Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid
fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har
fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns
en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och
fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den
sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när
vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före
mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen
frisk och tog sin bädd och gick. (Johannesevangeliet 5:1-9)
Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? De outtalade frågorna ligger under budskapen som möter oss hela tiden. Bantningstips och reklam förmedlar det här till oss, liksom forskningslarm och kostrekommendationer. Du själv och din kropp och ditt liv borde kunna vara åtminstone lite bättre, och ingen kan förändra det utom du, verkar vara den underliggande uppfattningen. Och det är ju inte så svårt att hålla med. När jag ser på mig själv med en kritisk blick är det bara att inse att det finns mycket övrigt att önska. Och vem skulle kunna fixa det om inte jag?
Temat den här söndagen är ”Jesus är vårt hopp”, och hopp verkar på vissa sätt vara en bristvara i vår tid. Dagligen påminns vi om terrorhot, diktatorer som skärper greppet om sina folk, flyktingströmmar, klimatförändringar, krig och naturkatastrofer. Det är inte lätt att se ljust på framtiden. Samtidigt verkar hoppet om förändring av sig själv och sitt liv vara oändligt – eller åtminstone längtan efter det hoppet. Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv. Ibland går det, ibland inte – och kanske är det vanligare att det inte är så lätt att ”ta tag i sitt liv” som det verkar. I så fall vore kanske inte behovet av nya bantningskurer, träningsformer och relationstips så stort.
I dagens evangelietext fick vi höra om ett helandeunder, hur Jesus gjorde en sjuk människa frisk. Många sådana berättelser finns i Bibeln, och de påminner såklart om varandra. Men den här berättelsen är ändå annorlunda än de flesta. För det första är det inte mannen som tar kontakt med Jesus, utan tvärtom Jesus som tar initiativet. Annars berättas det ju ofta om hur människor på mer eller mindre dramatiska sätt försöker ta sig fram till honom, men den här gången ser Jesus mannen och går fram till honom. För det andra så verkar mannen påfallande ointresserad av vem Jesus är – han frågar aldrig vem han är eller ens vad han heter, och efter att han blivit helad går han bara därifrån. En annan märklig sak är den fråga som Jesus ställer – vill du bli frisk? Den är närmast provocerande i våra öron. Vad tror du!? Om han har legat där i 38 år är det väl klart att han vill bli frisk? Vill inte alla bli friskare, helare, bättre? Men mannen svarar inte ens på frågan. Han försöker istället förklara varför han inte har blivit frisk tidigare, och att hans chanser att lyckas bli frisk vid badet var små eller inga. Men trots allt låg han ju kvar där. Det finns någon sorts märklig blandning av uppgivenhet och hopp, mellan misstro och längtan.
I många andra berättelser om helande är den stora poängen att personen ifråga tror eller litar på Jesus. I det här fallet finns den frågan inte ens med. Och jag tror att det är en av de stora poängerna med den här berättelsen. Att det inte är på grund av något som mannen gör eller tänker eller säger som han blir frisk. Det är helt och hållet Jesus som gör honom frisk. Medan mannen är upptagen med att fundera på om det var möjligt för honom att komma ner i dammen eller inte, var det en helt annan fråga som Jesus bemötte. Och hans svar handlade om det som han såg att mannen behövde, inte det som han själv var upptagen med att fundera på. Jesus ärende handlade om liv, helhet och hälsa, inte mannens praktiska lösningar på hur det skulle kunna ske. Och det handlade inte om en prestation från mannens sida, utan om nåd.
Jesus är vårt hopp är temat idag, och det hopp som vi har i Jesus är något annat än det hopp om förändring som jag talade om tidigare. Det är inte en optimistisk kalkylering om vad jag kan förändra med mig själv och med mitt liv. Det är inte någon allmän förhoppning om att allt ska bli bättre. I så fall skulle ju hoppet grusas hela tiden, och inte vara någon trovärdig syn på livet, ingen fast grund att leva på. Det hopp som Jesus visar på är en tilltro till Gud, och en tillit till Guds nåd. Nåden ges gratis, "fritt och för intet" som Luther uttrycker det – det är inte för att vi är duktiga som Gud vill ha en relation med oss. I Guds rike räknas varken betyg, kalorier eller lönekuvert. Livet är inte något vi ska fixa utan något vi ska ta emot som en gåva. Hoppet som Jesus förmedlar bygger på löftet från Gud – att vad vi än gör är vi inte övergivna, att livet och kärleken är starkare än döden, och att Jesus är med oss alla dagar till tidens slut. Vi kan inte med några medel lösa livets gåtor. Det vi kan göra är att öva oss på att ta emot livet som en gåva.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar