Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” (Lukasevangeliet 19:28-40)
Det är en lite märklig scen. Vi känner igen den – dels finns den ju avbildad här på altartavlan i Salabackekyrkan. Dels läses den här berättelsen faktiskt två gånger om året i kyrkan, vi läser den ju också på första advent.
Men nu, på väg mot påsken, läser vi texten i sitt sammanhang. Under ganska många veckor nu har vi följt Jesus på väg mot Jerusalem och mot korset. Och nu passerar han gränsen, stadsgränsen in i Jerusalem men också en gräns när det inte går att vända tillbaka. Han blir mottagen som en kung, men det betyder också att han inte kan dra sig tillbaka och låtsas som ingenting.
Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna finns med i alla fyra evangelierna. Fyra olika vinklar eller perspektiv finns på berättelsen, som alla tar upp just åsnan, att Jesus inte rider in på en stridshäst utan de vanliga människornas färdmedel, åsnan. I alla berättelserna finns också med hur folket tar emot honom och hälsar honom som en kung.
Men i Lukasevangeliet som vi just hörde finns en detalj som de andra inte har med, och det är den som är precis på slutet. Den religiösa eliten, de som har makten i Jerusalem blir upprörda över hur folket ropar och beter sig. De försöker säga till dem, men säger också till Jesus att han måste få tyst på dem. Men då svarar Jesus, att om folket tystnar kommer stenarna att ropa.
Det är en fantastisk bild, och en bild som har inspirerat många kristna genom tiderna. Tanken att lovsången till Gud är som en naturkraft, att det finns som en längtan till Gud som inte går att stoppa. Att själva skapelsen ropar till Gud oavsett vad vi själva tänker och känner.
Och kanske är det inte bara lovsång som ropas. Folkets hosiannarop runt Jesus var inte bara en hyllning till en Gudsman. Det var säkert också – uttalat eller mer underliggande – protestrop mot ockupationen och förtrycket. När de religiösa ledarna vill att Jesus ska få tyst på folket handlar det nog bara i viss mån om att de tycker att Jesusföljarna stör ordningen eller tillber på fel sätt. Säkert är de också rädda för hosiannaropen ska förvandlas till demonstrationer och uppror och hota den politiska ordningen och makten.
Lovsången och kampropen hör ihop. Att lovsjunga Gud står inte i motsats till att protestera mot orättvisor och arbetet för en annan värld. Vi får både lovsjunga i tacksamhet och ropa ut vår ilska över lidande, förtryck och maktmissbruk. Och skulle vi bli alltför liknöjda med hur saker är, bli alltför bekväma och nöja oss, så kommer stenar och träd protestera. Själva skapelsen ropar efter rättvisa, längtar efter Gud och vi ska ropa tillsammans med naturen och djuren, med de fattiga och förtryckta.
Jesus rider där som en märklig kung. Med ett alldeles särskilt uppdrag men utan kungens vanliga tecken. Och han vet att folkens hurrarop om bara några dagar kommer bytas ut mot ett annat rop: korsfäst. Jesus vet att han är på väg mot döden men låter folket ropa och hurra, och påminner om att även stenarnas och trädens rop i lovsång men också rop på rättvisa finns med. Kanske som en påminnelse till dem men också oss, att Guds kärlek, Guds längtan efter rättvisa och solidaritet med de minsta och svagaste, den är inte beroende av våra insatser. Den är själva grunden för tillvaron och den som bär i liv och död. Guds kärlek är inte beroende av oss som hejaklack – vi får stämma in i sången och ropen, men det är inte vi som bär fram Jesus, utan det är Jesus som bär oss. På korset är han den hånade och slagne, den minste och svagaste och just därför den som bär allt.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar