Jesus sade:"Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Kan man förbereda sig på det oväntade? Det finns många saker i livet – såväl de hemska och fruktansvärda som de mest ljuvliga – som vi tänker på, drömmer om eller fasar för, men som om och när de ändå händer kommer helt oförberett. Oavsett om det är naturkatastrofer eller förälskelser kommer de när vi minst anar det, sägs det ibland, och våra idéer och förväntningar stämmer inte alls alltid med hur vi tänkt att det skulle bli. Många har erfarenheten att de förvånas över sina egna reaktioner, känslor och beteenden, att de kanske inte kände sig själva så väl som de gjorde. De här dagarna kanske tankarna främst går till katastrofen i Filipinerna men även i det egna livet kan både katastrofer och mirakel ske.
Texterna så här i slutet på kyrkoåret, och idag på söndagen före domsöndagen som har temat vaksamhet och väntan, handlar just om detta komplexa: att förbereda sig för något som man inte alls vet hur och när – och kanske inte ens om – det kommer hända. Det kristna hoppet men också allvaret inför tidens slut. När Jesus talar om detta så talar han i liknelser och bilder – inga exakta instruktioner eller förklaringar, utan just bilder.
Den kändaste av de här bilderna finns i en text som hör till den här söndagen, men en annan årgång så vi har inte läst den idag. Den handlar om de 10 jungfrurna som väntar på brudgummen, men där hälften var kloka och hälften slarvade och inte hade med sig olja till sina lampor. När brudgummen väl kom tillbaka hade lamporna brunnit ut och de som inte hade olja missade kalaset. Den här kända liknelsen finns porträtterad på flera ställen här i kyrkan, längst ner i altarskåpet och även på en målning i Mariakapellet. Därför firar vi idag också Vaksaladagen.
Även dagens text handlar om att förbereda sig och vänta på det som inte går att förutse eller planera eller förvänta sig, den som kommer som en tjuv om natten som Jesus säger i texten. Men tonen och fokus är lite annorlunda i den här texten. Jag ska fånga tag i några små detaljer som ändå är talande. I den här texten är fokus på hur vi ska leva – inte hur vi inte ska göra. Hos Lukas i den här texten finns inget varnande exempel på hur det går om vi gör fel, utan han visar på det goda exemplet. Och det goda exemplet som Jesus pekar på är att vara just beredd. En annan detalj är att det inte bara handlar om att hålla lamporna brinnande utan också ha kläderna uppfästa. Att fästa upp kläderna var ungefär som att kavla upp ärmarna, alltså var beredd till arbete och tjänst. I det kristna livet handlar det bara i viss mån om det som vi ibland kallar att förbereda sig mentalt. Ett kristet liv är också ett liv i tjänst för andra, med uppkavlade ärmar redo att rycka in där det behövs. Ett liv där man inte blir för bekväm varken praktiskt eller i tanken utan står till tjänst och låter sig utmanas. Men det jag tycker är det viktigaste i den här texten är vändningen som liknelsen tar. När tjänarna vakat beredda hela kvällen och deras herre kommer, då är det de som får lägga sig till bords och han som fäster upp kläderna och betjänar dem. De sista ska bli de första i Guds rike sägs på många ställen i Bibeln, och även här. Herren som tjänarna väntar på upprätthåller inte makten och hierarkierna utan är den som är beredd att gå i döden för oss. I Jesu närhet kan allt – inte minst de maktordningar vi tar för givna – vändas upp och ner. Guds kärlek är större än våra kategorier och sätt att tänka. I texterna så här års är allvarliga och kan uppfattas som tunga och svåra, kanske till och med hotfulla. Men i alla så finns Guds kärlek med, Guds längtan efter oss. Och i centrum står Jesus själv. Vi kan inte förbereda oss för och kontrollera allt som händer, men vi kan kavla upp ärmarna – praktiskt och i vår inställning till Gud – och försöka stå till tjänst och vara beredda. Lyssna när någon behöver oss och försöka leva nära Jesus. Den Jesus som inte bara själv kavlar upp ärmarna för oss utan också lovar oss en kärlek som aldrig dör.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar