måndag 16 april 2012

Även vi får vara påskens vittnen

Predikan på andra söndagen i påsktiden, 15 april 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.
Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. (Johannesevangeliet 21:1-14)


Det har blivit vardag för Jesu lärjungar. Kanske för att de inte vet vart de skulle ta vägen annars, eller för att de är rädda för att kvar i Jerusalem, eller för att de helt enkelt är hungriga och behöver ordna mat, men oavsett varför så är Petrus och några av de andra lärjungarna tillbaka på hemmaplan: i fiskebåten. Där allting började för några av dem, deras vardag, säkra inkomstkälla, det som de känner till. Om de tänkt sig återgå till fiskandet på heltid eller om det är en tillfällig återgång vet vi inte, men där är de i alla fall vid Tiberiassjön för att försöka få lite fisk.

Just där i deras vardagliga arbete möter Jesus dem. I en av de kanske mest typiska skildringarna av Petrus, denna lärjunge som ständigt är den mest ivrige, som vill så mycket men inte alltid riktigt lyckas. När han förstår att det är Jesus som står där på stranden kan han inte vänta på att båten ska komma in till land, eller klä på sig ordentligt, utan binder bara tyget runt kroppen och hoppar i vattnet och springer i land. Samma Petrus som precis innan korsfästelsen förnekade Jesus tre gånger, trots att han ihärdigt lovat att han skulle vara beredd att göra allt för Jesus.

Temat den här söndagen är Påskens vittnen. I texterna får vi höra om hur människor som mötte Jesus efter uppståndelsen blivit vittnen om honom och om påskens under. Och det är ju tack vare dessa vittnen som vi sitter här idag – hade inte de första kristna vittnat om sina erfarenheter, om Jesus och om hur han besegrade döden så skulle det inte finnas någon kyrka. Jag tänker att just vittnesbördet är centralt för den kristna tron. Hela bibeln är full av människors vittnesbörd om sina möten med Gud och deras erfarenheter av Guds handlande. En del bibelforskare brukar mena, angående hur man ska förstå sanningsanspråken i de Bibliska texterna, vad som hänt, vad som är sant, att de olika texterna knappast alla kan vara bokstavligt sanna i historisk bemärkelse eftersom samma skeende ofta beskrivs med lite olika detaljer eller på olika sätt: att vi kan tänka på de bibliska berättelserna just som ett trovärdigt vittne, eller flera trovärdiga vittnen. Människorna runt Jesus, och andra människor långt före och även efter hans levnadstid, har vittnat om sina erfarenheter av hur Gud gripit in i deras liv. Kanske har de uppfattat detaljer olika, och när de berättar lägger de tyngdpunkten på det som de uppfattat som det verkligt centrala, precis som när vi själva berättar om något verkligt viktigt som hänt. I efterhand ser vi mönster och detaljer som kanske inte var uppenbara just när de hände, och massor av fakta och detaljer känns mindre relevanta och kommer inte med.

Påskens vittnen, de som var med och de som mötte den uppståndne Jesus, delade med sig av vad de sett och hört, och spred budskapet om hur Gud kommit i världen, mött människor och kommit med försoning och befrielse, och bar på en kärlek starkare än döden. Och deras vittnesmål inspirerar och lär oss än idag. Men inte bara de första kristna var påskens vittnen, utan även vi får vara påskens vittnen i vår vardag. Också vi har i uppgift som kristna att vittna om påskens under – det som hände då, men också hur uppståndelsen, Guds kärlek och försoning finns i våra liv idag. De här vittnesbörden kan ibland vara konkreta, att vi vågar prata om hur tron spelar roll i våra liv, eller hur erfarenheter av nåd, förlåtelse, Guds kärlek och frid gör eller gjort skillnad för oss. Men vi kan också vara påskens vittnen i handling för människor omkring oss.

Kanske låter det stort att vara ett påskens vittne – hur ska vi kunna vara det, i jämförelse med dessa första kristna som mött Jesus, brutit bröd med honom, träffat honom i fysisk bemärkelse, själva varit med. Men även dessa, de som vi nu ser som apostlar och några av de viktigaste människorna i den kristna historien, tvivlade på sin förmåga. När Petrus springer där i vattenbrynet mot Jesus vet vi inte vad han tänker, men nog måste det finnas dubbla känslor hos honom – en stark kärlek och övertygelse men också oro även sin egen förmåga, att han svikit när det verkligen gällde. Och som Paulus skriver i episteltexten, att han som en gång förföljde de kristna nu är en apostel – han kallar till och med sig själv för ett ofullgånget foster. Den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar i deras vanliga vardagssyssla, med alla deras brister och styrkor och erfarenheter, och även vi kan upptäcka den uppståndne i våra vanliga, vardagliga liv.

Men liksom Paulus skriver att det är Guds nåd som verkar i honom, så är det också för oss. Med Guds hjälp får vi i våra liv vara vittnen för påskens under och försoningens och förlåtelsens hemlighet. Vi får vila och leva i Guds kärlek, och med våra ord och handlingar vittna om denna kärlek för människor omkring oss. Amen 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer: