Förlåtelse handlar om sanning och rättvisa

Predikan på 23:e söndagen efter trefaldighet, 11 november, Högmässa i Köpings kyrka. Innan predikan har vi sjungit psalm 788 För livets skull.

Petrus kom fram till Jesus och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.’ Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: ’Betala tillbaka vad du är skyldig!’ Den andre kastade sig ner och bad honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala.’ Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: ’Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder." (Matteusevangeliet 18:21-35)

Förlåtelse utan gräns är söndagens tema, och vi har fått höra berättelsen om den rike mannen som efterskänkte den fattiga tjänarens skuld, men när han i sin tur inte ville efterskänka en mycket mindre skuld, ändrade sig den rike mannen och krävde att han skulle göra rätt för sig. Är det verkligen en förlåtelse utan gräns?

Det finns mycket att säga om förlåtelse – som teologiskt begrepp, som mönster för hur vi ska leva tillsammans i vardagliga relationer eller som filosofiskt problem. Den här texten innehåller många olika lager och olika vinklar. För mig handlar den framför allt om relationen mellan förlåtelse och rättvisa eller förlåtelse och sanning, och kanske framför allt om vad förlåtelse inte är.

Ibland framstår förlåtelse som en enkel lösning, att överslätande glömma något som hänt och snabbt gå vidare. Vi kan ibland säga till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt. Det händer till och med att den som förlåter och går vidare, exempelvis i en relation efter otrohet, uppfattas som lite dum eller kuvad. Men verklig förlåtelse har inget med varken dumhet, glömska eller överslätning att göra.

Verklig förlåtelse har med rättvisa och sanning att göra. Förlåtelse som inte bygger på att sanningen har uttalats, och att rättvisa skipats, är ingen verklig förlåtelse. När saker lämnas outredda och överslätade är det som sker inte förlåtelse, utan lögn och kanske feghet. Och när den som har makt vill att den maktlösa eller svaga ska förlåta en oförrätt utan att ställa relationerna till rätta, då är det ytterligare en maktfullkomlighet, kanske i värsta fall ett ytterligare övergrepp.

För att förlåtelse ska kunna äga rum, måste sanningen sägas och rättvisa upprättas. För att något – en enda handling eller en längre period av svek och lögner, eller på ett större plan ett förtryck av ett folk – ska kunna förlåtas måste det som har hänt som kunna få ord och beskrivningar, kallas vid sitt rätta namn. Inom psykologin talar man ibland om kraften som finns i benämnandet, att sätta ord på något som tidigare hållits ordlöst. Vi måste veta vad som har hänt och vad som behöver förlåtas. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och jag tror att detta är något av förlåtelsens stora hemlighet. När vi med oskyddad blick vågar se våra egna liv, såväl det vi gjort mot andra som det som gjorts orätt mot oss, då finns möjlighet till försoning och förlåtelse.

Det behövs också rättvisa för att förlåtelse ska kunna äga rum. Den rättvisan betyder inte hämnd eller omänsklig återbetalning eller något matematiskt uträknat proportionerligt straff. Nej, jag tror att rättvisa i det sammanhanget betyder att den orätt som fanns är borta inför framtiden. Om ett förtryckt folk ska kunna förlåta sina förtryckare, då måste förtrycket upphöra. Om den försmådda hustrun eller mannen ska kunna förlåta sin otrogna partner, måste tilliten kunna byggas upp igen, utan nya lögner. Om den som mobbas och trakasserats ska kunna förlåta dem som utsatt henne eller honom, så måste mobbingen upphöra. Det låter kanske självklart, men är det inte. Och det är här jag tror att dagens text kommer in i bilden.

Den rike mannen kunde i sin medkänsla efterskänka den fattige tjänarens skuld. Men när han fick veta att tjänaren inte använt den möjligheten att bygga en ny framtid, att börja på nytt, utan istället behandlade en annan tjänare illa för en mycket mindre skuld, då tror jag att den rike mannen insåg att det inte skett någon förändring. Om vi tänker oss att det som tjänaren hade bett den rike mannen var att det var den svages eller fattigares behov som skulle stå i centrum, inte den starkes rätt, så hade han själv ju gått och visat precis på den motsatta principen. Han använde en annan princip, en annan makt när han själv kunde. För att verklig förlåtelse ska kunna äga rum måste vi vara beredda att se sanningen, erkänna både de oförrätter som vi utsatt andra för och som vi själva utsatts för, och vara villiga att låta dessa förändras. Även när det inte gynnar oss själva och fast det ofta kan vara smärtsamt.

Den här sortens genomgripande förlåtelseprocess kan vara tung och jobbig. Men jag tror också att det är enda vägen framåt – såväl i trasiga mellanmänskliga relationer som i de stora konflikterna mellan folk och länder. Utan förlåtelse och försoning riskerar något annat att bli resultatet – bitterhet. Konflikten kanske är löst för stunden, men utan att sanningen sagts och förlåtelse ägt rum finns känslan av oförrätt kvar. Det finns många exempel på hur människor och folk kämpat för att få sanningen och erkännandet sagt – allt ifrån hur olika folk kämpat för att få historieskrivningen att erkänna folkmord på det egna folket även ganska långt tillbaka i tiden till människor som ”talar ut” i media eller böcker för att få berätta sin version av en historia som förekommit i offentligheten. Och i bitterheten finns inte bara risken att den tidigare oförrätten fortsätter utan också att vi väljer hämnden, eller nya oförrätter som väg istället för den mer komplicerade men befriande förlåtelsen. Som vi sjöng i psalmen innan: För livets skull ska sanningen bli synlig./…/ För livets skull vänds vanmakten till vrede och ska rätten flöda fram. Där det finns förlåtelse och befrielse, där finns möjlighet till liv.

Jesus är tydlig: ni ska förlåta varandra – och inte bara så mycket som sju gånger utan sjuttiosju gånger. Det kommer inte att vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång på gång gå in i den smärtsamma processen att se våra egna och andras liv som de verkligen är, förändra orättvisorna och gå vidare mot framtiden i förlåtelse. Och vi får göra det i full förtröstan på att hur många gånger vi än måste förlåta, har Gud redan förlåtit oss fler. Och Gud kommer att fortsätta förlåta oss igen och igen och igen.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, kyrka, religion, förlåtelse, rättvisa, sanning