"... men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer."

Predikan i Köpings kyrka på Domsöndagen. Psalmen som refereras i predikan är nr 620 vers 5.

Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesev 5:22-30)

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

De här raderna ur psalmen vi sjöng, skrivna i slutet av 1600-talet av poeten och vissångaren Lasse Lucidor, fångar för mig det centrala i domsöndagens budskap. Att vi inte kan blunda för tanken på en dom, en sista räkenskap inför Gud där våra tillkortakommanden kommer att belysas i ett sanningens ljus. Och den stora trösten och tillförsikten att det är Jesus och ingen annan som dömer oss.

I vår kyrka talar vi inte så ofta om den yttersta tiden, eskatologi som det heter med ett fint ord. Kanske för att vi vill ta avstånd från gamla tiders svavelpredikningar som användes för att få människor att acceptera världens orättvisor och söka tröst i tanken på himlen för den som fogade sig. Kanske för att vi ser en motsättning mellan att hjälpa till att bygga Guds rike här och nu i den här världen och att tänka och tala om Guds rike utanför tiden, efter döden. Kanske för att tanken på vad som händer vid världens slut inte är så lättsmält och passar in med våra tankar och bilder av Gud. Kanske för att de bibliska bilderna är tvetydiga och i vissa fall brutala. Kanske är vi så noga med att betona Guds förlåtelse, godhet och nåd, att Gud inte är straffande och fördömande, att vi inte kan hantera texterna och bilderna kring domen och den yttersta tiden.

Jag tror inte att tanken på en sista räkenskap eller dom står i motsats till Guds godhet och förlåtelse. Jag tror inte heller att tron på att Gud en dag ska skapa nya himlar och en ny jord är ett hinder för att arbeta för Guds rike i den här världen. Tvärtom är tanken på en rättsskipning eller att Gud en dag ska låta allt som dolts komma fram i ljuset för mig en del av hoppet, en del av att kunna uthärda i de orättvisor vi inte kan förändra. Det behöver inte innebära ett Guds straff för dem som gör saker jag anser vara fel. Det betyder inte heller att jag behöver gå runt och vara rädd.

Vi vet inte exakt vad som händer efter döden eller vid tidens slut. Allt vi har är bilder. Några av dem har sitt ursprung i bibelns berättelser, andra är mer folkliga eller kommer ur traditionen. Även bibelns bilder har förvaltats på olika sätt i olika kulturer och präglat våra egna bilder. Ibland har de närmast förvanskats, som att många tror att kristna tror att den som är snäll kommer till himlen och den som är elak kommer till helvetet – i vår lutherska tradition ligger ju betoningen tvärtom på tron, nåden och Jesu försoningsdöd för alla människors skull. Gärningslära, att det är genom våra handlingar och gärningar vi förtjänar frälsning eller Guds nåd, är närmast ett skällsord i luthersk teologi. Snällhet har inte mycket med frälsningen att göra. Samtidigt tror vi ju att Gud förväntar sig saker av oss. Förväntar sig att vi ska göra mot våra minsta det som de behöver. Tron utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Och flera är Jesusberättelserna om den yttersta tiden där var och en ska mätas efter sina handlingar.

I vår tradition har de juridiska bilderna varit tveklöst starkast och mest präglat vår syn på den yttersta dagen. Bilden av Gud eller Jesus som en domare, där det blir rättegång med våra livs gärningar som bevis där åklagaren yrkar på straff och vi ska dömas. Åtminstone för mig är det ganska skrämmande, tanken på att sitta på den anklagades bänk och försöka försvara alla mina felsteg. När jag ser på mitt liv inser jag att det finns mycket som förtjänar att dömas eller som jag åtminstone inte kan försvara.

Men den juridiska bilden är inte den enda. Den behöver kompletteras. En annan bild är den ekonomiska, om räkenskapens dag där vi ser hur vårt pund har förvaltats. Kanske blir det mindre skrämmande om vi istället för en rättegång tänker på en revision? En genomgång av allt som har hänt, om tillgångar och förluster och där det istället för en åklagare och domare finns en revisor som vill föreslå ansvarsfrihet?

Ytterligare andra bilder finns. För mig är de starkaste bilderna de som handlar om klarhet och ljus. Att allt ska bli synligt som förut gömts. Att vi ska få se klart ansikte mot ansikte och inte längre som i en gåtfull spegel. Att allting – inte bara handlingar och val som jag gjort, utan även allting i mig som människa och allting som hänt mig, konsekvenser och orsaker, kommer att läggas i ett klart ljus och sättas i ett sammanhang. Där jag inte bara sitter på de anklagades bänk utan också är målsägande, alltså den som är offer för brott. Inte bara är ansvarig för räkenskapen utan även fordringsägare, den som någon står i skuld till. Det är inte enkelt att se sig själv som den som gjorts orätt mot heller. Där det som står i centrum inte i första hand är skuld, utan sanning. Att saker ska ställas till rätta och klargöras. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och en yttersta dag där ingenting lägre är dolt och hemligt utan ärligt och öppet är för mig inte nödvändigtvis mindre svårt men sannolikt friare.

Av alla de här bilderna, så finns det ingen som direkt förutsätter straff. Att några straffas till evig plåga i helvetet, eller några lämnas utanför det himmelrike som finns till för andra. Sådana bilder finns i bibeln, men det finns också andra. Att gud ska bli allt i alla, att var och en, oavsett vilket liv man levt, kan benådas och få komma hem till Gud. Vi tänker så lätt att dom och straff hör ihop, men jag tror inte att det är fallet. Även om tron på helvetet eller en ”dubbel utgång” som det kallas i teologin finns bland annat i dagens text, så finns också genom evangelierna, genom paulus brev, hos kyrkofäder och genom hela teologihistorien också ett annat spår: hoppet om frälsning för alla. I vårt individuella tänkande förutsätter vi ofta att det här ansvaret och revisionen eller vilken bild vi nu använder måste innebära att vissa individer straffas och vissa går fria. Det är inte en självklar tolkning. Kanske måste vissa saker, företeelser och handlingar ”brännas bort”. Vissa delar av mig eller av mänskligheten – inte vissa personer.

Men framför allt finns det en sak som talar emot straffet. Och det är det som dagens evangelietext kretsar kring: Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten. Jesus, som inte bara har levt ett liv som människa för vår skull, utan även gått in i döden och besegrat döden för vår skull. Jesus, som piskats och torterats, mobbats och svikits, övergivits till det totala utanförskapet. Som trots detta älskar oss mer än livet självt. Det är denne Jesus som har makten och som dömer. Ingen avlägsen sadistisk domare främmande från människors vardag och villkor. Ingen Idoljury eller expertpanel. Ingen godtycklig paragrafryttare. Det är Jesus. Jesus, som dött för alla människor, som försonat världen med sig själv.

I vår kyrka har den här söndagen namnet domsöndag. Men i många kyrkor – de flesta faktiskt – heter den här dagen Kristus Konungens dag eller Kristus Segrarens dag. Det säger något om perspektiven. Det vi firar idag är inte domen utan Kristus seger över döden. Hoppet om att Kristus en dag ska komma tillbaka, att det ska bli nya himlar och en ny jord, där Guds tält står bland människorna och Gud ska göra allting nytt. Där den rannsakan som ska ske helt är i ljuset av Kristi seger över döden.

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, svenska kyrkan, domsöndag, dom, jesus, nåd