Jesus sade: "Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." (Matteusevangeliet 18:18-22
Kära konfirmander.
Ja, eller, kära nykonfirmerade är väl rättare. Nu är ni ju konfirmerade och då är ni ju inte konfirmander längre.
Det har varit två omtumlande veckor. Några av er var med och värmde upp en helg i våras, men i stort sett har vi haft de här senaste två veckorna tillsammans. Och det är två veckor vi har ägnat åt att vända och vrida på mycket av det som är viktigt i livet. Ni har fått fundera kring er själva, relationer, Gud, ondska, sorg och död, kärlek och orättvisor – ni har haft en snabbkurs i livet, helt enkelt. Mycket av det kanske ni glömmer, men en del kommer nog att stanna kvar. Kanske inte som faktakunskap utan som en erfarenhet eller som nya perspektiv.
Nu har jag sista chansen att prata med er och skicka med er något i den här rollen, som en av era konfirmandlärare. Vad ska jag säga då? Vad är det allra viktigaste att säga? Jag tror den text vi hörde nyss, som är dagens evangelietext, ger några ledtrådar, eller tar upp ett par saker jag vill säga.
Jesus säger att där två eller tre samlas i hans namn, där är han med. Jag tror att det kan betyda många saker. Att man aldrig är för få för att vara en grupp som har en gemenskap som är värd något. Att vi sak samlas för andakt och gudstjänst oavsett om vi är många eller få. Men det jag tänker på idag, det är att i Guds ögon är det inte nödvändigtvis majoriteten eller massorna som har rätt.
I vår värld gäller det ofta att hålla med den som är starkast eller flest. Man ska vara unik men bara lagom mycket – det gäller att inte sticka ut. Man ska klä sig ungefär efter modet eller som alla andra. Man ska hålla sig i mittfåran och göra sådant som förväntas av en. Visst är det bra att vara duktig eller framstående, men bara lagom mycket. Den som är alltför annorlunda riskerar att lämnas utanför eller inte få vara med. Och den som misslyckas får ofta ”skylla sig själv” även om det var den personens fel.
Så här är det inte för Gud. I Guds ögon spelar det ingen roll om du är först eller sist, mitt i gänget eller utanför. Du är unik och värdefull, oavsett vem du är. Det är inte så att majoriteten har rätt, de som är flest är inte de som bestämmer i Guds rike. Den som är annorlunda stöts inte bort, tvärtom. Om alla utom någon eller några är på ett sätt så vill Gud ändå vara med dem som är utanför. Och kanske särskilt med dem, eftersom Gud ofta väljer den svagastes perspektiv. Där två eller tre samlas i mitt namn är jag mitt ibland er, säger Jesus. Och det räcker faktiskt med att vara en enda. Gud har lovat att vara med var och en av er i dopet, oavsett vad som händer.
Den andra saken som Jesus säger i den här texten som är viktigt, det är det här med förlåtelsen. Petrus frågar om man ska förlåta någon som gör fel mot en så mycket som sju gånger, och Jesus svarar, inte sju utan sjuttiosju gånger. Det här är en viktig uppmaning, kanske det allra viktigaste i Jesu undervisning om hur vi ska leva. Det är klart att vi ska behandla varandra med respekt och göra mot andra som vi vill bli behandlade själva. Men det är förlåtelsen som är den stora nyckeln. Utan att kunna förlåta varandra och utan att kunna ta emot förlåtelse är det svårt att kunna leva i kärlek och respekt med sina medmänniskor.
Men den stora grejen med förlåtelsen, och det som gör att vi kan förlåta och att Jesus pratar om förlåtelsen, det är ju att Gud förlåter. Jesus säger inte bara något om hur vi ska leva, utom om hur Gud är. När vi misslyckas är vi alltid välkomna tillbaka till Gud. Jag har sagt det här flera gånger under er konfirmandtid, och jag tror att det är det allra viktigaste: det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort i ditt liv – det finns ingenting du kan göra för att straffa ut dig ur Guds kärlek. Guds kärlek och förlåtelse är större än vi kan förstå och Gud vill vara med oss. Oavsett vad vi kan komma på. Så om vi misslyckas med att förlåta våra medmänniskor eller oss själva, finns ändå förlåtelse hos Gud.
Er konfirmandtid är över, men de tankar som väckts tar förhoppningsvis inte slut idag. Jag hoppas få träffa er igen som assistenter, på vår ungdomsgård Oasen eller i andra sammanhang. Och jag hoppas att de frön som vi har sått fortsätter gro i er på olika sätt. Och framför allt hoppas jag att ni aldrig glömmer att ni är unika pärlor, skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla och önskade och älskade av Gud.
Andra bloggar om: predikan, konfirmation, konfirmander, svenska kyrkan, religion, tal, förlåtelse
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar