söndag 11 september 2016

Uppståndelsemönstret - hoppets tecken

Predikan på högmässa i svenska Margaretakyrkan i Oslo, 16 söndagen efter trefaldighet 11/9 2016. Samma predikan fast på norska hölls samma kväll på Storbymesse i Trefoldighetskirken.
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. (Markusevangeliet 5:35-43)


Vad gör man när allt verkar kört? Hur kan man finna hopp i hopplösa situationer? Går det att tro att det som verkar omöjligt faktiskt kan ske?

Synagogföreståndaren, som hette Jairos, verkar desperat men fortfarande med ett hopp. Berättelsen börjar egentligen lite tidigare än det vi läste här, och ett annat helandeunder kommer in emellan. Men det som berättas innan vi så att säga kommer in i handlingen, är att Jairos är föreståndare i synagogan, hans dotter är svårt sjuk, och nu kastade han sig vid jesu fötter och bönföll honom om att komma och lägga händerna på dottern. Att en så högstående och respekterad person som en synagogföreståndare, dessutom del av det religiösa etablisemanget som oftast inte erkände Jesus, inte bara sökte upp honom utan dessutom betedde sig så desperat och ”ovärdigt” som att kasta sig på marken tyder på att han verkligen var desperat. Att han provat allt och inte såg någon utväg. Men fortfarande har han ett hopp, han vägrar ge upp. Någonstans finns en låga som inte slocknar.
Och trots att det kommer folk och säger att det är för sent, att dottern är död, så uppmuntrar Jesus honom att hålla fast vid hoppet. Var inte rädd, tro bara. Och dottern uppväcks från det döda, och får livet och hälsan åter. Hoppet var inte förgäves, tron bar fast det verkade omöjligt.
Det här är en av några få berättelser ur evangelierna när Jesus inte bara helar någon som är sjuk, utan till och med väcker upp någon som var död. Den kändaste är kanske vännen Lasarus, bror till Marta och Maria. De här berättelserna kan tolkas som profetiska förebilder om vad som ska komma, Jesu egen död och uppståndelse. Och visst pekar de framåt mot det, och mot löftet att vid tidens slut ska vi alla stå upp från det döda. Men det finns också ett mönster som vi känner igen från andra möten som Jesus har med människor, där de är på botten och det verkar som allt hopp är ute. Men de vågar ändå hoppas, de tror att Jesus kan hjälpa, och mötet med Jesus blir en helande vändpunkt. De blir sedda och bekräftade, de blir fria från det som plågar dem, och de får ett nytt liv. De blir inte bokstavligen uppväckta från det döda, men det finns ett mönster av uppståndelse.
Detta uppståndelsemönster skulle inte ha en stark symbolik, inte vara så tydligt om det inte var för Jesu egen uppståndelse från det döda. Att Guds kärlek är så stark, att Kristus var beredd att ge sitt liv för oss, och att den kärleken kan inte ens döden krossa. Den kärleken som är starkare än döden, ser vi i uppståndelsemönstret både före och efter den historia händelsen av Jesu död och uppståndelse.
Det uppståndelsemönstret ser vi i naturen och skapelsen. Jesus själv använder ju bilden av ett vetekorn när han talar om sin förestående död: om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör bär det rik frukt. Trots att världen kan verka som död på vintern kommer en vår med ny värme. Efter naturkatastrofer och miljöförstöring kommer livet tillbaka, kanske inte alltid likadant som det var, men naturen har en förvånansvärd förmåga att hela och växa.
Många av oss har också erfarenhet av uppståndelsemönstret i våra egna eller närståendes liv. På film, tv-serier och i böcker sker det ofta dramatiskt att hjälten är på botten och allt verkar hopplöst, och när det inte kan bli värre och allt hopp är ute vänds handlingen till seger för hjälten. Vanliga människors liv är kanske inte alltid fullt så dramatiska, och många har nog upplevt att den där tiden på botten kan vara betydligt längre än de få minuter de tar att skildra på film. Men många har ändå upplevt att vad som verkade som omöjliga situationer kommer nya möjligheter fram. Ur det som verkade som död kan nytt liv slå rot. Det kan finnas förlåtelse, nåd, nytt liv. Inte alltid i den form man tänkt, och kanske inte vid den tidpunkt man trott. Vi vet också, smärtsamt nog för många, att den vändpunkten inte alltid kommer före döden. Död och lidande är en realitet som vi inte kommer undan. Men det kan finnas hopp trots allt, både här och nu, och i evigheten.
Jag tänker att uppståndelsen, eller snarare vår tro på uppståndelsen, kanske mer än något handlar om hopp. Att våga bevara hoppet på att det kan ske ting vi inte tror är möjliga, att döden inte är slutet, att lidandet och ondskan inte får sista ordet, att kärleken trots allt är starkare än döden. Utan någon form av hopp är det svårt att leva i en värld av osäkerhet, våld och hat.
Hoppet hänger ihop med tro och kärlek. Så sägs i ett älskat och ofta citerat paulusord: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. De tre hänger samman. Utan tro har hoppet ingen grund, och utan kärlek finns inget att hoppas på. Men hoppet är en stark kraft, och något vi kan bära tillsammans och påminna varandra om. Den som hoppats och misslyckats, eller förlorat mycket, kan vara rädd att hoppas igen. Det kan vara ren självbevarelsedrift för någon att sluta hoppas. Men utan hopp, finns det då någon framtid? Kankse kan vi vara hoppbärare för varandra ibland, och genom att hjälpa varandra att hoppas, och kanske tro, också visa varandra kärlek?
Om natten verkar alltför lång till gryningen, eller det känns som att livet aldrig kommer åter, kan hoppet om uppståndelse – antingen efter detta livet, eller som en ny möjlighet i livet här och nu – kännas avlägset eller som en klen tröst. Men en lika viktig del av uppståndelsemönstret som att kärleken segrar till slut, är att Jesus gick den svåra vägen själv. Kristus själv gick lidandets väg, han har upplevt smärtan, sveket, lidandet, döden. Uppståndelsen, segern över döden kom först efter han utan genvägar gick ”längst in i ångesten”. Så när vi är där, i livets natt, är vi inte ensamma. Han har varit där förut, och delar den med oss. Hur svårt vårt liv än kan vara, är det aldrig så svårt att Gud överger oss. Jesus delar vår smärta, och vi ska få dela hans kärleks seger.
Jairos var i sin mörkaste stund, och lämnade värdighet och status åt sidan för att be för sin dotters liv. Han hoppades och trodde, och fick uppleva uppståndelsen, hur livet kom tillbaka. Jesus ord till honom får bli ett ord också till oss idag. Var inte rädd. Tro bara.

Budet er å elske hverandre

Preken på samtalegudstjeneste med konfirmanter i Trefoldighetskirken 15 søndag i treenighetstiden, 28 august 2016.
Som Far har elsket meg, har jeg elsket dere. Bli i min kjærlighet! Hvis dere holder mine bud, blir dere i min kjærlighet, slik jeg har holdt min Fars bud og blir i hans kjærlighet. Dette har jeg sagt dere for at min glede kan være i dere og deres glede kan bli fullkommen. Og dette er mitt bud: Dere skal elske hverandre som jeg har elsket dere. (Johannesevangeliet 15, 9-12)


Dere skal elske hverandre! Er det noe som man kan gi en order om den måten? Betyr det at man kan velge å elske noen? I vår kultur møter vi hele tiden fortellinger om kjærlighet, men de handler nesten alltid om den romantiske kjærligheten – den som rammer når vi minst aner, den som er fysisk, følelsesmessig, pasjonert. Da handler valget oftest bara om å tørre å si ja til følelsene sine. Det trenger ikke være noe feil ved den romantiske kjærligheten, og kjærlighetsrelasjoner er en viktig del i de fleste menneskers liv. Men det som Jesus snakker om i teksten vi nettopp hørte, handler ikke fremst om den.

For det er Jesus som snakker, til disiplene sine kvelden før han skal dø. Dette er en del av lang tekst som kalles for avskjedstalen. Og det viktige han vil sende med disiplene sine, er dette: at de er elsket, og at deres oppgave er å gi den kjærligheten videre. Når han sier at budet hans er at de skal elske hverandre, så handler det nok ikke så mye om følelsene deres, men noe annet. Kjærlighet handler like mye om handling, om å gi noe av sitt eget, om å gi rom for andre. Og kanskje fremst er den en motsats til egoismen, å leve i kjærligheten er å gi opp noe for det som er større, å ikke se til hva man selv får ut men hva som er det beste for den andre.

Denne korte teksten rommer flere forskjellige viktige temaer om kjærlighet, og om å følge Jesus. Men jeg tenkte stanse ved dette med at det er et bud at vi skal elske hverandre. Kan man gjøre dette til en oppfordring, til en regel? Tar det ikke vekk noe fra kjærligheten, hvis det blir en tvang?

Jesus og disiplene hans levde i et samfunn, og et religiøst sammenheng der det fans mange regler om hvordan man skulle leve livet sitt. Loven var ikke bare en måte og regulere samfunnet på, men også sett som en gave fra Gud, som viste til et godt liv. Som var en måte å vise kjærlighet til Gud og medmennesker – samtidig ble en opptatthet ved loven en risiko at detaljene i loven ble viktigere enn målet til loven. Det var det som Jesus reagerte mot hos fariseerne og de skriftlærde og som lagde en del konflikter. Han viste til at det som loven egentlig handlet om kunde sammenfattes i en ende setning: Du skal elske Herren din Gud av hele ditt hjerte og av hele din sjel og av all din forstand, og Du skal elske din neste som deg selv. Dette er det doble kjærlighetsbudet. Hvis vi handler i kjærlighet mot Gud og andre mennesker, og setter dem foran våre egne egoistiske behov og ønsker, så vil vi gjøre det som er godt, sant og rett. Den store kirkefaderen Augustin, som levde på 300-talet og ble en av de viktigste teologene for den vestlige kirken, formulerte det litt på spissen. Hans leveregel var: elsk Gud og gjør hva du vil! Altså, at det ikke går å sette ned hva som er det rette og gode i visse faste regler for hvordan livet skal leves – men hvis vi på ordentlig lar oss veilede av kjærligheten til Gud og menneskene, så vil gjøre det gode.

Dette med bud og regler oppfattes kanskje stå i motsats til den frihet som er en så viktig del av kjærligheten. Og friheten er viktig – kjærlighet av tvang kan ikke vara fullstendig kjærlighet. I salmen vi sang var nettopp de tankene formulert, om friheten å si ja og nei til Guds kjærlighet, en frihet til å være oss selve og gi plass for drømmer og håp. Slik tror jeg det er, Gud vil ikke tvinge sin kjærlighet på oss. Men friheten er ikke så enkel som vi alltid tenker oss, og hvis vi tenker at friheten betyr at vi ikke kan forplikta oss på noe, eller alltid må ha en vei ut eller ikke gir opp noe for andre, så går vi også glipp av mye. Kjærligheten kan ikke alltid ha ryggen fri, men gjør oss avhengige av hverandre, gjør oss sårbare – men gir forhåpentligvis også tillit til at vi er elsket, slik som vi er. Kjærligheten trenger frihet, men viser også på vår grunnleggende behov, at vi ikke kan klare alt på egen hånd.
Vi lever på mange måter i et av de frieste samfunnene i verden, og gjennom historien. Vi har selvfølgelig lover og sånn, men vi har formelt enorm stor frihet å gjøre hva vi vil, si hva vi vil, leve våre liv sånn vi vill. Men samtidig finnes det, selv om de ikke er lovpålagt, enormt mange regler i vårt samfunn om hvordan vi skal være og leve. Ikke minst for unge mennesker, men det går dessverre ikke over med alderen. Det finnes forskjellige, men tydelige bilder og nesten regler for hvordan man skal se ut, hva man skal like, hva som er fremgang, hva som er et vellykket liv. Hva som er det viktigste i livet og hva man skal prioritere. Mange av de er ting vi forventes kjøpe eller prestere oss til. Selv om mange av disse reglene kommer fra folk som vil selge ting til oss, så er vi alle med og hjelper til å bære disse «budene». Samtidig finnes det en idé om at vi er så frie, men bare hvis vi velger det som er rett. Hva skjer når vi bruker den friheten til å gjøre helt andre valg, til å leve på helt andre måter? Eller når vi ikke klarer av å være perfekte, ikke er sånn som budene sier at vi skal?
Jeg tenker at det er her som det virkelig radikale i Jesus tale om kjærlighetsbudet blir synlig. Han elsker oss, slik som vi er, og Guds kjærlighet kommer først. Vi kan elske fordi vi allerede er elsket. Og budet vi får, det er ikke å være flinke, ikke å være vellykket, ikke å være pene eller spise de rette tingene eller være disiplinert. Vår oppgave i verden er å leve i kjærlighet, å ta valg basert på tilliten til at vi er elsket, og på at vise kjærlighet ved å ikke alltid se til det som er best for våre egne ønsker. Det er ikke alltid så lett, vi lever jo fortsatt i denne verden der mennesker har mange synspunkter på hvordan vi lever livene våre. Men det en viktig ting, at når budet er at vi skal elske hverandre, så betyr det at finnes en masse andre «bud», eller budskap, som vi har omkring som faktisk ikke kommer fra Gud. Og rekkefølgen er også viktig – Gud elsker først, og vi kan gi kan gi den kjærligheten videre. Vi må ikke prøve å fortjene kjærligheten, den er allerede der.

Jeg tror at vi kan velge å leve i kjærligheten. Det betyr ikke at vi alltid vil like alle mennesker, sannsynligvis ikke. Kanskje kommer vi ikke alltid føle så mye, eller være pasjonert. Men å ta kjærlighetsbudet på alvor, å prøve å leve litt mindre etter hvor samfunnet rundt oss syns et vellykket liv burde vara, og litt mer ut fra å prøve å stole på at vi er elsket slik som vi er. Å noen ganger sette våre egne egoistiske behov til siden og isteden lure på hva Jesus ville ha gjort, eller hva medmenneskene mine trenger. Det kommer vi ikke å klare hver gang, men det er en øvelse i å leve i kjærlighet. Og uansett hvordan livene våre ser ut eller blir, kan vi stole på at hva som enn skjer, er vi alltid allerede uendelig elsket.