lørdag 8. september 2007

Enhet bygger på tillit, inte rädsla


Predikan på 14 söndagen efter trefaldighet, 9 sept 2007, högmässa i Köpings kyrka. Bilden ovan delades ut till alla besökare som utgångspunkt för predikan.

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare." (Lukasevangeliet 22:24-27)

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Filipperbrevet 2:1-5)

Bilden som ni ser är en satirteckning från Kuba, och heter "Unanimidad", Enighet på spanska, och jag tycker att den illustrerar på ett lite drastiskt men träffande sätt hur vi ofta tänker på enighet eller enhet. Alla tycker lika och den som tycker annorlunda, eller är annorlunda, får anpassa sig eller försvinna. Nu är det dags för samling, enhet, säger politiska ledare ibland, och då brukar det betyda rättning i ledet. Mindre plats för vildvuxna tankar och sätt att vara på, mindre plats för kritik och nya idéer. Det är inte bara i politiken, ett företag eller organisation kan bestämma sig för att en ny enhetlig linje gäller – och det betyder ofta mindre plats för det som är annorlunda. Enhet, enighet, enhetlig. De orden står ofta i motsats till mångfald. Likhet som betyder anpassning, och som inte sällan har att göra med tvång eller hot.

Dagens tema är Enheten i Kristus – men det handlar om en annan sorts enhet. I evangelietexten så står det inget direkt om enhet, utan Jesus talar istället om ledarskap. Om att vara en tjänare istället för en härskare. Jesus är inte en ledare som härskar med makt utan med kärlek. Och jag tror att det är just ett sådant ledarskap som kan leda till verklig enhet, mycket mer än det som bygger på rättning i ledet och att skrämma till tystnad.

För jag tror att ett ledarskap som tror att enhet betyder likformighet eller anpassning, det bygger på rädsla. Rädsla för att makten ska falla en ur händerna om alla gör på sitt eget sätt. Eller, kanske mindre egoistiskt, att det inte går att hålla ihop en organisation, ett land, ett parti, en kyrka, om alla gör på sitt eget sätt. Rädslan för splittring eller konflikt eller olikhet gör att originaliteten, de fria tankarna, kvävs. Men det blir en enhet som står i motsats till mångfald – och då blir det snarare en enfald. Det ledarskap, den enhet, som bygger på rädsla är svag och kan inte ge plats för människor att växa och utvecklas.

Jag tror att en verklig enhet inte kan vila på rädsla, utan måste vila på tillit. Enhet i Kristus är en tillit till Kristus – tillit till att jag får vara med, att jag är älskad och att jag duger som jag är. Tillit till att Gud kan verka på sätt som jag inte förstår, och därmed också kan ha gemenskap och plats för människor som jag inte förstår. Det är en enhet som är en gemenskap med plats för en mångfald av människor, åsikter och sätt att vara på. En gemenskap med Kristus i centrum som har blicken och koncentrationen fäst på detta centrum. För jag tror att det är så, att om man fokuserar för mycket på gränserna, vilka som är innanför och utanför, då blir centrum mindre tydligt. Då lägger vi för mycket koncentration på att se vilka som är vi och vilka som är dem, vilka är med oss och vilka är mot oss. Om vi istället har blicken fäst mot centrum, då är det där med gränser inte lika intressant. Vi vet vad som är viktigt, inte vilka som är som jag eller inte, utan Kristus. Och för honom är vi lika. Min uppgift som kristen är inte att bestämma vilka som får vara med eller inte, utan min relation till Kristus, och hur jag kan ge vidare av den kärleken till mina medmänniskor.

Episteltexten visar just på en annan sorts enhet, som är tjänande istället för härskande. Om att vi ska visa enighet, och det beskrivs så här: Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” Det är en enighet som bygger på kärlek, vi kan vara ett i Kristus just genom att vara olika och tjäna honom och varandra genom våra olika gåvor. Självhävdelse och fåfänga – kanske just sådant som mäktiga människor drivs av för att kväsa olikhet – beskrivs som motsatsen till hur vi ska leva.

Genom att låta tusen blommor blomma, genom att våga drivas av tillit istället för rädsla, genom att ha blicken på Kristus i centrum istället för att bevaka gränserna, så tror jag att vi kan få en enhet i mångfald. En enhet som bygger på kärlek och gemenskap. En enhet vi är fria att vara de vi är skapade till och där våra olikheter och talanger får blomma, samtidigt som vi kan vila i att vi hör ihop med Kristus.

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 5. september 2007

Att välja kärleken

Beredelseord/betraktelse på veckomässa 5 september 2007, Köpings kyrka.

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Romarbrevet 13:8-10)


Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen – kärleken är lagen i sin fullhet. Det är två nyckelmeningar i den här texten. Kärleken är inga tomma ord, eller ens bara en känsla. För att vara en verklig kärlek behöver den visa sig i handling. Antingen som omsorg, kanske en uppoffring för någon annans skull, en genomtänkt överraskning. Eller på ett mer allmänt plan som att ge av sin tid och engagemang för andra människor. Och som det mest grundläggande, genom att visa andra människor respekt och bemöta dem och behandla dem som människor – att älska sin nästa som sig själv innebär att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det låter så enkelt när aposteln Paulus beskriver det. Men i verkligheten är det ju inte så enkelt.

Det går ju nämligen åt andra hållet också. Det räcker inte att göra rätt saker. Det finns ingen lista över saker man ska göra, och gör man det så älskar man. Kärleken måste visas, men den kan inte tvingas fram. Lagen, hur vi ska leva, är ingenting om den inte är grundad i kärlek. Jag tror att man kan öva sig i kärlek, men jag tror framför allt att man kan öva sig i att låta sina beslut vägledas av kärlek. När jag står i en valsituation kan jag tänka – vilket sätt att handla är grundat i kärlek? Varför gör jag det här valet – för min skull eller någon annans? Vem får ta konsekvenserna av det här beslutet?

Det går inte för en människa att leva fullständigt i kärlek eller alltid göra allting rätt. Vi är ofullkomliga människor, ibland måste vi prioritera och ibland gör vi inte det vi vet att borde eller det vi egentligen vill. Men vi kan vända oss till Gud som är kärlek. Vi kan öva oss i att leva i kärleken, både som mottagare och att ge den vidare. Och när vi misslyckas, är vi alltid välkomna tillbaka till Gud.

Andra bloggar om: , , ,