mandag 14. juli 2014

Förlåtelsens princip istället för dömandets

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan på 4 söndagen efter trefaldighet, 13 juli 2014.
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Lukasevangeliet 6:36-42)
Det är starka ord från Jesus i dagens text. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte ser bjälken i ditt eget? Det är lite typiskt Jesus med de här överdrivna, nästan groteska bilderna. Ingen kan väl gå runt med en bjälke i ögat utan att märka det?

 Men så är det ibland. Vi är så upptagna med andras fel och brister att vi inte vill se våra egna. Och vi vet att det är lätt att döma varandra, och har kanske ibland varit med om att sprida rykten eller se ned på människor. Och kanske har vi också varit med om att känna andras blickar på oss och höra hur de viskar. Jesus sätter dömandet i motsats till barmhärtigheten, och det finns något väldigt obarmhärtigt i att döma varandra. Ett samhälle eller sammanhang där vi har nära till att döma varandra blir hårt och kallt, gör oss ogenerösa och rädda när vi passar på varandra.

 Bjälken och flisan kommer ju också ur samma stycke. Det är ett välkänt fenomen att det som egentligen är våra egna brister och svagheter, är det som vi har lättaste att och ibland även döma hos andra. Psykologer kallar det för projicering, att just det som själva har svårt för, är rädda för eller inte tycker om hos oss själva är det vi ser hos andra, och när vi klagar på eller försöker tillrättavisa någon annan kan det egentligen handla mer om oss själva och vad vi vill eller behöver, än om personen vi har framför oss.

 Den moraliska aspekten av den här texten tror jag vi känner igen och har lätt att ta till oss. Det är en viktig men svår regel i ett kristet liv, att försöka vara barmhärtig och förlåtande istället för att döma. Det är en sak att inte döma baserat på fördomar – som ordagrant betyder just att döma i förväg, utan att veta hur det är – eller att inte sprida rykten eller se ner på andra. Men det är kanske svårare att inte döma, att välja förlåtelsens och barmhärtighetens väg när det gäller sådant som vi tycker oss ha rätt att döma. När någon verkligen har betett sig illa. Det är svårt att förlåta. Jag kan tycka att det finns ett eko av sinnesrobönen i den här texten. Vi kan inte alltid förändra någon annan än oss själva. Istället för att leta efter flisor och fel hos andra är det mer fruktbart att arbeta med att försöka upptäcka våra egna bjälkar, vad vi kan förändra i våra egna liv. Hur vi kan göra tillvaron mer barmhärtig och förlåtande, mer öppen och generös för varandra. Det betyder inte att alla relationer går att reparera eller att man bara ska glömma allt. Men det är en inställning och livshållning som Jesus pekar på.

 Men den här texten handlar inte bara våra relationer till andra människor och hur vi ska vara mot varandra. Jag tror att den viktigaste poängen här finns i den första meningen: var barmhärtiga, som er Fader är barmhärtig. Texten handlar om Guds relation till oss, om Guds barmhärtighet. Dömande och straff, det hänger ihop med ett lagsystem. Dömandets princip står i motsats till förlåtelsens princip, och det är den som Jesus pekar på. Det är inte genom att leva upp till ett perfekt ideal och göra allting rätt som vi kan ha en relation med Gud, utan för att Gud älskar oss. Det är förlåtelsens och nådens princip som gäller i Guds rike. Och den förlåtelsen gäller var och en av oss. Och den förlåtelsen och kärleken svämmar över, och vi får dela den vidare till varandra. Genom att öva oss på att låta förlåtelsens princip gälla i våra mänskliga relationer, så övar vi oss också på att ta emot förlåtelsen själva. Att inte döma för att vi själva blir förlåtna.

 Jag tror att vi ibland har lätt att döma andra, och svårt att välja förlåtelsens väg, för att vi har svårt att lita på att förlåten bär. Att den verkligen gäller mig också. Det är svårt – både att förlåta och att lita på att förlåtelsen gäller mig. Men det är det enkla och svåra svaret, att det gör den. Guds kärlek och förlåtelse räcker. Och genom att försöka bygga gemenskaper som bärs av förlåtelsens princip, av barmhärtighet och att inte döma, så kan vi få en aning om Guds rike mitt ibland oss.

Ingen kommentarer: