Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. (Första Johannesbrevet 1:8-2:2)
Den här veckans tema i kyrkan är ett enda ord: Försonaren. Det syftar på Jesus, men vad betyder det?
Om man slår upp ordet försoning eller försonas i ordlistan står det att det betyder ”bli sams”. Två personer – eller i vissa fall länder – som varit osams eller oeniga blir sams. Men att försonas är inte alltid något som handlar om två parter, utan en människa kan också försonas eller försona sig. Då menar man snarare acceptans, att man ”blir sams med” hur en situation är eller sakernas tillstånd. Att det inte blev som man önskade eller drömde, att man valde fel eller att något tog slut.
Försoning handlar om något annat än straff och rättvisa, något mer än att bara ställa till rätta. Om förlåtelse snarare än straff. Ett känt exempel som nu börjar bli några år gammalt så att ni konfirmander kanske inte känner till det, är den stora sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika.
Under många år styrdes Sydafrika av en liten vit minoritet, som med hjälp av rasistiska lagar, ekonomisk ojämlikhet och polisiärt våld höll den stora svarta och färgade majoriteten i förtryck i ett system som kallades apartheid. När regimen till slut föll i början på 1990-talet, efter lång befrielsekamp med stöd från många människor världen över, stod situationen och vägde – skulle det gå att vända utvecklingen bort från våld och diskriminering till ett välmående land med verklig mångfald? Och hur skulle man hantera den våldsamma historien som en så stor del av landets befolkning levde med?
Presidenten Nelson Mandela, valde att inte ha stora rättegångar för att ställa alla som verkat inom apartheidregimen till svars, så som man till exempel gjorde i de så kallade Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget när nazister ställdes till svars. Men han sopade inte heller allt under mattan. Han insåg att det viktigaste för att landet skulle helas var ärlighet och sanning, att människor skulle få erkännande och upprättelse i vad som faktiskt hänt och man snarare behövde läka sår än att utdela straff. Han tillsatte en sannings- och försoningskommission under ledning av ärkebiskopen Desmond Tutu. Det blev som öppna hearings, där alla som frivilligt berättade om vad de utsatt människor för under apartheid fick amnesti, alltså inte kunde straffas i domstol. Det blev också, och kanske framför allt, en möjlighet för alla som drabbats av våld och förtryck att få berätta om vad de utsatts för.
En grundtanke var det som står i Johannesevangeliet: sanningen ska göra er fria. Att försoning är ett högre mål än att peka ut enskilda personer och straffa dem. Att det viktigaste för att läka ett sårigt land inte är att utdöma straff utan att ärligt se och förstå vad som faktiskt hänt. Därför är också sanningen en nödvändig förutsättning för försoning. Det handlar inte om att sopa under mattan och låtsas som om ingenting hänt, eller att säga att det där som hände spelade egentligen ingen roll och nu går vi vidare. Tvärtom måste försoning inledas med ärlighet och sanning, att allt lyfts fram i ljuset.
Allt det här gäller också vår försoning med Gud. Att Jesus är försonaren betyder att han är länken, den som upprättar relationen mellan Gud och människor, att det är genom honom vi blir sams med Gud. Hela tiden finns det saker som är hinder för att ha en verklig, djup relation mellan mig och Gud, och mellan mig och andra människor. Det kan vara saker jag gör medvetet och aktivt fel, men det kan också vara min avundsjuka, min egoism, min oförmåga att se saker ur andras perspektiv. Men Guds svar är inte straff utan förlåtelse, försoning. Och det förutsätter ju sanning och ärlighet.
Det är precis det här som texten vi hörde handlar om. Att om vi låtsas som om ingenting är fel, att vi gör allt perfekt och inget står mellan oss och Gud eller andra människor, så lurar vi oss själva. Då finns inte sanningen i oss, som Johannes skriver. Men om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig och förlåter oss. Och som han skriver, vi ska såklart försöka leva så gott och rätt som möjligt. Men när vi misslyckas, och det kommer vi att göra, då finns det någon som står vid vår sida och för vår talan. Någon som genomlevt smärtan, sveket och sorgen. Som vet hur det är att vara människa. Vars kärlek är så stark att inte ens döden rår på den. Försonaren Jesus.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar