En grund värd att bygga på

Den 29 juli firas traditionellt S:t Olof i Köpings kyrka, och i år infaller den dagen på en söndag. Det här är alltså en predikan på 8:e söndagen efter trefaldighet med dess texter, men den dagen då S:t Olof högtidlighålls.

På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.”
När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matteus 7:22-29)

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. (1 Korintierbrevet 3:10-15)

Vad är den djupaste grunden i ditt liv? När allt kokar ner, vad är det då som finns kvar? Vad är det som står när allt annat faller? Och är det något som är värt att bygga på?

Det är allvarliga frågor som Jesus ställer till oss idag – eller som vi kan läsa ut ur texten i alla fall. Och tonen är allvarlig, det handlar om viktiga saker. Det allra viktigaste i livet. Berättelsen om husbygget är så konkret och målande, och tillsammans med episteltextens utläggning kan vi nästan se det framför oss. Den som bygger slarvigt på sanden och den som bygger noggrant på bergrunden. Eller den som bygger med guld och ädelstenar utan innehåll och den som bygger med halm och strå men med hjärtat som bas. I all sin enkelhet förklarar den: det är inte utsidan som räknas, utan insidan. Och det går inte att bygga ett helt liv, en tro eller en gemenskap utan att ha en fast grund, att veta vad man bygger på. Lika lite som det går att bygga hus utan grund.

Alla som lärt sig något utantill till ett prov eller tenta vet att det går att trycka in nästan vad som helst på kort tid om man måste, och sedan upprepa det på provet. Men om man ska förklara vad det faktiskt betyder, då spelar det ingen roll hur mycket man kan rabbla – utan grund är kunskapen ingenting värd.

Grunden som Jesus talar om är han själv. Det sägs ännu tydligare i episteltexten, att Kristus är grunden. Att bygga sin tro och sitt liv på Kristus är inte ett liv där man gör allting rätt, utan ett liv i tillit. Grunden i ett sådant liv är inte jag själv, mina egna förmågor och framgångar eller misslyckanden. Grunden är att Gud själv har skapat oss, och att det finns ett ursprung och mål, något jag får vila i.

Liknelsen med husbyggarna är ganska lätt att förstå även om den kanske kräver en hel del eftertanke om vi vill leva efter den. Men i texten säger Jesus något annat innan den. Att det finns många som kommer att göra anspråk på att göra stora saker i Jesu namn, och han ska visa bort dem. Orden är mycket hårda: ”då ska jag säga dem som det är, jag känner er inte”. Och kanske är det just det Jesus menar, inte att de gjort fel, utan att de varit så upptagna av sina egna intressen att de inte brytt sig om att faktiskt lära känna Kristus.

Kanske tänker ni på ungefär samma saker som jag när ni hör de orden. Människor som säger ”Herre, herre”, som påstår sig göra saker i Guds namn men som verkar vara mer intresserade av sin egen makt eller berömmelse eller bekvämlighet. När Jesus på många andra ställen i evangelierna skäller ut de religiösa ledarna är det just hyckleriet han dömer hårdast, de som säger sig upprätta lagen men kräver mer av andra än sig själva, de som vill ha ära och berömmelse snarare än drivs av sin egen tro och ärliga gudslängtan. Och nog har det funnits många sådana i historien och finns det än idag.

Idag är ju, som ni vet, S:t Olofsdagen. Vi högtidlighåller minnet av en man som stred för sin tro och sin övertygelse, och som av olika skäl blev ett folkligt förankrat helgon här i Köpingstrakten. Hans dag, tillsammans med S:t Eriks dag i maj, kopplades till fruktbarhet och goda skördar, och det hölls marknad den här dagen här nedanför kyrkan. S:t Olof innebar ju också en koppling till Nidaros, nuvarande Trondheim, dit Romboleden går. På så sätt har hans minne på senare tid – och den här dagen – kopplats till pilgrimsvandringar och efterföljelse.

Men när vi läser de här texterna på S:t Olofsdagen kan jag inte låta bli att fundera på utanverk och grunden, om Olof drevs av en inre gudslängtan eller om han var en sådan som sa Herre, herre. Han blev döpt och ville sprida kristendomen, men gjorde det med svärd och gick bokstavligt i krig, inte bara för sin tro utan också för den norska kronan. Många är de som genom historien stridit för sin övertygelse men gjort det på ett sätt som vi idag knappast skulle acceptera. Den kristna historien är full av blod, och många krig som egentligen handlat om makt och land har getts religiösa förtecken. Kyrkoledare, exempelvis i nazityskland och apartheids sydafrika för att ta två exempel, använde evangeliet för att försvara sin egen maktposition. Jag har svårt att tro annat än att det var sådant Jesus tänkte sig när han pratade om de som skulle säga att de drivit ut ondska i hans namn, men som inte egentligen kände honom.

Vi kan idag inte veta något om S:t Olofs motiv eller hans tro eller vad som drev honom. Och det är inte heller vår uppgift att döma, varken Olof eller de människor som finns omkring oss. Vår uppgift är att se till att vi har en stadig grund i våra egna liv, och att försöka bygga på den grunden så att det blir stadiga hus som håller när det blåser snålt. Men de husen är inte isolerade öar, byggda för en för att hålla alla andra utanför. Hus som är byggda med Kristus som hörnsten är hus som är byggda för gemenskap. En tro som har Kristus som hörnsten är en tro som ska levas ut bland våra medmänniskor, där vi delar med oss av det vi har oavsett om det är våra tillgångar eller vår omsorg och solidaritet. Ett liv som bygger på Kristus är ett liv i efterföljd. Ett liv där den grund som Jesu kärlek innebär, är så stark att den inte bara håller för stormar och vågor, utan håller att leva och dö på. För den kärleken är starkare än döden, och vill bära oss varje dag och vill att vi ska bära den vidare ut i världen omkring oss. Det är en fast grund, värd att bygga sitt liv på.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, jesus, religion, kyrkan