Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
8Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera. (Jeremia 1:4-10)
Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika 15och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.(Markusevangeliet 3:7-19)
Ni har säkert läst dem, platsannonserna. Du ska ha lång erfarenhet men en färsk examen, vara stresstålig, flexibel, gilla att jobba i grupp men klara dig bra på egen hand och kunna ta initiativ men vara en lagspelare. Ha många bollar i luften och vara på hugget. Ibland verkar kraven orimliga och det är inte alltid lätt att känna igen sig, att det där är något för mig.
Om jag skulle sätta ihop en grupp som skulle förvalta och sprida en stor idé, bygga upp en rörelse som skulle spridas över hela världen och finnas i tusentals år, då skulle jag nog välja noggrant. Kanske formulera en sådan där annons med en lång kravlista. Det vore ju bra att ha några som förstod sig på det här med politik, några som var bra på marknadsföring, Någon ekonom och nån som var bra på projektledning. Det vore ju inte fel med några kändisar som drar till sig uppmärksamhet. Det gäller att bygga ett dreamteam.
Men så gör inte Jesus. Som vanligt, höll jag på att säga, så är det tvärtom med Jesus. För det första gör han ingen genomtänkt rekryteringsprocess där han annonserar och låter folk söka, inge personlighetstester och anställningsintervjuer eller arbetsprov. Och inte är det dem med formella meriter och lång erfarenhet som väljs ut. När han ska utse sitt dreamteam så var kärntruppen ett gäng fiskare. Bland de andra fanns tullindrivare, revolutionärer och andra som varken av andra eller antagligen sig själva skulle vara de man såg framför sig som ledare och representanter för en världsreligion. Men det var dem som Jesus valde.
Jesus ser bortom det yttre och utanför det som vi tar för givet när han väljer vilka som ska leda och vara apostlar i hans rörelse. Hans kallelse bygger inte på det vi har gjort eller det vi förtjänat, utan på vår potential. Gud har uppgifter för oss, och med Guds hjälp och på Guds uppdrag kan vi klara mycket mer än vi tror.
Det går aldrig! Känslan när man står inför en uppgift eller något man ska eller måste göra som verkar alldeles omöjlig. Hur ska det gå till? Hur ska jag klara av det där? Jag kan minnas känslan när jag stått på en trampolin och förväntades dyka ner i vattnet. Eller när jag övningskörde och skulle backa runt ett hörn. Småsaker, men ändå. Fast kanske framför allt från när jag förstod att Gud kanske ville att jag skulle bli präst. Jag?!? Hur ska det gå till?
Samma reaktion som profeten Jeremia får när han anar Guds kallelse att bli profet. Nej, jag kan inte, jag är för ung. Men Guds ord till honom är också Guds ord till oss: säg inte att du är för ung, eller för svag eller stammar eller är rädd för folksamlingar eller vad som är din ursäkt. Jag går med, säger Gud. Många andra i Bibelns berättelser har reagerat likadant: Jona som så ogärna ville följa guds kallelse att han gick till sjöss, Mose som menade att han inte var så bra på att tala, Maria som inte kunde förstå hur hon skulle kunna bli gravid som inte hade någon man. Nästan alla bibelns förebilder ifrågasätter Guds kallelse och undrar hur det ska gå. Men med Guds hjälp och på Guds uppdrag, så går det.
Gud har uppdrag för oss, var och en. Ingen av oss är perfekt, och kanske är det just våra svagheter som gud kan använda för att komma till nytta för andra människor ibland. Vi ska inte först göra oss anställningsbara, utan vi blir till nytta för Gud och för människor när vi ställer oss till tjänst.
Och det saknas ju inte uppgifter. Den senaste veckans nyheter har varit fylld av ett blodigt krig i gaza där hundratals civila dödats varav många barn. Ett passagerarflygplan har skjutits ner som en del av konflikten i Ukraina och förutom att även där hundratals civila varav många barn dödats, så dog också en stor grupp HIV/AIDS-forskare på väg mot en konferens, och vi vet inte vilken förlust det innebär i kampen mot den dödliga sjukdomen. Här hemma ökar klyftorna och fattigdomen, vi ser varje dag människor som tigger på våra gator. Och så alla de tysta och osynliga saker, i det lilla som inte ger några tidningsrubriker: ensamheten, sjukdomarna, sorgen. Det finns många uppgifter, ute i världen och här hemma, i det stora och i det lilla, där Gud behöver oss och där vi kan göra skillnad.
Ordet kallelse används kanske särskilt ofta när det gäller kyrkans vigningstjänst, alltså präster och diakoner och biskopar. Ibland också i vissa andra vårdande yrkesgrupper, att det kan vara ett kall att vara sjuksköterska till exempel. Men kallelse, att vara kallad till en viss uppgift, det gäller inte bara vissa få utvalda. Den grundläggande kallelsen till tjänst, det är dopet. I dopet är vi alla kallade att följa Jesus och försöka vara hans lärjungar så gott vi kan, och leva i hans förlåtelse och kärlek. Vi kan vara kallade till en stor livsuppgift, något som kan innebära ett stort livsval: ett yrke, en plats, en organisation, ett livslångt engagemang någonstans. Men jag tror också att Gud kan ha även andra uppdrag åt oss i det lilla. En insats, en människa som behöver oss, ett sammanhang där mina gåvor kan komma till sin rätt.
Men hur ska man veta vad det här uppdraget är, då? Och hur ska jag klara av det? Att förstå sin kallelse är inte alltid enkelt. För en del sker det nästan övertydligt, att de nästan hör guds röst. För andra kan det vara en stark känsla eller längtan. Att bitar faller på plats och pekar i en viss riktning. Inte sällan är det någon person i ens närhet som pekar ut riktningen för en. Ibland är det små tecken som tillsammans visar vägen. Många som ber om ledning och att hitta sin väg märker efter ett tag att saker faller på plats. Det finns inget standardsvar för alla, utan det vi kan göra är att be och vara öppna för att svaret kan visa sig på oväntade sätt.
Och hur ska man klara det? Det enkla svaret är: med guds hjälp. Det låter kanske präktigt och hurtigt, men det är viktigt. Gud bär och leder, och tar emot oss när vi faller. Vi får be om hjälp och ledning, vi får ta emot kraft och inspiration, och när det inte blir som vi tänkt får vi be om förlåtelse och börja om. Om och om igen. Och en sak är viktig: det är inte vår egen väg vi går, inte vårt eget uppdrag. Det betyder att vi inte heller måste fixa allting själva. På Guds uppdrag går vi med Guds hjälp, det är Gud som verkar genom oss. Guds kärlek som strömmar genom oss. Och vi gör det inte för vår egen skull, utan för skapelsens och människornas skull, och för Guds kärleks skull.
Känslan: "det går aldrig!" är inte så märklig. Det är stora saker Gud förväntar sig av oss. Men kravet är inte att leva upp till bilden av en perfekt anställd, utan uppgiften är att ta emot guds kärlek, och att ställa sig själv, sina förmågor och sitt jag till förfogande och låta Guds kärlek verka i ditt liv, och genom att följa Jesus sprida den kärleken vidare. Och med Guds hjälp är det ett uppdrag också för dig.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar