Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. (1 Korinthierbrevet 15:35-49)
Jesus sade: Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannesevangeliet 6:37-40)Går det att ha ett hopp i en värld som vår? Temat på alla själars dag är Vårt evighetshopp, men nog är Jobs fråga berättigad: vad har jag då för hopp. Under den här helgen när vi minns våra döda släktingar och vänner så har tillvaron en allvarlig ton, och när vi ser hur världen omkring oss ser ut är det inte mycket som talar för att det ska gå väl i framtiden. Naturkatastrofer och krig, miljöförstöring och flyktingströmmar. Det ser mörkt ut i världen.
Men hopp, det är något annat än optimism och glatt humör. Och det är något annat än prognoser och uträkningar. Hopp hänger ihop med tillit och längtan, med tro och med kärlek. Vårt evighetshopp handlar inte om att vi sådär i största allmänhet tror att det kommer gå bra, utan om Guds löften och vår tillit till Kristus.
I den här årgångens läsningar handlar texterna inte så mycket om begreppet hopp, utan snarare om ett annat: nämligen uppståndelsen. Paulus försöker förklara i Första korinthierbrevet vad de dödas uppståndelse, eller kroppens uppståndelse, egentligen betyder. I en kultur som var väldigt fokuserad på det andliga och i hög grad föraktade det kroppsliga, var tanken på en kroppens uppståndelse väldigt främmande. Men i sin lite snåriga och inte helt glasklara beskrivning slår Paulus ändå fast några viktiga saker: att kroppen också är skapad av Gud – det kroppliga är inte en fiende utan en gåva från Gud, och att vi kan hoppas på att döden inte är slutet utan att det kommer att ske en uppståndelse. Han gör liknelsen med fröet som faller i jorden och dör, en bild vi känner igen från psalmen vi sjöng nyss, och som dör för att uppstå till något helt nytt.
Även evangelietexten handlar om uppståndelsen. Inte i lika konkreta ordalag som Paulus, men Jesus lovar att de som tror på honom ska uppstå till evigt liv. Och i det finns ett starkt löfte: att faderns vilja är att inte låta någon gå förlorad. Jesus säger det här till sina lärjungar och folket efter brödundret, som en del av utläggningen om vad livets bröd är, om att det är han själv som är livets bröd och att den som kommer till honom aldrig ska hungra eller törsta.
I allt kristet tänkande om uppståndelse är Kristus är förebilden – han är kornet som faller i jorden och dör. Det är för att han först dött och uppstått som vi kan hoppas på uppståndelse också för oss. Men uppståndelsen är inte bara något som hände Jesus en gång vid ett historiskt tillfälle, och något som ska hända med oss en gång vid tidens slut.
Jag brukar tänka på det som ett Uppståndelsemönster – med Kristus som förebild och med hoppet om vår egen uppståndelse kan vi också se uppståndelsemönstret i skapelsen och i våra egna liv. Kornet faller i marken varje höst och varje vår föds livet på nytt. Vår kommer efter vinter också i andens rike, sjunger vi i en påskpsalm. Men många har också erfarenhet av hur livets kraft kan återuppstå, kan växa också i de mest sönderbrända marker. Sorg, död, sjukdom och ondska kan trasa sönder livet, men där kan så småningom nytt liv, nya möjligheter, nya relationer gro. Det betyder inte att det onda kommer från Gud eller hade något särskilt syfte. Men ur det som är död kan liv uppstå på nytt genom Guds kraft.
Med Kristus som förebild får vi hoppas på uppståndelse för oss och våra kära. Tillsammans med honom får vi upptäcka uppståndelsemönstret i världens liv och i våra egna liv. Vi får tillsammans be om fred och läkedom för världen, om tröst i sorgen och om nya möjligheter. Amen
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar