söndag 6 juli 2014

Maktlösheten är första steget på vägen hem till Gud

Predikan på högmässa i Vaksala kyrka på Tredje söndagen efter trefaldighet 6/7 2014. En modifierad version av samma predikan hölls på Sinnesromässan i Salabackekyrkan samma eftermiddag. Psalmen som nämns i predikan är 231, Oändlig nåd (Amazing grace i original).
Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”


Det här är kanske en av de kändaste liknelserna av alla i evangelierna, den förlorade sonen, tillsammans med den barmhärtige samariten kanske. Jag tror att de allra flesta av er har hört berättelsen förut, och säkert hört präst eller ungdomsledare tala om den förut också. Går det att säga något nytt, eller upptäcka något nytt i en så välkänd text?

Även om berättelsen inte förändrats och vi har hört den många gånger förut, så kan det vara något hos oss som förändras, eller något som gör att vi uppfattar nya sidor av berättelserna på grund av våra erfarenheter eller vad som är aktuellt i våra liv just nu. Och så var det för mig när jag läste den här texten den här veckan. Det senaste halvåret lite drygt så har ju varit med som präst i Sinnesromässan i Salabackekyrkan här i församlingen, och har hört mångas berättelser och erfarenheter av beroende och missbruk, inte minst i de delanden vi har i gudstjänsterna där någon berättar om sina personliga erfarenheter.

Så när jag läste texten om den förlorade sonen nu, så var det med de berättelserna i medvetandet. Och framför allt var det när sonen inser att han har nått botten, att han trots att det säkert kändes både skamfullt och svårt insåg att ”det här går inte”. Jag får vända hem och be om förlåtelse och arbeta av min skuld. Den här vändningen i historien, den känns igen från många berättelser om missbruk, att det är först när man har nått botten, när man har nått vägs ände som man kan inse sin maktlöshet inför det som man är beroende av, som det finns en möjlighet att börja något nytt.

Att inse och erkänna sin maktlöshet, det är det första av de 12 stegen i Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram som ju också används vid många andra sorters beroenden. De har sin grund i den kristna tron och traditionen, och parallellerna är många. Kärnan i de första stegen handlar just om att inse sin maktlöshet och att man behöver hjälp, både av en grupp människor och av något som är större än en själv. Sedan om att ta emot den hjälpen, ärligt se sina problem och hur de har skadat människor, och att be om deras förlåtelse, och gottgöra så långt det är möjligt. De senare stegen handlar om att fortsätta den processen tillsammans med gruppen och med Gud.

De 12 stegen konstruerades just för missbruksproblematik, men det finns stora likheter mellan de själavårdstraditioner och erfarenheter som många kristna har gjort genom århundradena, om att inse sin maktlöshet, be om förlåtelse och ta emot nåden. Och det finns tydliga paralleller till vad vi i den här texten får lära oss om Gud, och om Guds nåd och förlåtelse. Sonen som gett sig av inser till slut att hans situation är ohållbar, att han inte har den koll på livet som han tänkte sig och han förstår både att han har gjort fel och att han behöver hjälp för att förändra den. Vi kan nog tänka oss både hur fylld av skam han var, och att det inte var något enkelt beslut att svälja stoltheten och vända hem igen. Och sonen räknar inte med att bli förlåten och välkommen hem, utan tänker sig ju att jobba för sin far.

Men så möts han av pappans översvallande kärlek, större än han kunnat ana och utan krav. Det enda han behövde göra var att inse sin maktlöshet och vända hem. Men det var först när han förstod att han behövde pappan som han kunde ta emot hans kärlek. Sonen ber om förlåtelse, men pappan är redan i full gång med att ordna festen.

Bönen om förlåtelse är ingen prestation eller offer som pappan kräver, utan det är sonen själv som behöver be om förlåtelse och ta emot kärleken. Pappans kärlek fanns där hela tiden, men sonen behövde möta sin egen maktlöshet, sitt eget behov av den kärleken, behövde komma hem. Här säger liknelsen något viktigt om Gud, och om Guds kärlek, nåd och förlåtelse. Och just det här är nådens stora gåta, att det är när vi slutar prestera och vara duktiga som vi kan bli verkligt fria. När vi slutar kämpa och låter oss själva falla kan vi fångas upp av Guds nåd.

Men den andra sonen då? Han som var ute på fältet och surade och tyckte att det var orättvist att brorsan först kunde slarva bort allt och sen bara komma hem igen. Han som inte landat på botten och sedan kommit upp igen. Vad med honom?

I liknelsens ursprungliga sammanhang så är det ganska tydligt vad Jesus syftade på. De skriftlärda och fariséerna, som visade sin fromhet genom att följa lagen till punkt och pricka ifrågasatte ofta Jesus för att han umgicks med ”fel” människor och utlovade Guds förlåtelse. I liknelsen är det rätt tydligt att budskapet är att de just inte ska vara missunnsamma och se ned på dem minsta som Jesus samlade runt sig. En del forskare har hävdat att det egentligen är liknelsens huvudpoäng, snarare än förlåtelsen, och att den snarare borde kallas för liknelsen om den missunnsamma brodern än liknelsen om den förlorade sonen.

Ibland har den här liknelsen predikats över som om det rörde sig just om två grupper av människor, de fromma och duktiga och de busiga som ger sig ut på äventyr men som alltid är välkomna hem till Gud. Jag tror det är att missa poängen lite. Jag tror inte att vissa är busiga och andra duktiga, utan att vi alla är sonen som behöver förlåtelse. Vi måste alla inse vår maktlöshet, vårt behov av Gud och öva på att falla i nåden.

Men det finns ändå något av den andra sonen i oss också. Även den andra sonen som gjort rätt måste be om att få – pappans kärlek och resurser fanns för honom hela tiden, men utan att inse att han behövde den, utan att be om den så hade han inte tagit emot den. Här finns också en parallell till 12-stegsprogrammets insikter, nämligen att det inte räcker med att besluta sig en gång för alla och sen är problemen lösta, utan det är en pågående process. Varje dag är en ny nykter dag. Och så är det också med att leva i Guds nåd. I gamla väckelsesånger, till exempel som i psalmen som vi sjöng nyss, är det ett tydligt sådant före-efter-tänkande. Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser. Och för en del människor är mötet med Guds nåd verkligen så radikalt. Men det gör inte att behovet av Guds nåd och förlåtelse är uppfyllt en gång för alla och sedan blir vi perfekta varelser som lever enkla liv. Nej, även den som lever på pappans gård, ett liv i gemenskap med Gud behöver hela tiden inse sin maktlöshet, sitt behov av Gud och ta emot kärleken.

Vi kan aldrig straffa ut oss ur Guds kärlek eller Guds rike. Och vi kan heller aldrig förtjäna den. Det är själva poängen med nåden. Vi är alla förlorade och återfunna, alla på väg hem till Gud. Och dag för dag får vi igen och igen falla i Guds nåd, och lita på att den nåden, den kärleken bär oss i liv och död.

Bonus: På sinnesromässan efterföljdes predikan av låten Där får jag andas ut, framförd av Thomas Cervin. Den är skriven av Tomas Andersson Wij (som sjunger i klippet) och Ingemar Johansson. Sången börjar vid 3:48.

Inga kommentarer: