De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Markusevangeliet 10:32-45)
De verkar inte ha en aning om vad de ger sig in på. De har inte fattat nånting. Det är åtminstone min känsla när jag hör lärjungarna försöka se till att de ska få hedersplatserna. Trots att Jesus just har förklarat att vägen till Jerusalem betyder lidande, förnedring och död innan uppståndelsen, lyssnar inte lärjungarna på det örat. De ser framför sig ett segertåg. Kanske en revolution, kanske att mottas som hjältar och befriare. I vilket fall såg de mer härlighet och gästabud framför sig, än korsfästelse och död. När Jesus allvarligt frågar om de verkligen är beredda att dela hans väg svarar de sorglöst ja. De verkar verkligen inte ha fattat alls.
Jesus väg mot Jerusalem är kärlekens väg, och det är alltså även dagens tema. Kärlekens väg är inte någon rosa fluffig mysväg kantad av rosenblad och romantik som man kan gå så länge det känns härligt och lätt. Kärlekens väg som Jesus pekar på är något helt annat. Den kärlek som Gud känner, som Gud är, och som vi får uppleva en aning av, den går djupare än känslor. Det är en självutlämnande, drivande kraft som leder Jesus genom lidande och död för att ge oss liv. Den beskrivs poetiskt i den gammaltestamentliga texten, att den är stark som döden, och att mäktiga vatten inte förmår släcka den. I episteltexten beskriver Paulus hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val: genom Jesus har Gud försonat världen med sig själv och vek inte undan från någon smärta. Den insikten tvingar Paulus att själv gå kärlekens väg, ställa sitt liv och sitt verk i försoningens tjänst.
Jesu kärleks väg leder också oss potentiellt genom lidande, eller åtminstone tjänande. Att drivas av kärlek innebär åtminstone ibland att sätta sig själv och sina behov åt sidan för någon annan eller några andra. Det kan ske i de egna relationerna och i det lilla. Men också som en livshållning. När lärjungarna ber Jesus om hedersplatserna i det tänkta segertåget, så ifrågasätter han i sitt svar inte bara om de klarar av att gå hans väg och dela hans lidande. Han ifrågasätter också deras mål och motiv. De var ute efter makt och ära, men ”så är det inte hos er”, säger Jesus. Den som vill vara främst i Guds rike ska vara allas slav. Det är i tjänandet, att finnas till tjänst för andra, att avstå något från sitt eget för någon annan som är nyckeln till att följa kärlekens väg. Här hör vi också ekot från de senaste veckornas evangelieläsningar, där vi flera gånger på sistone läst texter där Jesus talar om att många som är sist ska bli först. Det är inte bara ett upplyftande av dem som har lite makt, resurser och positioner, att Jesus kommer till de fattiga och förtryckta. Det är också en påminnelse om att den vanliga världens värdeskala inte gäller i Guds rike, utan att det är genom ödmjukande, tjänande och kärlek som vi kommer närmare Gud, snarare än genom att söka det som ytligt sett ser ut som framgång. Där är Jesus själv den största förebilden. Som vi sjöng i psalmen: för att Jesus avstod från äran, för att han valde smärtan, för att han delade den med oss vet vi vad Gud är, vem Gud är och var Gud är.
Kärlekens väg är Jesu väg genom död till liv. Av kärlek delar Jesus det mänskliga livets villkor ända in i döden för att vi ska få liv. Och tillsammans med honom får vi inspireras och följa kallelsen att gå med honom där på kärlekens väg. Det är inte alltid så lätt. På onsdag inleder vi på allvar fastan i kyrkoåret, en period av reflektion och eftertanke, av att avstå och öva oss i enkelheten, stramheten, tjänandet. Att kliva åt sidan och ge plats för något och några andra i våra liv. Traditionellt har ju kyrkans fasta handlat om mat, att avstå t ex kött och regler för hur man äter olika dagar. Idag är det kanske vanligare i den svenskkyrkliga traditionen att ge ett fastelöfte inför sig själv att antingen avstå något, eller lägga till något. Det man avstår kan ju antingen vara något ätbart som leder till lite mer stramhet och lite mindre njutning – kött, socker, alkohol eller något annat. En del avstår tv-tittande eller kanske Facebook för att få mer tid för reflektion. Eller så lägger man till något – läsning av bibeltexter eller andaktsböcker, kanske hittar man en ny rutin för morgon- eller aftonbön. Under fastan pågår ju också en av de stora insamlingskampanjerna för Svenska kyrkans internationella arbete. I år liksom de senaste åren är temat Allt för att utrota hungern. Att avstå något av sina pengar och kanske sin tid för att kampanja och opinionsbilda i frågor som är avgörande för våra fattigaste systrar och bröder i världen är ett viktigt och angeläget fastelöfte.
Tillsammans med Jesus får vi öva oss på att gå kärlekens väg. Men vi får göra det i vissheten om att han har gått där före oss. Kristi kärlek lämnar oss inget val, men vi behöver inte gå genom en okänd terräng. Vi går inte först. Vad som än händer oss, vilken smärta och lidande vi än får utstå vet vi att Gud själv genom Jesus upplevt det förut. Och vi kan gå där, inte på grund av vår egen duktighet utan på grund av kärleken som bär oss. Så får vi upptäcka mer av kärleken genom tjänandet, mer av Gud genom att avstå från något för andra. Vi får gå med honom på kärlekens väg genom lidande, mörker och död till nytt liv.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar