Att säga Ja, som Maria

Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.

En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.

Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan