Om frihet och ansvar

Predikan på 12 söndagen efter trefaldighet, 7 september 2014, i S:t Pers kyrka, Uppsala.

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” (Markusevangeliet 2:23 - 28)

Vad betyder egentligen frihet? Vad innebär det att vara fri? Är det att inte ha något som håller en fången, eller att möjligheten att göra vad man vill? Att inte vara beroende av någon annan eller välja hur man vill leva sitt liv? Kanske alltihop och ännu mer, eller inget av det. Såhär i valtider är frihet både ett ofta använt, väldigt positivt laddat, ord som olika partier använder med olika syftningar och innehåll, men också något som betecknar vårt land – vi är ett fritt land som fritt kan välja styre och med yttrandefrihet och tryckfrihet. Men utöver det, vad betyder det att vi är fria? Och är vi det?

Temat idag är Friheten i Kristus. Där ryms många olika aspekter av frihet, och viktigast tänker jag är att det är en frihet som gäller alla, men också en frihet som går på djupet, förbi slogans och floskler, och som handlar om våra djupaste relationer, till varandra och till Kristus. I relationen till Kristus eftersom den i grunden handlar om befrielse. Kristus död och uppståndelse handlar just om att befria världen från död, lidande och ondska, från det som är motsatsen till liv och kärlek, ja motsatsen till Gud själv. I dopet och genom hela det kristna livet får vi del av den befrielsen och får ge den vidare och verka här i världen för att befrielsen, Guds rike, ska bli mer och mer en verklighet också i samhället och människors vanliga liv.

I evangeliet idag pekar Jesus på hur något som var tänkt som en frihet, en gåva till människorna nämligen sabbaten, riskerade att bli till något som binder. Friheten från arbete en dag i veckan hade blivit ett förbud mot arbete, och något som i det här fallet riskerade att bli ett hinder, en boja. Jesus utmanar de fastlagda reglerna och pekar på att människorna inte är till för sabbaten, eller för reglerna, utan tvärtom. Människosonen, Kristus, är alltså herre också över sabbaten och reglerna. I den här berättelsen handlar friheten, befrielsen inte bara om att Jesus tar bort några regler, eller att han sätter sina lärjungars fysiska hunger före sabbatsreglerna, utan också på ett högre plan. Det är inte genom att följa reglerna och göra allting rätt som vi har en relation med Gud, utan genom tro och tillit till Kristus. Med bibliskt eller traditionellt teologiskt språk kallas det rättfärdiggörelse genom tro, eller att inte leva i lagen utan i nåden, med Paulus ord. Kristus är herre över lagen i meningen att det inte är genom att fullfölja lagen som relationen mellan Gud och människa upprätthålls, utan genom Kristus. Friheten i att tillhöra Kristus är också ett bemyndigande att handla, inte utifrån rädsla utan utifrån kärlek. Kyrkofadern Augustinus menade att den enda egentliga livsregel en kristen behöver är Älska Gud – och gör sedan vad du vill. Det som görs av kärlek till Gud och ens medmänniskor är gott.

Men är det så enkelt? Att det inte finns några regler eller krav och vi kan göra vad som faller oss in om vi kan motivera det utifrån kärlek? Friheten, tror jag, handlar också i hög grad om ansvar. Den som är fri står också som ansvarig för vad den gör. Och genom att vi är fria har vi också ansvaret att använda den friheten i kärlek till Gud och våra medmänniskor, att arbeta för Guds rike.

Martin Luther skrev i den lilla skriften Om en kristen människas frihet, en av reformationens nyckeltexter, just om detta dilemma. Om att vara fri och bemyndigad genom Kristus genom tron men samtidigt stå till tjänst. Han inleder med att ställa upp två satser som han menar båda är sanna:

1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig
2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Eller, som han citerar Paulus något omformulerat: En kristen är fullständigt fri och samtidigt allas tjänare. Det Luther menar om jag förstår honom rätt, är att i grunden är endast Kristus vår herre, vi står varken dömda under lagen eller under jordiska herrar. Men samtidigt kräver Guds kärlek av oss att stå till tjänst. Friheten ger oss ansvar att förvalta våra resurser och möjligheter, våra val och våra liv i tjänst för Gud och våra medmänniskor. Om vi ska älska och göra vad vi vill, så betyder inte det att det är två olika saker, först ska vi älska Gud och sedan gå och göra vad vi vill, utan allt vi gör ska genomsyras av kärlek. Och när vi låter våra beslut och prioriteringar och handlingar genomsyras av kärlek, avgöras av kärlek, då står vi också till Guds och våra medmänniskors tjänst. Det gäller både det vi gör och det vi förbigår med tystnad - att inte bara låta saker ske, utan när det behövs höja vår röst eller engagera oss.

Det är ändå en viktig skillnad, tycker jag, att inte göra det som är rätt och gott för att förtjäna Guds närhet och kärlek, utan att tjänandet, att leva i kärlek, är en konsekvens av att Gud har älskat oss först. Det är för Kristus har befriat oss som vi är fria, det är för att vi redan från början är oändligt älskade som vi kan ge den kärleken vidare. Det är vår frihet och vårt ansvar.