fredag 14 december 2007

En tid för förberedelse

Adventsandakt på äldreboende.
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteus 21:1-9)

Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna – även om översättningen är ganska ny – och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom och ropar hosianna. Tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!

Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Redan i november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags så har vi nästan tröttnat. Adventstiden har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som sak förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan. Adventstiden kan bli en tid att reflektera – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv, vilka goda gåvor har jag fått, och kan ge vidare till människorna omkring mig? Bortom glittret och dekorationerna finns någonting mer, en Gud som vill ha en relation med oss. Låt adventstiden bli en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: