller ett ångestrop eller glädjetjut. Bönen är hjärtats samtal med Gud, säger vi ibland.

I texten vi just hörde beskriver Jesus bönen som att vi inte ska göra som hycklarna, det vill säga mest be för syns skull, och inte heller rabbla tomma ord, utan gå in på vår kammare och be i det fördolda. Det betyder inte att vi bara ska be på egen hand – och ärligt talat var det nog inte så många på Jesu tid som bodde så att de hade ett eget rum att låsa in sig i. Nej, jag tror att han framför allt menar att bönen inte är en uppvisning i vem som är frommast och duktigast, och inte heller något som ska rabblas bara för sakens skull. Det betyder inte att det är dåligt att be gemensamt eller med ord som andra har formulerat före oss. Tvärtom kan det finnas något väldigt vilsamt att be med kända och invanda ord – kanske Vår fader, eller att be med Psaltarpsalmernas ord. Men oavsett vilka ord vi använder, om några, så är det viktiga att de kommer ur hjärtat. Att vi själva är närvarande i vår bön.

Men sen finns det något motsägelsefullt i det Jesus säger om bönen – här i den här texten, och på andra ställen. På många ställen talar Jesus om att vi ska be ihärdigt, ja nästan tjata på Gud. Bed så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas. I flera liknelser talar Jesus om den som ber som en tjatig person som får som den vill, inte för att den som ombeds om något är särskilt vänlig, utanför att den bedjande är ihärdig. I en liknelse talar Jesus om en orättvis domare som en änka försöker övertala att få sin rättmätiga del i rättstvist. Det får hon till slut, inte för att domaren är rättvis, utanför att han tycker hon pinar livet ur honom. Så var ihärdiga och tjata på, säger Jesus. Men samtidigt säger han sådant som i den här texten: att Gud redan vet allt vi behöver. Och på andra ställen liknande saker: Gud är oss närmare än vårt eget hjärta och vet allt. Innan ordet är på min tunga, vet du Herre allt jag vill säga, står det i en Psaltarpsalm.

Jag tänker ibland att bönen är minst lika mycket, eller kanske mer, för vår egen skull än för Guds. I bönen övar vi oss på att lyssna till Gud. Vi övar oss också på att formulera vad vi verkligen behöver och längtar efter. Vi får visa vår omsorg genom att be för andra, och öva oss i tacksamhet och ödmjukhet. Den kände teologen C. S. Lewis fick en gång frågan om han trodde att han genom bönen kunde förändra Gud. Han svarade: Det vet jag inte. Men jag vet att bönen förändrar mig.

Visa varandra kärlek - en fråga om handling mer än känslor

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, Uppsala, på Fjärde söndagen i påsktiden 11/5 2014.

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Johannesevangeliet 13:31 - 35)

Älska varandra! Jesus uppmaning till sina lärjungar och till oss låter självklar, enkel och vacker. Men samtidigt så oerhört svår. Och kan man verkligen befalla någon att älska?

När vi i vardagslag pratar om kärlek eller att älska, så syftar det ofta på känslor – oavsett om det är romantisk kärlek eller kärlek till familjemedlemmar eller vänner. Att älska någon är att tycka otroligt mycket om någon, att känna varma och starka saker för den personen, vara engagerad i och bry oss om den. Och det är inte alls fel. Men att älska någon, kärleken, visar sig inte främst i ord och känslor, utan i handling. Hur vi behandlar den, att vi prioriterar att vara med den, visar omsorg, avstår saker eller anstränger oss för den människans skull.

När Jesus säger att vi ska älska varandra, då tror jag att han i ganska begränsad utsträckning tycker det är viktigt hur vi känner för varandra. Och han samlade ju också väldigt olika människor omkring sig och vad vi kan läsa ut av bibelns berättelser så verkar de inte alltid så förtjusta i varandra. Också våra församlingar och gemenskaper består av människor från olika håll och med olika erfarenheter, och som inte har valt varandra. Det handlar inte om att vi ska bygga små mysiga enhetliga gäng där alla är lika och tycker samma sak och gillar varann.

Nej, det viktiga, det är att visa varandra kärlek. Och det handlar inte så mycket om vad vi känner, utan att vi behandlar varandra med respekt. Att försöka tolka varandra välvilligt och tro gott om människor. Att anstränga sig för någon annans skull och dela med oss av det vi har. Bjuda in och visa omsorg. I vardagen och de människor vi möter, men också att stå upp för människors lika värde och rättigheter, och försöka bygga en värld och ett samhälle där människor får leva hela liv och där resurser och möjligheter är rättvist fördelade – det är också att visa kärlek. I den kärleken är Jesus vår förebild. Det handlar inte om någon mesig självutplåning, utan om att visa både sig själv och andra respekt, att dela med sig men med bevarad integritet.

Älska varandra som jag har älskat er, säger Jesus, så ska alla förstå att ni är mina lärjungar. Det är ett stort uppdrag. Och lika relevant idag som på Jesu tid. Även om vi kanske läst lite om Jesus i skolan, eller kommit över en Bibel och läst på egen hand som barn eller unga, så är det nog ett faktum att de allra flesta människor först hör talas om Jesus och får en bild av honom genom oss som kallar oss kristna. Det är vi som vill försöka följa Jesus som också blir en bild för andra människor vem han är och vad han lär. Och då är hur vi behandlar både varandra och andra människor, vilka värderingar vi lyfter fram och hur vi lever de allra viktigaste skyltfönstren. Det är ingen överdrift att säga att kristna i vissa tider och sammanhang genom historien inte direkt gett någon lockande eller positiv bild av Jesus. Hur vi lever, och inte minst hur vår gemenskap och församling ser ut, spelar roll för vad människor får för bild av Jesus och av kristen tro.

Det här är ett stort ansvar. Och som kanske gör budet att älska varandra ännu svårare. Men den stora poängen är att älska ”som jag har älskat er”, som Jesus säger. Vi älskar för att vi redan är älskade. Guds kärlek är som ett överflödande vattenfall, som fyller oss och räcker till mycket mer. Vi får flöda över av Guds kärlek till människor omkring oss, oavsett i vilket sammanhang vi möter dem. Kärleken, och de kärleksfulla handlingarna har dessutom den egenskapen att de smittar, eller växer. När vi visar varandra kärlek blir det också som en bild eller erfarenhet av Guds kärlek, som gör det ännu lättare att själva visa människor kärlek. Vi får kraft att gå en bit till, att dela med oss lite mer, att visa omsorg och kampglöd för våra minsta systrar och bröder när vi också vilar i den kärlek som bär allt.

Tvivlaren kan bli en apostel

Predikan på 2:a söndagen i påsktiden 27 april 2014, på högmässa i Vaksala kyrka. En kortare bearbetad version hölls på Sinnesromässa i Salabackekyrkan samma dag.

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro — och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld — skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. (1 Petrusbrevet 1:3-9)

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannesevangeliet 20:24-31)

Jag tror vi är många som har lätt att sympatisera med Tomas. Han vill ju bara vara säker. Det är väl inte så konstigt att det är svårt att tro att Jesus har uppstått från det döda. Han var ju själv med och såg hur Jesus händer och fötter genomborrades av spikar och sidan skars upp innan han till slut gav upp andan. Och nu säger de andra att han inte bara är borta från graven utan dessutom visat sig för dem. Inte så lätt att tro på. Han vill se och känna själv, för att vara säker.

Så visar sig Jesus, och låter honom känna. Han ger visserligen Tomas en liten gliring, att det är saligt att tro utan att se först. Men han avvisar honom inte. Och kanske är kommentaren om att tro utan att se i lika hög grad riktad till läsaren. De flesta av oss kommer aldrig möta den uppståndne Jesus i fysisk form, utan får lita på andras vittnesmål. Och så var det redan när Johannesevangeliet nedtecknades, mot slutet av det första århundradet hade många som blivit kristna och var den tänkte publiken aldrig träffat Jesus och knappast heller någon av dem som träffat Jesus. Vi måste tro baserat på andra saker än att fysiskt se och känna Jesus.

Jag tänker att det kan vara viktigt att komma ihåg att ”tro” kan betyda olika saker. När vi pratar om att tro på Gud så tänker vi ibland mest på tro i meningen att hålla något för sant, eller åtminstone sannolikt. Och i det sättet att tänka blir bevis eller åtminstone tecken och indicier viktiga. Men tro kan ju också användas i meningen lita på, sätta sin tilltro till. Och då kommer det här med bevis i ett lite annat ljus. Vi lever ju hela tiden i tillit, väldigt många saker omkring oss kan vi inte kontrollera eller förstå hur de fungerar, vi får helt enkelt lita på att det går. Vi litar på att de andra trafikanterna håller sig till trafikreglerna, att de som konstruerat broar och hissar vet vad de gör så att de inte kommer rasa eller krascha, att tillvaron ska bära helt enkelt. En del av det kan vi få bevis eller åtminstone tecken och sannolikheter för, men i grunden handlar det om tillit. Och det gör ju all kärlek – vi kan aldrig få något säkert bevis för att någon älskar oss, i alla fall inte i den första kategorin av bevis. Och det gäller både människors kärlek och Guds kärlek. Vi får tro, både att Gud finns och att Gud älskar oss – inte baserat på bevis, utan på vittnesbörd, berättelser, erfarenheter och i grunden tillit.

Här finns en anknytningspunkt till episteltexten, där nästan samma ord finns med, om att tro utan att se. Fast där blir det nästan ännu tydligare: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå. Det handlar inte bara om att tro vissa saker om hur världen hänger ihop, utan om att lita på och älska Jesus. Texten ur första Petrusbrevet pekar på att det inte alltid är enkelt att vara kristen eller tro på Gud. Vi här i vår del av världen och i vår tid slipper oftast de mer regelrätta förföljelserna som de första kristna utsattes för, och som kristna i andra delar av världen kan möta. Men det kan vara svårt ändå, både utifrån andra människors tankar och åsikter, och att det är många saker som pekar i helt andra riktningar. I vårt samhälle är det inte bara viktigt med bevis och säkerhet, det finns inte alltid heller så mycket utrymme för tvivel och tveksamhet utan den starka åsikter och tvärsäkerhet belönas mer. Nytta, rationalitet, att tjäna pengar och vara duktig och framgångsrik – i den bilden finns kanske varken plats för den troende eller tvivlaren.

Men för att gå tillbaka till evangelietexten om Tomas möte med Jesus, så är den viktigaste poängen i den här texten inte vad Jesus säger, utan vad Tomas säger. När han väl har fått känna på Jesus händer och spikhålen, så utbrister han ”min Herre och min Gud”. Det är såklart ett uttryck för hans tro och tillit, ett erkännande att han tror att Jesus är uppstånden. Men det är ingen slump att han använder just de orden. De anspelar direkt på hur Gud beskrivs eller kallas i gamla testamentet, där det vanligaste namnet på Gud är just Herren Gud. Tomas kopplar ihop Jesus med den Gud som skapat världen, lett sitt folk ur slaveriet och finns omvittnad i Toran och hos profeterna. Den uppståndne Kristus är Gud själv. Tomas som var tvivlaren blir den som ger den tydligaste trosbekännelsen och förstår vem Jesus är.

Det påminner om en berättelse ur ett annat evangelium, det som brukar kallas missionsbefallningen i Matteusevangeliet (Matt 28:16-20). Efter uppståndelsen kommer lärjungarna till ett berg där Jesus möter dem. De faller ner och tillber honom, men några tvivlade, står det. Då ger Jesus dem uppdraget att gå ut och göra hela världen till lärjungar. Allihop. Det står inte att de tvivlande fick gå hem och resten fick uppdraget, utan dem allihop. Även tvivlarna. Kanske för att Jesus förstår att även den som tvivlar kan vara den som bäst förstår vem han är.

Att tvivlaren Tomas avger sin bekännelse och att tvivlarna finns med vid missionsbefallningen tänker jag ligger helt i linje med vad Jesus predikat under sin tid på jorden, om Guds rike. I Guds rike är alla välkomna, oavsett vilka vi är och vad som hänt i våra liv. Där ska många som är sist bli först och den minsta ska bli den största. Där gäller omvända värdeskalor och regler mot vad vi är vana vid i den vanliga världen, och där kan en tvivlare bli en apostel. Allt vi behöver göra är att lita på och ta emot guds kärlek och förlåtelse. Vi får lyssna på berättelserna och vittnesmålen om den uppståndne Kristus och öva oss i tilliten, att den kärlek som besegrade döden också är en kärlek som finns för mig.

Varför söker ni den levande här bland de döda?

Predikan på påsknattsmässa 19/4 2014 i Vaksala kyrka.

Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet. Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Lukas 23:55-24:12)

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan måste ha tett sig obegriplig för kvinnorna där vid graven. En sån där fråga som man inte bara har svårt att svara på, utan som liksom bygger på helt andra förutsättningar än de man tror att man har för handen. De hade kommit för att ta hand om den döda kroppen, för avslutning, begravning. På ett ohyggligt sätt hade inte bara deras vän och mästare dött en grym död. Med honom hade deras hopp och drömmar grusats. De var inställda på att få avsluta för att kunna gå vidare, att en stund få sörja men att sedan hitta ett nytt sätt att gå vidare med livet. Och nu var kroppen borta, ingenting var avslutat eller dött eller som det borde vara. Och så den här frågan, nästan retsam: Varför söker ni den levande här bland de döda. En fråga som i sin självklarhet vänder upp och ner på allt. Den innehåller ett spirande hopp, en möjlighet att situationen inte är så hopplös som det verkade, att det kanske inte är avslut som de kom dit för, utan en ny början.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Lärjungarna inne i staden får på ett sätt också frågan, om än indirekt. De söker kanske inte så konkret efter Jesus som kvinnorna vid graven gjorde, men också de var inställda på död, avslut. Så inställda att de inte ville lyssna på kvinnorna som kom tillbaka från den tomma graven. När de försökte förklara att det ofattbara hade hänt och att hoppet inte var ute, blev de avfärdade – av alla utom Petrus. Kanske hade Petrus inte riktigt gett upp det där hoppet. Kanske väckte frågan också något i honom, att hans uppgift inte var att stanna i döden och hopplösheten, utan att istället söka efter någon levande.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan innehåller flera olika möjliga tolkningar. Ett spontant svar kan ju vara att de gör fel, kvinnorna. Att den levande inte finns bland de döda och att de ska någon annanstans och leta. Och så har väl frågan ofta tolkats, särskilt som det är uppenbart att Jesus är borta. Samtidigt är det kanske inte så dumt tänkt. Att Jesus är levande innebär ju en radikal förändring – han är inte bara ”inte död”, utan en som har varit död men besegrat döden. Han är levande i en särskild bemärkelse av ordet – uppstånden, den levande Guden. Och det skulle Jesus inte kunna vara, utan att först ha varit bland de döda.
Den levande Guden, är en Gud med erfarenhet av döden – mycket konkret, men också i vidare bemärkelse. Uppståndelsen var inte bara en historisk händelse, den innebär också en egenskap hos Gud, och pekar på ett gudomligt mönster – uppståndelse¬mönstret – som genomsyrar hela livet. Den levande Guden går genom död till liv, och kan hjälpa oss att hitta det levande, det friska, hoppet mitt i allt det som verkar vara död, sjukdom, hopplöshet. Gud är den levande Guden, en Gud bland de levande, men också en Gud som gör levande. En levande Gud innebär ett hopp, ett hopp om en kärlek och ett liv som kan bära oss genom hela livet, inte en kortsiktig tröst utan ett hopp som håller i liv och död.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan kan vi bära med oss även idag. Vågar vi lita på att Gud faktiskt är den levande Guden som bär oss genom död och liv, och vars kärlek är starkare än döden? När kvinnorna vid graven fick frågan, vändes deras tillvaro upp och ner, de fick nya perspektiv och skickades ut på nya uppdrag, där det första var att berätta för lärjungarna. Mötet med den levande Guden ger nya möjligheter och utmaningar, det väcker också hos oss ett hopp om att livet är starkare än döden. Det hoppet kan också ge oss mod, initiativ och kraft att försöka se det levande i det till synes döda, se möjligheter där människor förblindas av problem och svårigheter. Den levande Guden har uppdrag och uppgifter också för oss. Och mitt i allt det svåra, det arbetsamma eller det som verkar som död, får vi bäras av hoppet, att Gud är den levande Guden, den Gud som ger liv.

Lovsång och kamprop

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 9 april. Texten hör till Palmsöndagen.

Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” (Lukasevangeliet 19:28-40)

Det är en lite märklig scen. Vi känner igen den – dels finns den ju avbildad här på altartavlan i Salabackekyrkan. Dels läses den här berättelsen faktiskt två gånger om året i kyrkan, vi läser den ju också på första advent.

Men nu, på väg mot påsken, läser vi texten i sitt sammanhang. Under ganska många veckor nu har vi följt Jesus på väg mot Jerusalem och mot korset. Och nu passerar han gränsen, stadsgränsen in i Jerusalem men också en gräns när det inte går att vända tillbaka. Han blir mottagen som en kung, men det betyder också att han inte kan dra sig tillbaka och låtsas som ingenting.

Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna finns med i alla fyra evangelierna. Fyra olika vinklar eller perspektiv finns på berättelsen, som alla tar upp just åsnan, att Jesus inte rider in på en stridshäst utan de vanliga människornas färdmedel, åsnan. I alla berättelserna finns också med hur folket tar emot honom och hälsar honom som en kung.

Men i Lukasevangeliet som vi just hörde finns en detalj som de andra inte har med, och det är den som är precis på slutet. Den religiösa eliten, de som har makten i Jerusalem blir upprörda över hur folket ropar och beter sig. De försöker säga till dem, men säger också till Jesus att han måste få tyst på dem. Men då svarar Jesus, att om folket tystnar kommer stenarna att ropa.

Det är en fantastisk bild, och en bild som har inspirerat många kristna genom tiderna. Tanken att lovsången till Gud är som en naturkraft, att det finns som en längtan till Gud som inte går att stoppa. Att själva skapelsen ropar till Gud oavsett vad vi själva tänker och känner.

Och kanske är det inte bara lovsång som ropas. Folkets hosiannarop runt Jesus var inte bara en hyllning till en Gudsman. Det var säkert också – uttalat eller mer underliggande – protestrop mot ockupationen och förtrycket. När de religiösa ledarna vill att Jesus ska få tyst på folket handlar det nog bara i viss mån om att de tycker att Jesusföljarna stör ordningen eller tillber på fel sätt. Säkert är de också rädda för hosiannaropen ska förvandlas till demonstrationer och uppror och hota den politiska ordningen och makten.

Lovsången och kampropen hör ihop. Att lovsjunga Gud står inte i motsats till att protestera mot orättvisor och arbetet för en annan värld. Vi får både lovsjunga i tacksamhet och ropa ut vår ilska över lidande, förtryck och maktmissbruk. Och skulle vi bli alltför liknöjda med hur saker är, bli alltför bekväma och nöja oss, så kommer stenar och träd protestera. Själva skapelsen ropar efter rättvisa, längtar efter Gud och vi ska ropa tillsammans med naturen och djuren, med de fattiga och förtryckta.

Jesus rider där som en märklig kung. Med ett alldeles särskilt uppdrag men utan kungens vanliga tecken. Och han vet att folkens hurrarop om bara några dagar kommer bytas ut mot ett annat rop: korsfäst. Jesus vet att han är på väg mot döden men låter folket ropa och hurra, och påminner om att även stenarnas och trädens rop i lovsång men också rop på rättvisa finns med. Kanske som en påminnelse till dem men också oss, att Guds kärlek, Guds längtan efter rättvisa och solidaritet med de minsta och svagaste, den är inte beroende av våra insatser. Den är själva grunden för tillvaron och den som bär i liv och död. Guds kärlek är inte beroende av oss som hejaklack – vi får stämma in i sången och ropen, men det är inte vi som bär fram Jesus, utan det är Jesus som bär oss. På korset är han den hånade och slagne, den minste och svagaste och just därför den som bär allt.

Försoning förutsätter sanning

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 2 april. Texten hör till 5 söndagen i fastan.

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. (Första Johannesbrevet 1:8-2:2)

Den här veckans tema i kyrkan är ett enda ord: Försonaren. Det syftar på Jesus, men vad betyder det?

Om man slår upp ordet försoning eller försonas i ordlistan står det att det betyder ”bli sams”. Två personer – eller i vissa fall länder – som varit osams eller oeniga blir sams. Men att försonas är inte alltid något som handlar om två parter, utan en människa kan också försonas eller försona sig. Då menar man snarare acceptans, att man ”blir sams med” hur en situation är eller sakernas tillstånd. Att det inte blev som man önskade eller drömde, att man valde fel eller att något tog slut.

Försoning handlar om något annat än straff och rättvisa, något mer än att bara ställa till rätta. Om förlåtelse snarare än straff. Ett känt exempel som nu börjar bli några år gammalt så att ni konfirmander kanske inte känner till det, är den stora sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika.

Under många år styrdes Sydafrika av en liten vit minoritet, som med hjälp av rasistiska lagar, ekonomisk ojämlikhet och polisiärt våld höll den stora svarta och färgade majoriteten i förtryck i ett system som kallades apartheid. När regimen till slut föll i början på 1990-talet, efter lång befrielsekamp med stöd från många människor världen över, stod situationen och vägde – skulle det gå att vända utvecklingen bort från våld och diskriminering till ett välmående land med verklig mångfald? Och hur skulle man hantera den våldsamma historien som en så stor del av landets befolkning levde med?

Presidenten Nelson Mandela, valde att inte ha stora rättegångar för att ställa alla som verkat inom apartheidregimen till svars, så som man till exempel gjorde i de så kallade Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget när nazister ställdes till svars. Men han sopade inte heller allt under mattan. Han insåg att det viktigaste för att landet skulle helas var ärlighet och sanning, att människor skulle få erkännande och upprättelse i vad som faktiskt hänt och man snarare behövde läka sår än att utdela straff. Han tillsatte en sannings- och försoningskommission under ledning av ärkebiskopen Desmond Tutu. Det blev som öppna hearings, där alla som frivilligt berättade om vad de utsatt människor för under apartheid fick amnesti, alltså inte kunde straffas i domstol. Det blev också, och kanske framför allt, en möjlighet för alla som drabbats av våld och förtryck att få berätta om vad de utsatts för.

En grundtanke var det som står i Johannesevangeliet: sanningen ska göra er fria. Att försoning är ett högre mål än att peka ut enskilda personer och straffa dem. Att det viktigaste för att läka ett sårigt land inte är att utdöma straff utan att ärligt se och förstå vad som faktiskt hänt. Därför är också sanningen en nödvändig förutsättning för försoning. Det handlar inte om att sopa under mattan och låtsas som om ingenting hänt, eller att säga att det där som hände spelade egentligen ingen roll och nu går vi vidare. Tvärtom måste försoning inledas med ärlighet och sanning, att allt lyfts fram i ljuset.

Allt det här gäller också vår försoning med Gud. Att Jesus är försonaren betyder att han är länken, den som upprättar relationen mellan Gud och människor, att det är genom honom vi blir sams med Gud. Hela tiden finns det saker som är hinder för att ha en verklig, djup relation mellan mig och Gud, och mellan mig och andra människor. Det kan vara saker jag gör medvetet och aktivt fel, men det kan också vara min avundsjuka, min egoism, min oförmåga att se saker ur andras perspektiv. Men Guds svar är inte straff utan förlåtelse, försoning. Och det förutsätter ju sanning och ärlighet.

Det är precis det här som texten vi hörde handlar om. Att om vi låtsas som om ingenting är fel, att vi gör allt perfekt och inget står mellan oss och Gud eller andra människor, så lurar vi oss själva. Då finns inte sanningen i oss, som Johannes skriver. Men om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig och förlåter oss. Och som han skriver, vi ska såklart försöka leva så gott och rätt som möjligt. Men när vi misslyckas, och det kommer vi att göra, då finns det någon som står vid vår sida och för vår talan. Någon som genomlevt smärtan, sveket och sorgen. Som vet hur det är att vara människa. Vars kärlek är så stark att inte ens döden rår på den. Försonaren Jesus.

Jesus möter oss när vi delar brödet

Reflektioner på Mässa med musik, Salabackekyrkan i Uppsala, onsdag 26/3 2014. Texten är för kommande söndag, Midfastosöndagen.

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. (Psaltaren 107:1-9)

Gud mättar de hungriga med allt gott. Den här veckan förbereder vi för en söndag som kallas brödsöndagen, och vi läser texter om hur Jesus mättar människor med bröd men också om hur han talar om sitt eget kött och blod. Det handlar både om bröd i världen och om nattvardens bröd.

För det hänger ihop. Den lilla brödbiten som mer liknar papper eller möjligen ett kex som vi bryter i nattvarden kanske inte verkar ha så mycket gemensamt med den mat som vi äter till vardags. Men nattvardens bröd som delas med alla vid ett bord där vi alla är lika, det är en både ett möte med Jesus själv och ett tecken på hur det egentligen borde vara i världen.

En vanlig kväll på tv kan vi både se bilder från naturkatastrofer, torka, flyktingläger eller andra ställen där människor svälter varvat med matlagningsprogram och reklam för mat i överflöd. I våra mataffärer finns färska grönsaker influgna från hela världen och mer mat än vad som går att sälja, så att mycket slängs, samtidigt som det utanför sitter människor och tigger för att ha råd att äta överhuvudtaget. Att människor hungrar i världen beror inte på att det saknas mat och resurser, utan på att de är så ojämnt fördelade. Nattvardens gemenskap, där var och en får lika mycket och där vi var och får komma oavsett vilka vi är, blir en sorts motvikt, en bild för hur Guds rike är och hur vår värld skulle kunna vara.

Men nattvarden är inte bara en symbol. Jesus har lovat att han själv möter oss där. Fast vi inte kan förstå hur, så tar på något sätt emot Jesus själv. När vi hungrar och törstar efter något mer i våra liv, så får vi möta honom här. Vad vi än har gjort eller varit med om tas vi emot som vi är, med förlåtelse och kärlek. Det är också därför vi sjunger om Guds lamm precis innan nattvarden, för att påminna oss om att det är den Gud som dör för oss som vi får möta här.

Idag har konfirmanderna pratat om ondskan, och om hur Gud kämpar mot det onda, ytterst genom att som ett offerlamm ta på sig allt det vi gjort fel. Som ni ser ligger det ett lamm här med lappar, där står allt som vi vill lämna över. Om en stund ska vi få be vår bön om förlåtelse, och då får även allt det finnas med och vi lämnar över det till Gud.

Gud mättar de hungriga med allt gott. Men vi måste vara Guds medarbetare och hjälpa till att fördela mat och resurser i världen. Och när vi inte lyckas leva så som vi vet att vi vill och borde, då får vi vända oss till Gud och be om förlåtelse och hjälp.

Säga ja utan att veta konsekvenserna

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 19/3 2014, inför Jungfru Marie Bebådelsedag.

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

Går det att säga ja till något som man inte förstår? Maria måste ha varit väldigt förvirrad där. Bara att få besök av en ängel är ju något som inte händer varje dag, och så hade han dessutom en väldigt märklig fråga. Eller fråga och fråga, det är ju ärligt talat mer som ett påstående. Så vitt vi vet var Maria en ganska vanlig ung tjej, kanske inte mycket äldre än vad konfirmander brukar vara, som levde sitt liv som alla andra. Och nu står där en ängel och säger att hon är högt benånad och ska föda ett barn som är Guds son fast hon inte på något rimligt sätt kan vara gravid.

Men hon säger ändå ja. Utan att kunna överblick konsekvenserna, bara förstå att det här kommer att förändra hennes liv. Men hon förstod nog ändå på något sätt att det här var viktigt och stort och spelar roll. Och om Gud nu gett henne ett sånt här uppdrag, så fick väl Gud också se till att hon klarar av det.

Maria är en så speciell person i Bibeln och i världens historia, den som fick bli mor åt Gud själv. Men på vissa sätt är hon också alldeles vanlig. Och därför, tror jag, har hon blivit en så älskad person bland många kristna. Av alla helgon och bibliska personer är hon nog den som flest kristna både känner till och har en relation till på något sätt.

Maria sa ja utan att riktigt kunna överblicka konsekvenserna. Hon väntade inte på försäkringar och skyddsnät och en verksamhetsplan och alla kort på bordet. Hon förstod att Gud hade en uppgift för henne och klev rakt ut. Hon sa ja, och då växte Gud själv i henne. Och där är hon också en förebild för oss. Vi vet inte alltid hur och på vilket sätt Gud behöver oss. Sällan är det väl heller så tydligt att det står en ängel i dörren och talar om det för oss rakt ut. Men ibland dyker det upp människor i vår väg som behöver oss. Ibland blir det tydligt att det finns en uppgift som just jag kan och behöver göra. Ibland finns det ett behov som jag kan fylla. Ibland ser vi inte vart det kommer leda oss eller vad konsekvenserna blir. Men en sak kan vi lära oss av Maria: om vi säger ja till Gud så kommer Gud inte svika oss. Och när vi säger ja, då kan Guds kärlek växa i oss och leda oss framåt.

Den dubbelt smorde - om lidandet som segerväg

Predikan på 2 söndagen i fastan, 16 mars 2014 i Sinnesromässa, Salabackekyrkan i Uppsala. En version av samma predikan hölls i Årstakyrkan, Uppsala, samma förmiddag.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Markusevangeliet 14:3-9)

Vi är långsamt på väg mot korset. I fastan, de fem-sex veckorna före påsk följer vi Jesus och lärjungarna på väg mot Jerusalem och korset. Trots att många runt Jesus inte ville se det, så rör de sig, geografiskt och mentalt, mot Jerusalem och mot döden.

I berättelsen idag får vi höra om hur en kvinna smörjer Jesus huvud med en dyr och lyxig olja. De runt omkring blir nog både lite generade över hennes känslouttryck men också upprörda över slöseriet. Men Jesus säger ifrån och tar kvinnan i försvar, och avvisar också deras ord att de ville ge pengarna för oljan till de fattiga. Kanske tyckte han att de hycklade – det är lätt att tala om att ge pengar till de fattiga men skulle de verkligen ha gjort det? Men sen säger han det där jobbiga: att hon förbereder hans begravning. Och det vill lärjungarna inte lyssna på.

Jag tänker att smörjelsen i den här berättelsen har en dubbel betydelse, och att de två betydelserna hänger ihop. Jesus säger själv att det är en smörjelse för begravning. Man använde ofta kryddade oljor vid begravning, och ni minns kanske att det var det som kvinnorna hade med sig som gick till Jesu grav där på morgonen när de fann graven tom.

Men smörjelsen är också tecknet på något annat. Ordet Messias betyder just ”den smorde”, och att någon var smord betydde utvaldhet och att vara smord till en uppgift. Även kungar smordes när de kröntes.

Det är här de två betydelserna möts och hänger ihop. Jesus är Messias, den utvalde, kungen. Men hans uppgift är döden. Hans kröning eller kallelse är inte någon fest på ett slott eller högtidlig ceremoni. Hans kröning sker på korset. Det är genom att gå i döden som han besegrar den, och genom att dela vårt lidande, vår smärta visar han vem Gud är, och att Guds kärlek är starkare än allt, till och med döden. Jesus begravningssmörjelse är hans kungasmörjelse.

Man kan ju förstå att lärjungarna inte ville se och förstå det. Det är lättare och roligare att tänka sig en kungakröning med pompa och ståt än en förnedrande avrättning, såklart. Men det är just där Jesus visar sitt uppdrag och vem han är. Den som väljer lidandet för kärlekens skull, snarare än glans och ära.

Fastan är perioden där vi får följa Jesus mot Jerusalem och korset. Tiden när vi får fokusera på de allvarliga sidorna i livet. Men det är också tiden så vi särskilt får minnas att Jesus också följer oss. När vi går lidandets och smärtornas väg så går vi inte där ensamma. Den kung som inte krönts i katedraler och palats utan genom döden på korset är vår följeslagare.

Fastan handlar om hunger

Reflektioner på Askonsdagens Mässa med musik, Salabackekyrkan 5 mars 2014

Ni fastar under bråk och gräl

och skändliga slagsmål.

Som ni fastar i dag

blir inte er bön hörd i höjden.

Är det en sådan fasta jag vill se:

en dag då man späker sig,

hänger med huvudet som ett strå,

ligger i säck och aska?

Kallar du det fasta,

en dag som behagar Herren?

Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: ”Här är jag.” (Jesaja 58:4-9)

 
Vad ska det här med fasta vara bra för egentligen? Är det ett självspäkande som är till för att pina oss? Eller ett sätt att visa hur fromma eller duktiga vi är? Det verkar ju som att det är just sådant som profeten Jesaja reagerar mot i alla fall. Fastan handlar enligt honom inte om att plåga sig för att visa upp sig, eller att försöka blidka Gud genom att späka sig, utan om att befria de förtryckta och dela med oss till de fattiga. Fastetiden i vår kyrkotradition kan handla om att avstå något för att påminnas om vad som är viktigt i livet. Det är en förberedelsetid inför påskfirandet och en period av eftertänksamhet och enkelhet.

En stark tradition i vår kyrka är också att fastetiden är en av de stora kampanj- och insamlingsperioderna för Svenska kyrkans internationella arbete. Temat i år liksom de senaste åren är Allt för att utrota hungern. Och jag tänker att hunger är ett viktigt tema och nyckelord på flera sätt i fastan.

På många platser på jorden är människor hungriga rent fysiskt. Trots att det egentligen finns tillräckligt med resurser för att alla människor i världen skulle kunna äta sig mätta. Men de resurserna är ojämnt fördelade och vi lever i överflöd medan andra hungrar. Att engagera sig i fastekampanjen kan både handla om att samla in pengar för att rent praktiskt fördela om en del av de resurserna i arbete för långsiktig jordbruksutveckling eller på andra sätt arbete för att fler ska slippa vara hungriga. Men det kan också vara att bidra på ett mer övergripande sätt till att minska resursslöseriet. En av delarna i fastekampanjen är fasteutmaningen Sluta släng – en utmaning till oss att inte slänga så mycket mat, utan planera mer, köpa mindre onödig mat, ta hand om rester mer osv. Det slängs tonvis med mat varje år i vårt land och med lite bättre planering skulle de resurserna kunna användas mycket bättre. Båda de här sakerna tänker jag kan vara sätt som vi delar vårt bröd med den hungrige, som Jesaja skriver.

Men jag tänker att fastan också kan handla om hunger på ett annat sätt. En möjlighet för oss att reflektera kring vad vi innerst inne hungrar och längtar efter. Vi får hela tiden massor med intryck, genom reklam, kompisar, medier i skolan och på jobbet med saker vi borde vilja ha eller förväntas vilja vara. Men vad är det vi innerst inne längtar efter? Vad är det vi behöver? Fastan kan vara en möjlighet att skala bort några av de rösterna. En chans att lyssna längre in, att ge plats för även sådant som skaver och inte är så enkelt. Kanske kan man inte riktigt känna den där hungern om man hela tiden matar på med annat. Genom att skala bort finns det plats för det viktigaste.

Om en liten stund ska vi ha en speciell rit som brukar förekomma på askonsdagen. Under förbönen kommer det finnas möjlighet för den som vill att komma fram till altaret och få ett kors tecknat i pannan med aska. Det är en tradition som funnits i kyrkan i många århundraden. Askan är ett tecken på botgöring och en påminnelse om vår dödlighet. Men aska är också ett tecken på renhet, och ur askan, döden, är det som nytt liv kan växa.

Ta chansen att låta denna fastetid bli en tid att hjälpa till att mätta andras hunger och samtidigt ge plats att känna din egen hunger efter det som är viktigt i livet.

Kärlekens väg - en meningsfull väg genom lidande

Predikan på Fastlagssöndagen 2/3 2014, Högmässa i Vaksala kyrka. Psalmen som nämns är nr 38 För att du inte tog det gudomliga.

De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Markusevangeliet 10:32-45)

De verkar inte ha en aning om vad de ger sig in på. De har inte fattat nånting. Det är åtminstone min känsla när jag hör lärjungarna försöka se till att de ska få hedersplatserna. Trots att Jesus just har förklarat att vägen till Jerusalem betyder lidande, förnedring och död innan uppståndelsen, lyssnar inte lärjungarna på det örat. De ser framför sig ett segertåg. Kanske en revolution, kanske att mottas som hjältar och befriare. I vilket fall såg de mer härlighet och gästabud framför sig, än korsfästelse och död. När Jesus allvarligt frågar om de verkligen är beredda att dela hans väg svarar de sorglöst ja. De verkar verkligen inte ha fattat alls.

Jesus väg mot Jerusalem är kärlekens väg, och det är alltså även dagens tema. Kärlekens väg är inte någon rosa fluffig mysväg kantad av rosenblad och romantik som man kan gå så länge det känns härligt och lätt. Kärlekens väg som Jesus pekar på är något helt annat. Den kärlek som Gud känner, som Gud är, och som vi får uppleva en aning av, den går djupare än känslor. Det är en självutlämnande, drivande kraft som leder Jesus genom lidande och död för att ge oss liv. Den beskrivs poetiskt i den gammaltestamentliga texten, att den är stark som döden, och att mäktiga vatten inte förmår släcka den. I episteltexten beskriver Paulus hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val: genom Jesus har Gud försonat världen med sig själv och vek inte undan från någon smärta. Den insikten tvingar Paulus att själv gå kärlekens väg, ställa sitt liv och sitt verk i försoningens tjänst.

Jesu kärleks väg leder också oss potentiellt genom lidande, eller åtminstone tjänande. Att drivas av kärlek innebär åtminstone ibland att sätta sig själv och sina behov åt sidan för någon annan eller några andra. Det kan ske i de egna relationerna och i det lilla. Men också som en livshållning. När lärjungarna ber Jesus om hedersplatserna i det tänkta segertåget, så ifrågasätter han i sitt svar inte bara om de klarar av att gå hans väg och dela hans lidande. Han ifrågasätter också deras mål och motiv. De var ute efter makt och ära, men ”så är det inte hos er”, säger Jesus. Den som vill vara främst i Guds rike ska vara allas slav. Det är i tjänandet, att finnas till tjänst för andra, att avstå något från sitt eget för någon annan som är nyckeln till att följa kärlekens väg. Här hör vi också ekot från de senaste veckornas evangelieläsningar, där vi flera gånger på sistone läst texter där Jesus talar om att många som är sist ska bli först. Det är inte bara ett upplyftande av dem som har lite makt, resurser och positioner, att Jesus kommer till de fattiga och förtryckta. Det är också en påminnelse om att den vanliga världens värdeskala inte gäller i Guds rike, utan att det är genom ödmjukande, tjänande och kärlek som vi kommer närmare Gud, snarare än genom att söka det som ytligt sett ser ut som framgång. Där är Jesus själv den största förebilden. Som vi sjöng i psalmen: för att Jesus avstod från äran, för att han valde smärtan, för att han delade den med oss vet vi vad Gud är, vem Gud är och var Gud är.

Kärlekens väg är Jesu väg genom död till liv. Av kärlek delar Jesus det mänskliga livets villkor ända in i döden för att vi ska få liv. Och tillsammans med honom får vi inspireras och följa kallelsen att gå med honom där på kärlekens väg. Det är inte alltid så lätt. På onsdag inleder vi på allvar fastan i kyrkoåret, en period av reflektion och eftertanke, av att avstå och öva oss i enkelheten, stramheten, tjänandet. Att kliva åt sidan och ge plats för något och några andra i våra liv. Traditionellt har ju kyrkans fasta handlat om mat, att avstå t ex kött och regler för hur man äter olika dagar. Idag är det kanske vanligare i den svenskkyrkliga traditionen att ge ett fastelöfte inför sig själv att antingen avstå något, eller lägga till något. Det man avstår kan ju antingen vara något ätbart som leder till lite mer stramhet och lite mindre njutning – kött, socker, alkohol eller något annat. En del avstår tv-tittande eller kanske Facebook för att få mer tid för reflektion. Eller så lägger man till något – läsning av bibeltexter eller andaktsböcker, kanske hittar man en ny rutin för morgon- eller aftonbön. Under fastan pågår ju också en av de stora insamlingskampanjerna för Svenska kyrkans internationella arbete. I år liksom de senaste åren är temat Allt för att utrota hungern. Att avstå något av sina pengar och kanske sin tid för att kampanja och opinionsbilda i frågor som är avgörande för våra fattigaste systrar och bröder i världen är ett viktigt och angeläget fastelöfte.

Tillsammans med Jesus får vi öva oss på att gå kärlekens väg. Men vi får göra det i vissheten om att han har gått där före oss. Kristi kärlek lämnar oss inget val, men vi behöver inte gå genom en okänd terräng. Vi går inte först. Vad som än händer oss, vilken smärta och lidande vi än får utstå vet vi att Gud själv genom Jesus upplevt det förut. Och vi kan gå där, inte på grund av vår egen duktighet utan på grund av kärleken som bär oss. Så får vi upptäcka mer av kärleken genom tjänandet, mer av Gud genom att avstå från något för andra. Vi får gå med honom på kärlekens väg genom lidande, mörker och död till nytt liv.

Kämpa för nåden? Öva på tilliten

Reflektioner mässa med musik i Salabackekyrkan onsdag 12/2 2014 

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Filipperbrevet 3:7-14)

Vad är det egentligen som är värt någonting? Vad är värt att lägga tid och pengar på, vad är värt att sträva efter, vad är värt att offra saker för? Det är säkert olika för olika människor – både vad som är det mest värdefulla, och hur mycket vi är beredda att jobba eller offra för det.

En del är beredda att lägga tusentals timmar på träning eller övning för att bli riktigt bra på en sport, spela ett instrument eller att lära sig allt om ett specialintresse. Andra är beredda att lägga enorma summor på ett samlarobjekt eller precis rätt kläder eller prylar. För någon kan en ideologi eller tro eller sakfråga vara så viktigt att man ger all sin tid och kraft för det engagemanget. För andra kan det vara kärleken till en annan människa eller sina barn eller familj som är värt allt annat. För en del är det svårt att känna att nånting är sådär riktigt viktigt, eller värt att offra allting för.

Det är den här känslan av att vara beredd att ge allt som jag tror att Paulus försöker formulera i texten vi nyss hörde, om hur Kristus nu är värt allt för honom. Och mer specifikt hur det som förut var det mest värdefulla nu plötsligt inte alls är så intressant längre. Som han målande beskriver, att han kastar det på sophögen. Innan Paulus blev kristen var han en laglärd och from farisée, en sådan som följde den judiska lagen till punkt och pricka och uttryckte sin strävan mot ett rättfärdigt liv genom att försöka leva så perfekt som möjligt enligt reglerna. När han skriver att det som han förut strävade efter och såg som en vinst nu har blivit något han ser som en förlust, tänker jag att det kan vara det han syftar på. Han har lämnat strävan efter att försöka leva perfekt och försöker istället leva nära Kristus, lära känna honom, och lita på att det är tron, tilliten som spelar roll och inte handlingarna. Men det betyder inte att han bara lutar sig tillbaka, tvärtom så ”sträcker han sig mot det som ligger framför och löper mot målet”.

 Precis här ligger den paradox som finns i det kristna livet. Temat på söndagen som kommer – som den här texten är hämtad ifrån – är Nåd och tjänst. Två kanske lite gammaldags kyrkord, men som handlar dels om det vi får – nåden, alltså förlåtelse och kärlek som ges oss gratis, fritt och för intet – och det vi ger – tjänsten, att dela med oss, ge vidare, offra något av vårt eget. Vår relation till Gud är beroende av våra prestationer eller vår duktighet, vi behöver inte träna 10 000 timmar på att skickliga på att ha en relation till Gud. Men samtidigt som vi får leva i den nåden, finns också en förväntan att vi ska stå till tjänst för Gud, skapelsen och andra människor. Det blir ett växelspel mellan att ge och ta emot, att vila i Guds kärlek och ge den vidare till andra, att bli speglar för Guds nåd i världen.

Men det finns också något specifikt just i relationen mellan arbetet, strävan, viljan att offra allt för Kristus, och det faktum att vi bara får ta emot nåden och förlåtelsen, inte kan arbeta för att förtjäna den. Och jag tänker att det kan vara en strävan och ett arbete i sig: att öva sig på att lita på nåden. För många av oss är det en inte helt lätt tanke att ta till oss. Vi är så vana från resten av livet och samhället att det är så viktigt att kämpa, vara duktiga, prestera. Att det som är värt allt också måste kosta. Att då hävda att det allra största och viktigaste, Kristus själv, hans kärlek och förlåtelse, den kan vi aldrig kämpa oss till utan bara ta emot gratis, det går liksom på tvärs mot allt. Och kanske är det just där strävan och kämpandet ligger: att öva på att ta emot. Att lära känna Jesus. Släppa taget och vila i tilliten. Det kanske tar ett helt liv, men det är ett mål värt att springa mot.

Att känna igen ljuset

Predikan på Sinnesromässa på Kyndelsmässodagen 2/2 2014 i Salabackekyrkan. Psalmen som nämns i slutet är 744 Barn och Stjärnor.

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,

i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Lukasevangeliet 2:22-40)

Det händer ofta märkliga saker kring Jesus. I texten vi hörde nyss så ska Maria och Josef gå med det lilla Jesusbarnet till templet för att offra och tacka – en rit som har kanske lite samma funktion som barndopen har idag även om de delvis har en annan innebörd. Precis som alla andra nya föräldrar kom de med sitt barn. Men när de kom fram möttes de av något ovanligt: två profeter, Symeon och Hanna. Båda såg de och förstod att det här barnet var något alldeles märkligt, och orden som Symeon säger har blivit en känd bön eller sång som använts i kyrkan genom historien: Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat…

Men sedan säger han något märkligt till Maria: att Jesus ska bli ett tecken som leder till strid och att ett svärd ska gå genom Marias egen själ. Nu måste ju Maria ha varit lite luttrad efter att ha fått besök från ängeln Gabriel och herdar och österländska stjärntydare och allt annat konstigt som hänt kring det här barnet. Men ändå.

Den här söndagen kallas kyndelsmässodagen. Ordet kyndel betyder ljus, och ljuset står i centrum den här dagen. Vi tänder ju nästan alltid ljus i kyrkan – på altaret, i förbönen och många kommer in i kyrkan och tänder ett eget ljus vid andra tidpunkter. När någon döps så tänds ett dopljus. Det är en påminnelse om Jesus som säger Jag är världens ljus.

Och det är Jesus som är ljuset framför andra. När den gamla Symeon som väntat ett helt liv för att få se Messias sjunger av glädje, så säger han just det, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel. Det där är ju lite ovana ord för oss, men att Jesus är ett ljus för ”hedningarna” som Symeon säger, betyder att Jesus kommer till alla människor, inte bara det judiska folket. Var och en, oavsett vilka vi är, kan lära känna det ljuset, lära oss känna igen det, sprida det vidare och vara ljus för varandra.

I sången förut sjöng vi om hur det lilla ljus vi har ska få lysa klart. Den sjungs ofta som en barnsång men det finns ett och annat att ta till sig där även för oss som är vuxna. Ljuset Jesus, och ljuset i oss ska få lysa klart och inte döljas. Och många krafter vill trycka ner oss, kväva vår livslåga och blåsa ut ljuset, men vi får lita på att Jesus, ljuset är starkare än så. Ett litet ljus kan lysa upp ett helt rum, och en liten liten låga i oss kan sprida både ljus och värme och få bäras vidare. Ljuset blir inte heller mindre när det delas, utan blir mer, större, precis som kärlek och gemenskap.

Runt det lilla Jesusbarnet händer det märkliga saker, och runt honom fortsatte människor genom hans liv att se och lära sig saker om Gud och om sig själva. Hans ljus spred sig när han mötte människor och deras liv förändrades. Också idag får vi möta Jesus och låta hans ljus falla över oss, hjälpa oss att se på oss själva och varandra med hans blick och känna igen ljuset i andra människor.

Hanna och Symeon kände igen ljuset när de såg Jesusbarnet. De delade med sig av sin glädje spred ljuset vidare. Så får vi också göra. Och när vi inte orkar allt vi önskar får vi lita på att ljuset också bär oss. I psalmen vi ska sjunga allra sist idag uttrycker Ylva Eggehorn det så vackert:
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss."

Tron kan inte bevisas

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan onsdag 22/1 2014. Evangelietexten är för kommande söndag, Tredje efter trettondedagen.

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen. (Johannes 4:46-54)

Går det att tro på något utan bevis? Om någon berättar något som låter osannolikt eller märkligt, då vill vi oftast att de ska förklara eller bevisa att det hänt eller hur det kunde hända.

I berättelserna om Jesus, och kanske inte minst berättelserna om under, så finns ofta frågor om tro och tillit i botten. Människor kommer till Jesus för att de tror och hoppas att han kan hjälpa dem, men många är också frågande kring vem han är och om han verkligen är något särskilt.

I den här berättelsen är det en rik och högt uppsatt man som har rest långt för att be Jesus om hjälp att bota sin sjuka son. Han har uppenbarligen ansträngt sig, men Jesus låter lite sur. ”Om ni inte får se tecken och under tror ni inte”, säger han och vill kanske nå djupare än att bara göra spektakulära saker. Och han följer inte med till den sjuka sonen, utan säger bara att han blivit frisk. Ämbetsmannen får lita på hans ord, och först när han kommer hem får han bekräftelse på att Jesus faktiskt gjort vad han bett honom om.

Det här är på sätt och vis en typisk berättelse om Jesus. Dels att han faktiskt inte alltid framstår som så mild och snäll, utan tvärtom utmanar den som kommer till honom. Dels att han ger ett oväntat svar – men just genom att säga eller göra något annat än det människor förväntar sig, så ger han på ett djupare plan svar på det som de frågar och längtar efter.

Jag tänker att det finns flera saker i den här berättelsen som också kan handla om oss idag och vår relation till Jesus. Det första är att det handlar om tro, och den kan inte bevisas. Varken att vi verkligen tror, eller det vi tror på. Själva tron handlar om tillit, och den kan inte bero på bevis eller fakta, utan om att lägga sin tilltro till någon. Det andra är att det kanske ganska ofta är som för ämbetsmannen: det är först i efterhand som vi kan se hur Gud finns i våra liv. Ibland känns det självklart och lätt, eller som en frid och närvaro. Men ibland kan vi be utan att alls se någon ljusning. Först i efterhand ser vi att Gud faktiskt var med när vi inte kunde se eller känna det.

Men jag tänker också på vad ämbetsmannen säger. När Jesus – kanske lite irriterat – säger att människor bara vill ha under och bevis, så backar inte mannen undan. Han ber inte om ursäkt utan håller fast. Han frågar inte ens, säger bara ”Kom innan mitt barn dör”. Och Jesus följer visserligen inte med, men botar sonen. Vi får be, fortsätta komma till Jesus, lita på att vår tro bär även när vi inte får precis det vi tänkt oss direkt.

Tron kan inte bevisas. Inte heller Guds kärlek. Men vi kan öva oss i att lita på den, och allt mer och mer upptäcka att den redan finns i våra liv.